Stavanger och vi

Evelyn föddes 1927 i New Orleans, då hemmahamn för hennes far, sjökapten Hans Gullestad. Hon började sin uppväxt ombord men fortsatte den från 1929 i Stavanger, pappans hemmahamn,

1947 gick hon på Woodbrooke, kväkarnas internationella folkhögskola nära Birmingham. Det gjorde jag också. Vi blev två och presenterade direkt efteråt vårt par för mina släktingar i Göteborg och Evelyns i Stavanger. 

Vi bosatte oss i Sverige men besökte ofta Stavanger. 1955 for Evelyn, jag och vår lille Hans – då fem år gammal –  med "rutebåt" till Jørpeland ch gick därifrån upp till Preikestolen. 

Det är en plattform på 600 meters höjd omedelbart intill en fjord längre innanför Stavanger. På hemvägen satt vi och vilades ovanför Jørpeland innan vi tog båten över Byfjorden till Stavanger,

Det var i kvällningen. Ljusen började tändas där långt borta i Stavanger. Då pekar Hans dit och säger.  Där ska jag arbeta när jag blir stor! 

Stavanger blev bas för Norges olje- och gasutvinning, en dominerande näringsgren, Hans blev yrkesdykare med Stavanger som bas, senare författare med dyklivet som första material och så småningom förläggare: www.ebokforlaggullestad.se  

KOMMENTERA

Förr Ålderstrappan – nu ”ett sluttande plan”

Ingemar C-O Claesson

2 januari   Jag satte in detta på Facebook:

Ingemar C-O

Käre lillebror! 2019 var året skulle du ha fyllt 90. Men du omkom långt dessförinnan, och jag lever fast sjuk. Jag kan inte sätta mig i den minneslund som du drev fram vid Kungsängens kyrka – inte sitta där i min rullstol och tänka. Får tänka vid min dator i stället.

Min barndom gav många upplevelser av dig. Som den när vi för första gången fick se en pojke på riktig cykel – men liten, för barn. Riktiga cyklar för barn var ovanliga på 30-talet. Du var fem år och fick låna cykeln.

Du satte dig på sadeln, började cykla utför backen, ramlade, upp på cykeln igen, rullade lite längre, ramlade fler gånger – och när backen var slut kunde du cykla. Jag lärde mig cykla när jag var tio.

Du var pojken som byggde en kristallmottagare så att vi kunde lyssna på radiosamtalen med sjöfolket – och du blev pensionären som byggde en egen dator. Som purser i SAS fick du ansvar för trivseln och säkerheten i de nya flygplanens inredning.

Vi fortsatte att vara olika och att lära av varandra. Tänkte ofta i samma riktning. Jag blev till exempel aktiv i Rätten till en värdig död – du sa att du inte ville leva som ett kålhuvud. Det slapp du. Omkom när en arbetskorg störtade: en vital del i upphängningen hade inte röntgats för rost.

Göran C-O Claesson
gc-oc.blogspot.com

PS  Det blev många kommentarer och jag är ovan vid strömmen på Facebook. Namnet borde vara Faceflood! Rådfrågar nu anhöriga om hur jag bäst fullföljer kontakternas svaren gett. 

KOMMENTERA

Mina främmande världar

Sollentuna Författarsällskap välkomnade noveller till en antologi med science fiction. Jag kom ögonblickligen att tänka på Mormors glaskula:

Varje gång vi hälsade på hos Mormor var jag kvickt framme vid kulan. Än hade jag inte hört talas om rymdfart men trots det såg jag främmande världar i kulan. Ännu visste jag inte att jag var närsynt men att jag var det hjälpte mig att urskilja mer.

Det blev naturligt att jag ärvde Mormors kula – och ställde den på en lysfot. Sfärerna i kulan, mina världar, såg annorlunda ut uppifrån:

Visst skulle jag skriva en novell för antologin! Jag fick ytterligare uppmuntran av en bild i Forskning & Framsteg:

Men så var det min kombination av sjukdomar – den som jag skildrade i det näst senaste inlägget här. Den kombinationen följde sin dystra prognos. Jag blev allt sjukare och sov därmed allt mer.

Det lilla jag klarade att skriva på min korta vakna tid, det fick gälla Blodcancerförbundet och Riksföreningen Rätten till en Värdig död. Antologin publicerades utan min medverkan. Omslaget målat av Heidi Jergovsky:

Och nu, 43 dagar sedan förra inlägget fördes in här, ser jag att omslaget har sfärer precis som i Mormors glaskula. 

Och så ser jag en kula i Tidningen NU nr 49:

KOMMENTERA  till  eget@brevet.se