tisdag 26 februari 2019

Dödshjälp: Aftonbladet bryter ett tabu


I många år med den den här bloggen skrev jag vad som föll mig in. Det blev många ämnen. Så blev jag drabbad allt hårdare av sjukdomar. En av dem gjorde att jag gick med i Blodcancerförbundet. Den 17 augusti 2018 satte jag dessutom bloggen på ett nytt spår: egenvård genom humörvård

Var klar över att möjligheten till dödshjälp som finns i flera länder ger många sjuka där hopp. Var också klar över att ämnet är tabu för många i Sverige. Väntade därför på ”ett lämpligt tillfälle”. Nu har Aftonbladet skapat det tillfället.

De medicinska framstegen gör det möjligt att bota allt fler sjuka – men också att hålla sjuka vid liv som inte kan botas. Och håller dem vid liv vare sig de vill leva eller inte. En sådan patient har rätt att säga nej till vidare behandling men får då ofta en plågsam tid innan döden kommer. De enda patienter som kan slippa den plågan är de som är beroende av respirator eller annan direkt livsuppehållande maskin. Läkaren får inte vägra att ”dra ut sladden” om patienten begär det. 



Min mor fick cancer när hon var 65. Öppnades: metastaser hade hunnit utvecklas. Hon blev rädd för lång pina. ”Mitt starka hjärta”, klagade hon. Hon ville inte att läkaren skulle fortsätta operera. Han fortsatte. Det var obegripligt för mig ända tills jag läste Hur vi dör av Sherwin B. Nuland. Han insåg, när han blivit gammal, vad han gjort som kirurg. Han hade bekämpat sjukdom så intensivt att han hade glömt ta reda på vad patienten ville och vad som var bäst för patienten. 

Inte underligt att det görs försök med att utforma någon slags enkelt hanterad "dödshjälpsmaskin". Det vore mer humant om läkarna ändrade sin inställning. Bort från att till varje pris ”att rädda liv”, över till att göra vad som är bäst för patienten och ta reda på vad patienten vill. Så länge dödshjälp inte finns, finns det sjuka som tar livet av sig för att slippa lidande. 

För mig är det nu klart att jag inte kan bli annat än sjukare. Jag har svår och smärtsam artros i höger höft och knä, Scheuermann-rygg, alltså kilformade kotor som kröker ryggen allt hårdare, och Myelom, en blodcancer vars celler äter på skelettet.  
  
Myelomen ger mig ”fatigue”, alltså många sovtimmar och därmed få tanketimmar. Scheuermann-ryggen klämmer ihop mina inälvor så att de flyttar sig. Senaste röntgen: magsäcken har klättrat upp bakom hjärtat. 



Jag bli bara sjukare, och det finns fler som har det så. Vad kan vara till hjälp? En viktig åtgärd: att Sverige inför dödshjälp så som många andra länder gjort. Man ska inte behöva lida svårt till ingen nytta. Då gäller det att konstruera lagen rätt. Men för att detta skall komma till stånd måste vi ha klart för oss att det finns olika fiender till den självklara reformen.

Flera är övertygade om att dödshjälp för oss ut på ”det sluttande planet”. Väl där glider samhället ned till ett stadium där oönskade individer avlivas. Bland dödshjälpens fiender finns människor som känner ondska i andra eller tror att dödshjälp föreslås för att spara pengar. 


Alltså använder jag min egen skröplighet som argument för dödshjälp. Jag fortsätter också så länge jag orkar att verka för egenvård genom humörvård. Jag ler till exempel när folk som har en 0-vision för självmord inte inser att dödshjälp befriar svårt sjuka från frestelsen att ta sitt liv. 



KOMMENTERA




måndag 11 februari 2019

Från träd till mur





Äntligen hunnit gå igenom julbrev och julkort. Finner en hälsning från en av våra grannar på 70-talet: Henry och Renee Alberts. Henry arbetade för Stanford Research Institute med ett uppdrag i Sverige. Renee målade. Våra barn var i samma åldrar. 

Grannskapet utvecklades till vänskap. Vi reste tillsammans. Renee målade tavlor från Nordkap till Madeira. Henry frågade nyfiket om allt överallt. Men tiden går. Henry dog. Julbrevet kommer nu bara från Renee – denna gång med ett träd i vårblom.

Det väcker mig en stund ur den envisa sömn/halvsömn jag drabbats av och som bär det vackra namnet fatigue. Vi vill ju svara på brevet med det blommande trädet. Tänker på Henry och Renee, på alla diskussioner vi haft, inte minst om utvecklingen och om våra länders regeringar. 

Vad skulle Henry, Renee och vi ha pratat om ifall vi hade träffats nu? Jag kommer att tänka på en gammal ramsa eller nursery rhyme: Humpty Dumpty. En ny version tränger sig fram bit för bit. Så här blev den:

Humpty Trumpty hooked up a wall
Humty Trumpty got stuck in the wall
All the realm´s media and all the realm´s men
Couldn´t get Trumpty loose again



KOMMENTERA