Norsk genusvetenskap / Norwegian gender science

In my English nutshell
"How will Norway get on without gender science?" The news I told here three days ago has now inspired the leader page of Svenska Dagbladet, "independent moderat". Johan Ingerö notes that one television program has exposed an unscientific attitude among leading gender scientist to such an extent that allowances will be stopped. That can happen in Sweden due to the fact that genus scientists, particularly those labeling themselves feminists, are far to the left on the political scale.
At the same time I have found that the net version of Kunskapskanalen (The Knowledge Canal) is running a lecture in English on the program that broke the respect for genus scientists. There we are told that a Swedish program was planned whereupon Swedish genus scientists warned their colleagues: Beware of being interviewed!

Här berättade jag i lördags att det samlade programmet för anslag till kjønnsforskning skärs ned med 60 miljoner. Detta nedskärning kommenteras idag av Johan Ingerö på Svenska Dagbladets ledarsida. Sedan i lördags har jag också fått reda på att det på nätet finns ett föredrag om den norska teve-programmet och hur det togs emot. Låt mig först referera och kommentera ledaren.

"Hur går det för Norge utan genusvetenskap?" Den rubriken är tillspetsad. Onekligen blir förändringen drastisk när gensuforskningen i Norge inte längre får 56 miljoner norska kronor i ett paket, När genusansökningar tvingas konkurrera med annan vetenskap, kommer det att visa sig att det finns genusforskning som uppfyller vetenskapliga krav och som inte utgår från dogmen att könsskillnader uteslutande är inlärda.

Ingerö börjar med att hänvisa till undersökningar som gjorts i Sverige om partisympatier inom olika akademiska discipliner. Utslaget blev tydligt: "Sociologer röstar rött i högre utsträckning än genomsnittet, medan exempelvis ekonomer är mer borgerliga." Men: "Bland genusvetarna nådde Feministiskt initiativ hela 33,3 procent." Rksdagsvalet gav i stället 0,68 procent.

Ingarö frågar om "genusvetenskapen är ett ämne som göder en ideologi eller en ideologi som göder ett ämne". Han fortsätter: "I Norge har man på senare tid börjat landa i den senare slutsatsen." Så berättar han om teve-programmet som raserade förtroendet och gjorde att norska Forskningsrådet stoppade klumpanslaget.

Han drar slutsatsen: "En liknande granskning vore möjligen på sin plats även i Sverige." Han slutar emellertid med dessa ord: "I Sverige har Vetenskapsrådet nyligen beviljat ytterligare 67 miljoner till genusvetenskaplig forskning."

Det drastiska norska beslutet beror alltså på att teve-serien Hjernevask, särskilt programmet om "jämställdhetsparadoxen". Det går det att se ett föredrag på engelska (med svensk text) om det programmet och hur det togs emot. Det finns på nätversionen av Kunskapskanalen. Det är en upptagning från Vetenskapsfestivalen 2011.

Teve-seriens programledare, Harald Eie, berättar om hur programmet var upplagt och återger exempel på intervjuer där "kjønnsforskere" avvisar framlagda vetenskapliga rön om genetiska faktorer. De framställer det närmast som komprometterande att fästa avseende vid sådant.

Mot slutet kommer Eia in på något som gäller Sverige. Ett program med samma uppläggning var tänkt här. Men något hände. Ett par svenska genusforskare fick veta det. Eia berättade vidare:

En varning gick alltså ut: ställ inte upp i intervju för Eia!

Sorgligt nog blir jag inte förvånad. Redan under arbetet på min bok Kvinnan, mannen, tidsandan och den fria tanken fick jag klart för mig att det finns kvinnor som kan förfölja människor de upplever vara motståndare lika fördomsfritt och skoningslöst som en del män alltid gjort. Jag fick klart för mig att det finns kvinnor som på det sättet kan förfölja medsystrar lika rått. (Sänd ett mejl till eget@brevet.se så sänder jag gärna information om boken.)

Kanske det i all fall blir ett svenskt program med samma stuk. Det finns ju fler programledare än Harald Eia – även om det är osannolikt att någon finns med den kombination av bakgrund som han har: sociolog och komiker.

Mindre pengar till norsk genusforskning / Less money to Norwegian gender research

In my English nutshell
One and a half year ago a Norwegian tv program made leading representatives of gender research face different well documented findings on genetic causes of sex differences. The representatives answered:
Individuals are made boys and girls by the different ways they are treated. Research on genetical factors is oldfashioned and should be ignored.
I found their conviction unscientific and later learned that others drew the same conclusion. Now the Norwegian state agency for alotting money to research has decided to scrap a gender reseach program costing NOK56 millions. Newspapers, journals, political parties and gender researchers themselves attribute this decision to the conviction expressed by the gender researchers in the tv program.

För halvannat år sedan sände norsk teve en serie Hjernevask (Hjärntvätt). Det gick ut på att visa hur mycket människan är styrd av sin biologiska konstruktion. Ett av programmen, Likestillingsparadokset (jämställdhetsparadoxen), behandlade könsskillnaderna.

Programmet visade först intervjuer med forskare, även internationellt kända, intervjuer som utvecklades till väl illustrerade miniföredrag. Forskarna hade på olika sätt studerat könsskillnader som måste ha genetiska orsaker. Skillnader i nyföddas reaktioner är ett exempel. De kan inte ha hunnit läras in. Än viktigare är skillnader som dokumenterats i fråga om hormonstyrningen.

Sedan presenterades dessa miniföredrag med deras vetenskapliga rön för ledande företrädare för kjønnsforskningen som man säger i Norge. I Sverige heter det genusforskningen. De reagerade alla på samma sätt:

Könsskillnader orsakas i allt väsentligt av att pojkar och flickor bemöts olika.
Forskning om genetiska faktorer är "gammalmodig" och bör ignoreras.

Jag fann deras övertygelse så märklig att jag refererade programmet i min bok Kvinnan, mannen, tidsandan och den fria tanken. Nu har det norska Forskningsrådet beslutat minska anslaget till kjønnsforskning med 56 miljoner kronor (62 i svenska pengar). Då visar det sig att tidningar, tidskrifter och genusforskare själva tolkar detta så att kjønnsforskningen förlorat i förtroende som ett resultat av Hjernevask-programmet.

Bilden här ovan inledde en stor artikel i Aftenposten. Den kompletteras i inledningen med den här rutan:

I artikeln sägs det som inte Forskningsrådet inte säger, att orsaken till beslutet är den förlust av förtroende som teve-programmet orsakade. Redan den här bilden i början av programmet sätter läsarna på det spåret:


Forskningsrådet säger att det vill satsa mer på att "integrere kjønnsperspektiver i alle programmer" och säger "Kjønnsforskningen er godt etablert som et eget forskningsfelt i Norge i dag. De fremste forskerne på feltet hevder seg godt i andre programmer i Forskningsrådet ..." Motsatt uppfattning framförs av Marit Aure som leder Forening for kjønnsforskning i Norge.

Marit Aure pekar på programmet i Hjernevask och framhåller att det finns delade meningar även bland kjønnsforskerne själva men att debatten skadat forskningens anseende. "Det kan nok diskuteres hva slags status vi har i forskningsverdenen." Inte desto mindre anser hon att forskningsrådets beslut var illa underbyggt och felaktigt.

Genom att gå in på Forskningsrådets webbsida och söka på "kjönnsforskning"kan var och en se att det projektvis går pengar till genusforskning. Det är alltså ett program med en samlad utportionering som upphör och som har skapat mycket publicitet. Här finns bara plats för ett citat till, och det blir från Universitetsavisa. Där möter den här rubriken:

Kjønnsforskere om kutt:

– Rammer kritisk og teoretisk tenkning



Här är det skäl att lägga märke till ett par formuleringar som syns dåligt i bildtexterna.

Under bilden på den nyfödde: Født sånn eller blitt sånn? Kjønsforskerne frykter at kritisk og teoretisk tenkning om kjønn får dårligere vilkor. Man kan ju undra om frågan ställs på fullt allvar.

Under bilden på kvinnan: Jeg fikk hard medfart i Hjernevask-serien, og det er dermed lett for meg å oppleve det slik, svarer kjønnsforsker Agnes Bolsø på spørsmål om NFR har latt seg påvirke av Hjernevask-debatten.

Mellan bilderna: Kjønnsforskerna på Dragvoll frykter att det ikke lenger blir mulig å få midler till feministisk grunnforskning. Fra 2012 stenger Forskningsrådet pengekrana. Här talas alltså inte om kjønnsforskning utan om feministisk forskning.

Förut har steg som tagits i Sverige kopierats eller överträffats i Norge och vice versa. Det blir intressant att se om denna skarpa förändring i Norge väcker liknande tankar i Sverige.

Marie Curie: middag /dinner 1911, 2011

In my English nutshell
In 1911 Marie Curie received her Nobel Price in chemistry. In 2011 the Nobel Museum has arranged an exhibition on her life and work, including the dirty attempts to prevent her from recieving the Price. In 1911 a Swedish association of female academics arranged a banquet for to honour her. The photo above, snapped at the exhibition, tells that story. In 2011 the same association has arranged a jubilee banquet.
In 1911 there were only a few female academics in Sweden. In 2011 women dominate among all university students in all fields except engineering. One of the changes worth pondering.

Alla som är intresserade av jämställdheten och dess utveckling bör se den utställning om Marie Curie som nu visas på Nobelmuseet.

Det är särskilt glädjande att museet ordentligt visar det smutsiga spel som en del av nyckelpersonerna här bland forskarna drev med konservativa franska forskare för att hindra Carie att få priset. Dessutom visas hur andra forskare här lyckades välta det spelet över ända.

En av montrarna visar ovanstående klipp som jag fotograferat på fri hand. Man kan läsa lite mer om evenemanget i den här bilden:


Vad museet inte berättar är att Kvinnliga Akademikers Förening finns även idag – men den finns och den har ånyo hedrat Marie Curie med en festmiddag.

När festmiddagen 1911 genomfördes fanns det mycket få kvinnliga akademiker. Spärrar mot deras universitetsstudier hade börjat lyftas, en efter en. Kampen för att få bort alla fick fortsättas under årtionden.

Efter festmiddagen 2011 kan deltagarna börja fundera över den nya situationen. Kvinnor dominerar nu på alla universitet och högskolor och på alla utbildningslinjerna där utom ingenjörstekniska. Antalet utslagna har ökat och bland dem dominerar männen. Många fler pojkar än flickor misslyckas i skolan.

Kanske någon då sparar in på idén att den svenska skolan och uppväxten behöver få en ny konstruktion.

SCUM efter 36 år / SCUM after 36 years

In my English nutshell
Dagens Nyheter, the largest Swedish morning paper has published a huge article by Sjón, the well known Icelandic author, defending SCUM manifesto by Valerie Solanas, first published in 1967. Sjón describes the manifesto as belonging to a comic tradition originating from the Bible story of Adam and Eve. The newspaper has made a Rubens painting illustrate that point. I have never found the Adam and Eve story comic and I have always believed that the manifesto was preaching hate. So, I scrutinize the article and the manifesto.

I begynnelsen var Adam och Eva jämlikar. Valerie Solanas krävde på nytt det som utlovats i skapelsens gryning, skriver Sjón. Målning av Jan Bruegel och Peter Paul Rubens (ca 1615).

Dagens Nyheter införde den 23 november en stor artikel av den isländska författaren Sjón (Sigurjón Birgir Sigur∂sson) som fick Nordiska Rådets litteraturpris 2005. Tidningen presenterar artikeln med följande ord:

Det omdebatterade Scum-manifestet ingår i en komisk tradition som har sitt ursprung i Bibelns berättelse om Adam som privilegierad idiot. Bara hycklare och kvinnohatare kan uppröras, skriver den isländske författaren Sjón.

Satte historien om Adam och Eva igång en komisk tradition? Eller har Sjón av någon anledning retroaktivt utnämnt den historien till komik? Och om jag skulle uppröras av SCUM Manifest, måste jag då vara hycklare och kvinnohatare? Jag beslutar läsa artikeln långsamt och eftertänksamt. Den börjar med dessa ord:

Till dem som förväntar sig en sinnessjuk, manshatande kvinnas vanvettiga fantasterier ger jag rådet att slå ihop ”Scum manifest” direkt.

Men blev inte Valerie Solanas sinnessjuk? Uttryckte hon inte hat mot män? Jag läser vidare. I stycke efter stycke, mening efter mening, berättar Sjón vad Solanas skrivit och hur han uppfattat det. Det blir många upprepningar så jag nöjer mig med exempel.

Efter att ha definierat mannen som en efterbliven vederstygglighet som inte har ens den mest elementära insikt om sin egen vanskaplighet, följer manifestet denna definition till dess logiska slut, nämligen att behandla honom som en sådan. Det vill säga att författaren tar till ett språkbruk som en gång var reserverat för diskussionen om utvecklingsstörda, barn, kvinnor, lägre stående raser och slavar.

En gång reserverat för? Av vem? De värsta exemplen under mins livstid är Förintelsen och folkmordet i Ruanda. Sjón anser tydligen att ett sådant språkbruk är försvarligt när det riktas mot män.

Sjón döljer inte att Solanas sköt ned Andy Warhol. Detta bör emellertid tolkas "som ett tragiskt utslag av Solanas psykiska problem" och får inte avleda uppmärksamheten från "de verbala kulor hon sköt mot den västerländska civilisationen".

Det låter intressant! Jag hade för länge sedan uppfattat Solanas så att det var männen hon angrepp – men det var alltså även den västerländska civilisationen. Var hon alltså motståndare till demokrati, rättssäkerhet och mänskliga rättigheter? Ett översiktligt svar lämnar Sjón i den här meningen:

Valerie Solanas är inspirerad av sin tids mest radikala sociala tankar, de nyaste upptäckterna inom genetisk forskning samt sin egen dyrköpta insikt i mäns natur.

Bäst att läsa manifestet för att se vilka "radikala sociala tanker" och vilka "nyaste" genetiska upptäckter hon inspirerats av. Kan det till exempel vara idén om det arbetsfria samhället som spreds på 1960-talet? Kan det till exempel vara upptäckten att alla foster i den allra första delen av sin utveckling är kvinnliga?

Sjón placerar manifestet "i traditionen av svart humor" tillsammans med bland annat Ett anspråkslöst förslag av Jonathan Swift. Det förslaget gick ut på att stoppa hungersnöd genom att slakta spädbarn som mat åt de svältande och för att minska antalet svältande i framtiden. Veterligen slaktade emellertid Swift inget spädbarn men Solanas sköt ned Warhol i hopp om att döda honom.

Sådana författare vill, skriver Sjón, skapa ett verktyg för att driva människan "fram mot Utopia" och har därför "tagit till det yttersta litterära grepp som står till buds för dem som vägrar att ge upp: humor". De som uppfattar SCUM Manifest som uttryck för hat är alltså inte bara "hycklare och kvinnohatare" utan också humorfria.

Bäst att läsa manifestet! Modernista gav ut en svensk upplaga 2003 med förord av Sara Stridsberg.


Det som återuppväckt intresset för SCUM är att Turteatern i Stockholm drar fulla hus med en monolog som grundats på manifestet. Den monologen och protesterna mot den har fört fram manifestet i rampljuset efter 36 år. Den var till exempel ett av ämnena SVT1s DEBATT den 24 november. I det avsnittet medverkade Andrea Edwards, som framför monologen, och Erik Holmström, som svarar för regi och scenografi.

Bland dem som yttrade sig var jämställdhetsbloggarna Pär Ström och Pelle Billing. De och andra hävdade att manifestet uttrycker hat mot män, ett hat som skulle stämplas som hatbrott om det riktade sig mot judar, muslimer eller någon annan grupp.

Debatten i det programmet, men alla dess olika ämnen, förde inte ämnet framåt. Min slutsats: jag måste se pjäsen men då måste jag först läsa manifestet.

Manifestet är på 6o sidor och Sara Stridsbergs förord på 23. Sidorna är tryckta i smal spalt och innehåller bara 26 rader. Många av dem är blankrader. Det är en överkomlig uppgift att läsa detta, och det är en uppgift som det idag finns skäl att utföra.

Jag må stämplas som hycklare, kvinnohatare och utan humor men kan inte finna något annat än att Valerie Solanas uttrycker glödande hat mot män och mot samhället. Hennes utopi är ett samhälle där det mesta av arbetet görs genom "automatisering", där pengar är avskaffade och där barn produceras utan männens hjälp. Det finns ju insemination!

Hennes hat gäller inte minst män som försöker likna kvinnor. Ett av de starkaste hatutbrotten gäller emellertid kvinnor. Det finns en konflikt mellan SCUM-kvinnorna och "Daddy's Girls". Den uttrycker hon så här:

Mellan dominanta, trygga, självsäkra, stygga. våldsamma, själviska, oberoende, stolta, spänningssökande, frifräsande, arroganta kvinnor som tycker att de är redo att regera universum, som har levt på gränserna till det här "samhället" och som är färdiga med vad det har att erbjuda – och trevliga, passiva, anpassliga, "kultiverade", artiga, värdiga, kuvade, beroende, rädda, själlösa, osäkra, bekräftelsetörstande Daddy's Girls som inte står pall för det okända, som vill fortsätta att vältra sig i kloakerna, vilka om inte annat är bekanta, som vill fortsätta att hänga med aporna.

Må var en läsa manifestet! Det är lättläst. Men läsaren löper stor risk att bli betraktad som en humorfri hycklare och kvinnohatare av läsare som i stället ser en utopi i en humoristisk tradition från historien om Adam och Eva.

Vad skrev nu Sara Stridsberg om manifestet i förordet 2003? Hon hade aldrig älskat en text så som denna:

Den har förändrat mitt sätt att tänka, mitt hjärta & min fitta, mitt sätt att röra mig genom staden, den har lärt mig allt jag behöver veta.

Jag ger ytterligare några exempel:

Med SCUM i din hand litar du plötsligt bara på dina egna rännstensinstinkter, du blir en hatisk och våldsam bitch som bara vill slå bort alla de som kliar dig i tänderna.

Män har förverkat sin rätt att leva.

I juni 1968 går Valerie till fabriken, The Factory, för att skjuta Andy Warhol ("Stor Konst").

Det spelar ingen roll att hon sköt Andy. Det är så mycket annat som spelar roll.

Problemet är männen och problemet med männen är att de är skittråkiga, att de har skapat en skittråkig och skitfull värld med fula motorvägar och Stor Konst, sex och andra meningslösheter som kvinnor tvingas slösa bort sin tid på.

För civiliserade SCUM:are och Universumregerare återstår bara att förstöra det manliga könet.

Sara Stridsberg verkar inte alls att se SCUM Manifest som humor. Det kommer att bli mycket intressant att uppleva monologen på Turteatern. Kommer den att förmedla en utopi med humor eller kommer den att förmedla hat?

Hjärnan en heldag / The Brain a Full Day

In my English nutshell
The journal Forskning och Framsteg (Research and Progress) has made eleven scientists of different disciplines meet more than 600 people and give them their different pieces of knowledge on the brain.

Den 7 november deltog Evelyn och jag i en heldagskonferens om Hjärnan på Hotell Rival i Stockholm. Vi har ju nått den ålder då det är vanligt att man oroligt spanar efter tecken på demens. Alltså borde en heldag om hjärnan vara till hjälp. Vi såg också många andra gamla men de flesta av de 600 deltagarna var väsentligt yngre.

Konferensen anordnades av Forskning och Framsteg i samarbete med Modern Psykologi, Språktidningen och Natur & Kultur. Arrangörerna lyckades att få plats för inte mindre än nio olika forskare, en författare och en minnesmästare. Detta kunde ske tack vare att alla föredragen var korta och dessutom framfördes med tydligt uttal, humor och gott samspel med publiken.

Första föredraget hölls av Fredrik Ullén, professor vid Karolinska Institutet i kognitiv neurovetenskap, och gällde bland annat om kreativitet och flow syns i hjärnan. Den här skylten fick mig att tänka på den upplevelse jag berättade om här på bloggen den 6 oktober.

Skylten beskriver exakt hur jag kände det när den teaterpjäs som jag försökte skriva började lyfta och dess personer började uppträda på ett annat sätt än jag tänkt mig.


En skylt till, och den beskriver resten av min upplevelse i stugan. Ändrad tidsupplevelse - ja, det vill jag lova: jag glömde tiden helt. Och visst gav arbetet en njutning, något helt annorlunda än att läsa och skriva mejl. Dags att försöka sluta med det?

Sedan talade Hugo Lagercrantz, också professor vid KI och dessutom överläkare vid neonatalavdelningen på Astrid Lindgrens barnsjukhus. Han är mannen som stoppade plötslig spädbarnsdöd genom att ordinera ryggläge i stället för det magläge som länge varit på modet. Nu beskrev han i ord och foton från magnetkamera stegen i fostrets och det nyfödda barnets utveckling av hjärnan, det ena begränsade stadiet efter det andra. Märkligt nog uppvisar redan nyfödda olika könsbeteende.

Ullakarin Nyberg, med dr och överläkare på S:t Görans sjukhus talade om depression och visade hur den kunde studeras i hjärnan. Hon visade oss en uppställning som gjorde oss vemodiga:


Vi blev vemodiga därför att vi vet fall då ingen som helst depressionsbehandling satts in för personer som verkligen skulle ha behövt den.

Michael Rosande, docent i psykologi vid Linköpings universitet, redogjorde för sin forskning om deltagare i kravaller. Han sammanfattade resultatet så här:


Allt var intressant och övertygande, men det fanns nog fler än Evelyn och jag som undrade över att han praktiskt taget helt gick förbi AFA-anhängare och andra som förbereder sig för våld och nästlar sig in i fredliga demonstrationer. Inte heller fick vi riktigt klart för oss vad han kommit fram till beträffande fotbollshuliganer som rustar sig med skott eller eldar för att störa en match.

Nu tog batteriet i min kamera slut så resten får jag berätta om summariskt. Eva Klintfors, dokktor i lingvistik vid Stockholms Universitet berättade om språkspecifika hjärnfunktioner hos barn, och åter fick vi klart för oss att barn utvecklas genom att särskilda inlärningsfönster öppnas i särskilda stadier.

Författaren Ola Larsmo, som inte minst skriver om hur den nya tekniken påverkar oss och ordanvändning, gav exempel på hur förändrat ordval i den offentliga debatten ökat förutsättningarna för våld.

Åsa Nilsonne, professor i medicinsk psykologi och psykiater vid KI, beskrev och visade med foton från magnetkamera hur tekniken mindfullness kan ändra hjärnan, tänkandet och beteendet. Simon Kyaga, ST-läkare i psykiatri och doktorand vid KI presenterade kunskap som belyser den urgamla myten om samband mellan genialitet och galenskap – och i någon liten mån bekräftade myten.

Avslutningen blev verkligen något för gamla som börjar bli rädda för att få sämre minne. Det var Mattias Ribbing, minnestävlare och rankad som nr 47 i världen, som berättade om metoder att lära sig minnas sådant man inte vill glömma. Vi hade fått skratta många gånger under denna konferens om hjärnan – och det är ju bra för hälsan – men han åstadkom en skrattfinal.

Hans sista samspel med publiken gällde

RIBBINGS CYKEL

Under den rubriken fick vi föreställa oss en cykel. Det var ju inte svårt. Sedan gick Mattias Ribbing igenom exempel på sådant som kan vara viktigt att komma ihåg en normal dag.

Det första exemplet var att en viktig pärm måste lämnas till någon. Alltså frågade han publiken: var på cykeln vill ni fästa pärmen? Han fick svaret och konstaterade: vi fäster alltså pärmen på framhjulet. Det sista exemplet var att mobilen måste laddas. Alltså: var vill ni fästa mobilen? Det blev på baklyktan.

Sedan fick vi deltagare gå igenom allt som vi skulle komma ihåg, och det visade sig vara lätt eftersom vi såg för oss var symbolen för varje handling satt fästad på den cykeln som vi såg så bra för vår inre syn. Alla var förtjusta.

De av oss som vet något om antikens minnesknep blev nog särskilt förtjusta. Metoden var en del av undervisningen i retorik. Då fästes inte några minnesbärande föremål på en cykel – den var ju inte uppfunnen – men huset hade funnits i tusentals år. Talaren lärde sig att förlägga varje avsnitt i sitt långa tal till ett särskilt rum i huset och sedan komma ihåg hela talet genom att gå från rum till rum.

Allt fungerade väl på konferensen. Tidsöverdragen var obetydliga och hämtades in. Att vi fick äta lunchen stående var inget problem i och med att maten var god och vi annars satt hela dagen. Befälsföringen utövades diskret av Patrik Hadenius, chefredaktören i de tre tidskrifterna.

Varje konferensdeltagare fick en liten påse med en present från varje arrangör. På det sättet kom konferensen att fortsätta när vi for hem med pendeln. Då började vi nämligen läsa Natur & Kulturs present: Den översvämmade hjärnan – En bok om arbetsminne, IQ och den stigande infvormationsfloden av Torkel Klingberg. Jag måste börja rensa bland allt jag håller på med!

Libyskt nigeriabrev / Libyan Nigeria letter

In my English nutshell
Evidently my email address ia attracting swindlers. I get "Nigeria letters" asking me to take care of money they have got hold of. Now one of the swindlers has acted incredibly fast. I am now asked to take care of money "saved" during the turmoil in Tripoli.

Min e-postadress lockar svindlare.

Jag får ständigt upplysningen att jag vunnit en halv miljon Euro eller liknande summor på lotterier som jag inte deltar i.

Jag får friarbrev från trängtande kvinnor, mest i Ryssland.

Jag får "Nigeria-brev" från länder där samhället inte har fungerat som det bör och där någon "räddat" en förmögenhet som jag nu skall hjälpa till att placera mot provision på så där en fjärdedel eller en tredjedel

Nu har en av svindlarna slagit ett hastighetsrekord. Knappt har Kaddaffi-anhängarna mist kontrollen av Tripoli så har 33 miljoner dollar från Kaddafis gömmor "räddats" och jag erbjuds 25 procent för att placera dem.

Det skrivs mycket om sociala medier. Kanske det är en stimulerande social sysselsättning att skriva falska vinstmeddelanden, friarbrev eller erbjudanden om tvätt av pengar. Att döma av vad jag får som en av många "undisclosed recipients" måste det vara massor med folk som sysslar med sådant.

Upphöjt skrivande / Elevated writing

In my English nutshell
Lista is the south-west cape of Norway, facing the middle of the North Sea. To the north is the island Hidra where my father-in-law grew up. There we have a cabin 120 meters above the sea, stimulating elevated thoughts. So I stayed there the last third of September, writing something I have never tried before.

Lista är Norges sydvästra udde, halvvägs mellan Stavanger och Kristiansand. Norr om Lista ligger ön Hidra som Evelyns far Hans Gullestad kommer från och där hans namn står på minnesstenen över de fallna under kriget.

På 120 meters höjd har vi en hytte. Där drog jag mig undan sista tredjedelen av september, ensam. Jag ville skriva något som jag aldrig försökt skriva förr. Utsikten från vår hytte stimulerar till upphöjda tankar – se till exempel öppningen av kapitel 11 i min bok Kvinnan, mannen, tidsandan och den fria tanken.

Det jag ville skriva denna gång gäller inte något nytt intresse. Mitt intresseområde är sedan länge vitt nog, milt uttryckt. Däremot hade jag inte provat på alla genrer ännu. En viktig genre återstod, alltså måste jag försöka mig på den i tio dagar.

Inte minst stimuleras tankarna av att havet som syns från skrivstugan visar så många olika ansikten. Det hann jag uppleva på de tio skrivardagarna. Bränningar leder tankarna i en riktning.

Det kan också vara stilla. Här är hela skärgården jag ser. Holmen till höger är 69 meter hög, berget till höger om den är över 200. Under förgrunden skymtar husen i Rasvåg, ett litet samhälle som var viktigt under segelfartygens tid. Ännu vittnar familjenamnen Eriksson, Hansson och Larsson om att övervintrande svenska sjömän slog sig ned här för gott.

Skrivandet hindrade inte att jag provade vad min nya lilla digitalkamera, 10 x 5 x 2 cm, klarade av. Dess vidvinkel gav bilden ovan. Kamerans tele flyttade sedan den lilla vita pricken i mitten så att den kom så här nära:

Utanför skrivstugan byter landskapet utseende, ibland mycket snabbt. Under arbetet ger det en alldeles särskild känsla att sitta rätt inne i molnen men att göra det stadigt och utan att flyga. Jag kan till och med gå ut och försäkra mig om den saken.

Inte underligt att jag lyckades skriva det jag föresatt mig! Jag lämnade stugan uppfylld av stolthet över att ha skrivit ett mästerverk.

Nu ligger en kritisk tid framför mig och min kära textgranskare. Kommer texten att fortsätta vara ett mästerverk eller måste den arbetas om – eller rent av stoppas i försökens dystra låda?