E4-bro byts ut – men vår skola som diskriminerar?

Här har en stor bit bro hackats bort. E4-bron över två lokalvägar och spårområdet i Rotebro rivs. Samtidigt byggs en ny, allt medan tåg- och lokaltrafiken fortgår därunder. 

Bron som rivs togs i bruk 1962, samma år som jämställdhet gjordes till ett av huvudsyftena för den svenska skolan. Inte kan jag låta bli att följa rivandet och byggandet!  

Det kommer mig att tänka på min skolväg när jag började traska den 1934. Längs den byggdes radhus, och det fanns diken framför byggena. Dikena var mera spännande att gå i än att gå uppe på trottoaren. Närmare skolan byggdes större hus. Där fick jag fick se, höra och känna hur det gick till att påla. 

Fem karlar drog i ett grovt rep medan de sjöng, starkt och rytmiskt för varje tag:

Härre va’re ettan, tvåan kommer, trean slår … osv. 

För varje tag lyftes i stor träklump en liten bit. När den nått toppen, släpptes den, föll och slog ned sin påle en liten bit.

Det satte spår i mitt betyg. Vi fick betyg från åk 1, som man säger nu för tiden. Varken jag eller mina föräldrar fick sväva i okunnighet om hur det gick för mig! I åk 3, fick vi ett klart besked om att även jag måste komma i tid till skolan.

C i Ordning, alltså underkänd. Det hjälpte mig att komma i tid. Det hjälpte mig också att bli underkänd eller få låga betyg i alla ämnen som sattes enligt skriftliga prov. Vi förstod att en ordblind måste arbeta hårdare eller lära sig på ett annat sätt än de andra ungarna. Nu är jag rik på år och riskerar inte att få något underbetyg genom att stanna upp och betrakta byggen. 

Hur är det möjligt att riva och bygga med lokaltrafik och fyrspårig stambana igång därunder? Här är det dags för sektionen över de fyra spåren att rivas. En ställning byggs upp.

Svetsaren är en man. Vid anläggningsarbeten jag följt är det bara bland experter och höga chefer som jag har sett kvinnor. Mannen är ensam. Förr arbetade många tillsammans. Nu arbetar i allmänhet en eller två man och en väldig maskin.

Nästa bild visar ställningen klar. Jag börjar begripa varför den byggts. Det ligger nämligen nu två grova balkar på de båda ställningarna. Brosektionen kommer att demoleras hängande under dem eller svängas undan till en annan plats för demoleringen.

Brobygget är mycket ovanligt på flera sätt. Det skildras begripligt på Trafikverkets hemsida. Finns det tekniska lösningar på ett problem brukar det gå att lösa. När ändringar av tänkande och lagar krävs, är det betydligt svårare; svårare ju högre syftet är.

Den svenska skolan är ett exempel. När enhetsskolan beslöts 1950, väckte en grundsten i konstruktionen min oro. Då fanns ännu många olika modeller för skola och uppväxt. Dessutom fanns, inte minst i arbetarrörelsen, en vilja att stimulera individen ”förkovra sig”. 

Ett huvudsyfte för enhetsskolans konstruktörer var att motverka klasskillnader. Bra! Därmed gick de emellertid i fällan att välja bara en av alla modeller: läroverkets. Folkskolan utökades med den gamla realskolan. Skolplikten behölls men möjligheten att ”relegera” elever togs bort.

Tack vare mina studier i statistik upptäckter jag snart ytterligare en fälla: Konstruktörerna glömde den väldiga spridningen mellan individerna med deras olika förutsättningar eller trodde att den skulle trollas bort i enhetsskolan.

Senare blev jag utredare på andra områden. Därmed fick jag något att jämföra med. Då blev det allt tydligare att mina farhågor var motiverade. Jag upptäckte ytterligare ett fel: reformerna genomfördes rikstäckande. Därmed kunde inte resultatet av dem jämföras med något annat!

Idag står detta klart: Den enhetsskola ”för alla” som beslöts för att utjämna klasskillnader  – och som 1962 fick uppgiften att arbeta för jämställdhet – har skändligen misslyckats på båda de punkterna.

Alla individer hålls oavbrutet allt fler år i skolan. Det stämmer inte med forskningen. Samundervisning drivs i alla stadier trots att forskningen visar på väldiga skillnader i utvecklingstakt mellan flickor och pojkar. Allt mindre av fysisk ansträngning: det skadar pojkar mer än flickor och pojkar från utsatta områden mer än från välsituerade.

Inte underligt att allt fler pojkar misslyckas i skolan och att Sverige har världsrekord i skolbränder! Tyvärr maskeras problemen ofta av språkbruket hos myndigheter och media. När bilar bränns och sten kastas på bussar eller till och med på brandmän, är det numera alltid ”ungdomar” som gör det, inte pojkar och unga män.

Skolans konstruktion innebär att pojkar och därmed senare män diskrimineras grovt. Kvinnor dominerar nu bland studenterna på alla universitetslinjer utom en. Samtidigt försvinner enklare arbeten, utbildningskraven ökar och akademisk examen krävs för allt fler jobb. 

För att lösa det problemet måste vi rikta ögonen mot ett annat viktigt samhällsproblem:

Oförmåga att se ett problem när ett annat är i rampljuset. 

Orättvisor mot kvinnor har angripits steg för steg och fortsätter att angripas. Rätt så! Folkpartiet har glatt mig genom att vara en pådrivande och ofta ledande reformkraft för jämställdhet. Nu måste alla se att orättvisa mot kvinnor fått sällskap med en lika stor utmaning: att skolan diskriminerar pojkar. 

För att angripa även det problemet måste vi utgå från respekt för människan – inte från drömmen att individen är ett oskrivet blad där de rätta attityderna kan skrivas in. Ett viktigt exempel: långt fler pojkar/män än flickor/kvinnor är benägna att ta risker. Det drabbar dem hårt i trafiken men gynnar dem i karriären. 

Sedan länge uppmuntras flickor att ”ta för sig”, att bli mer som pojkar. Trots detta har de allra flesta fortsatt välja utbildningslinjer och yrken som förut, ofta lägre avlönade än dem pojkarna väljer – dvs de pojkar som klarat skolan tillräckligt för att kunna välja.

Nu är reformatörer yrvaket igång med att upprepa misstaget: pojkarna skall helt enkelt undervisas mer och effektivare i jämställdhet. Ett jordskred som de akademiserade kallar paradigmskifte är igång men tänkandet sitter fast i en fälla som förblindar. 

Jag vill skapa medvetenhet om att det är nödvändigt konstruera om skolan och uppväxten. För det behöver jag en plattform. För att få en sådan har jag nominerat mig till Folkpartiets provval till Riksdagen.  

Partiet har länge, energiskt och effektivt arbetat för lagen mot åldersdiskriminering, inte minst med Barbro Westerholm som effektiv pådrivare. Nu har partiet en möjlighet att visa att det menar allvar. Jag är född 1928. 

Två tankeställare i Gustafsberg

 Anders Knape, grundaren av Sveriges första internatskola, 

framför skolhuset som byggdes 1897 när det ursprungliga brunnit ned.

Medlemmar av Bohusläns Gille  var den 4 juli på Gustafsberg  nära Uddevalla. Det gav flera av oss tankeställare. 

Alla hade vi nog hört att Gustafsberg var en urgammal badort. Nu fick vi även lära oss av Gunnar Klason, förvaltande direktören i Gustafsbergsstiftelsen,  att det var här som den första svenska internatskolan grundades på 1700-talet och drevs lång in på 1900-talet.

Skolan var grundad och finansierad av ett köpmannapar i Uddevalla, Anders Knape och hans hustru. När väl skolans statuter var skrivna, sände Knape dem för säkerhets skull till Gustaf III. Han godkände dem, mycket positiv till projektet. Därmed ändrades traktens namn till Gustafsberg. 

Internattiden omfattade sex års studier med även musik och språk bland ämnena. Målet var att göra bohuslänska gossar, en del på friplatser, till dugliga yrkesmän. Pojkarna försågs med bibel, fickpengar och ett ombyte kläder. Vid studiernas slut väntade något arbete  – oftast en lärlingsplats. 

Senare blev skolan ett internat för läroverkselever i Uddevalla som hade sina hem alltför långt därifrån. Detta fortsatte ända in i den tid då arbetet på enhetsskolans konstruktion pågick för fullt. 

En första tankeställare

Gustafbergs skol- och internatverksamhet påminner om ett av de ödesdigera misstag som gjordes när enhetsskolan konstruerades. Det fanns vid den tiden många olika modeller att inspireras av både för skolan och för uppväxten. 

Som förhäxade valde emellertid konstruktörerna bara en modell: den privilegierade läroverkselevens oavbrutna skolgång. De valde bort alla övriga modeller. De såg dessutom inte två av skälen till att läroverksmodellen fungerade: ambitiösa föräldrar och möjligheten att ”relegera” elever.  

Varmbadhus byggda 1814

I tidigt 1700-tal fann en läkare på besök i det som skulle bli Gustafsberg att vattnet var hälsobringande med kolsyra och järn. Alltså började man tidigt ”dricka brunn” där.

Rörelsen utvecklades. 1814 byggdes ett luxuöst varmbadhus efter en tysk förebild – det är det med torn – och ett mycket enklare. Det ”fina” varmbadhuset var så väl utrustat att det blev säte för den svenska regeringen en tid 1814.

En andra tankeställare

Det är en vanlig föreställning att Sverige inte varit i krig sedan 1809. Till hösten kommer vi genom ett hundraårsminne att påminnas om att föreställningen är felaktig. 1813 deltog Sverige med en avsevärd trupp i slaget vid Leipzig som knäckte Napoleon.

Nästa år är det dags för ett nytt hundraårsminne. 1814 drogs 50 000 soldater samman i Västsverige. Då installerade sig Bernadotte och den övriga regeringen i det luxuösa varmbadhuset. Därifrån utfärdades ordern att falla in i Norge.

Bernadottes plan lyckades. När de svenska trupperna trängt så långt in i Norge som minnesplattor där påminner om än idag, kapitulerade norska regeringen och accepterade Sveriges kung som även Norges.

Nu är varmbadhuset centrum för vandrarhemsverksamhet. Svenska Turistföreningen driver den på Gustafsbergsstiftelens villkor och utnyttjar flera olika byggnader från badortstiden. Samtidigt driver stiftelsen byggnadsvårdande arbete och vädjar om pengar till det.

Allt vara i gott skick när vi firar hundraårsminnet av Sveriges förhoppningsvis sista anfallskrig och dess huvudkvarter i Gustafsberg!

Ty makten är din… 15 år senare / Thus the power is yours… 15 years later

In my English nutshell

The Swedish Secretariat for Gender Research  invited to a seminar. In 1999 a huge investigation had been completed and the final report was called (my English translation) Thus the Power is yours … the Myth of the Rational Working Life and the Equality of Sweden. 

The seminar was titled Thus the Power is yours … 15 years later. 

I participated in the hope of finding awareness of the paradigm shift: Unqualified jobs disappear. An inceasing percentage of the boys fail at school. Young women dominate on all university lines. I found no such awareness.

1999: En utredning som lagt fram betänkande efter betänkande är klar med sitt slutbetänkande:  Ty makten är din … Myten om det rationella arbetslivet och det jämställda Sverige (SOU 1998:6).   

2013: Nationella sekretariatet för genusforskning  inbjuder till seminarium Ty makten är din … 15 år senare.  Sekretariatet vill på två timmar den 22 maj få fram vad som hände med utredningens förslag och i fråga om de problem förslagen täcker. Arrangörer: Sekretariatet i samarbete med riksdagsledamöterna Tina Acketoft, FP, och Louise Malmström, S. 

Som luttrad huvudsekreterare i stora statliga utredningar lockas jag av den tydliga uppdelningen på forskning och politik: först en timme då medverkande forskare i utredningen ger sina intryck, sedan en då engagerade politiker ger sina. Fler än jag lockades. Snart meddelades: Seminariet är fullt och anmälan stängd.

Min förhoppning gäller om forskare och politiker idag är medvetna om att situationen i fråga om jämställdhet nu är radikalt förändrad i länder som Sverige. Forskare och de som tycker om att uttrycka sig akademiskt använder gärna uttrycket 

paradigmskifte. 

Nu pågår ett paradigmskifte sedan länge. Allt fler enkla arbeten försvinner som kan utföras av nybörjare utan särskilt krävande utbildning. Allt fler arbeten kräver utbildning. För allt fler arbeten krävs akademisk examen. 

Allt fler pojkar misslyckas i skolan och klarar sig sämre på arbetsmarknaden. Flickorna lyckas bättre och dominerar nu på alla universitetslinjer utom en. 

Procenttalet utslagna män ökar liksom genomsnittsinkomsten för unga kvinnor. Unga kvinnor i New York och London har nu genomsnittligt högre lön än unga män. Samma krafter är på gång i många andra länder.

Paradigmskiftet är kraftigt och tydligt. Rimligen bör det rikta vår blick mot skolan/uppväxten Vi måste erkänna att dagens skola, som alla förväntas gå i oavbrutet under hela uppväxten, diskriminerar pojkar med en viss läggning. Skolan måste konstrueras om så att den inte diskriminerar de pojkarna. 

Jag infann mig alltså till seminariet Ty makten är din … 15 år senare i förhoppning om att dessa kunniga jämställdhetsforskare och dessa engagerade politiker kan säga något om paradigmskiftet och vad det kräver.

Seminariet var väl förberett, leddes på ett föredömligt sätt av Kerstin Alnebratt, sekretariatets föreståndare, och avslutades med att var och en kunde ta med sig en deltagarlista med namn och mejladress. Den visar att vi var 86 deltagare, de medverkande inräknade.

För människor som definierar jämställdhet i % och verkar för kvotering borde det vara självklart att föreslå kvotering på fler viktiga områden än bolagsstyrelser och föräldraledighet, t ex genus. Av oss 86 deltagare i seminariet var 10 män, alltså mindre än 12 %. Ungefär den fördelningen har jag observerat på Genuslistan, alltså sekretariatets elektroniska anslagstavla. 

Men till innehållet i seminariet! Först några glimtar. Kerstin Alnebratt försökte få svar på frågan om hur de nya styrmedlen påverkat jämställdheten. Frågan måste rimligen bli brännande i den nya situation som råder men den kom inte att behandlas på seminariet.

De medverkande forskarna var Anita Nyberg, professor emerita i könsperspektiv på arbete och ekonomi, Elisabeth Sundin, professor i företagsekonomi, och  Eskil Wadensjö, professor i nationalekonomi. 

Den politiska panelen bestod av riksdagsledamöterna Ylva Johansson, S, och Annika Qarlsson, C. Vidare Maria Hemström Hemmingsson, Delegationen för jämställdhet i arbetslivet, Ulrika Lorentzi, jämställdhetspolitisk utredare hos Kommunal samt Lars Persson, FP, Program för hållbar jämställdhet vid Sveriges kommuner och landsting, SKL.

Det kom fram åtskilliga intressanta påpekanden från forskarna och intressanta synpunkter från politikerna men min förhoppning infriades inte. Varken forskare eller politiker verkade fästa vikt vid paradigmskiftet. 

Att skolan/uppväxten måste få en ny och icke diskriminerande konstruktion 

är ett krav som blir allt viktigare att driva. 

I Sveriges Historia 1920-1965 (Norstedts 2012) finns en utmärkt grund. Där berättas om hur man tänkte – och inte tänkte på – när skolan konstruerades.

Svensk-norsk expedition till Göteborg / Swedish-Norwegian expedition to Göteborg

In my English Nutshell

The Swedish-Norwegian Association arranged an expedition to the East India ship Götheborg, the Göteborg Opera and the Norway House in Göteborg. My wife, originally Norwegian, and I participated and learned more than I am able to tell in English now. 

Svensk-Norska Föreningen lockade till en expedition 2-4 maj för att se Norges Hus i Göteborg och annat intressant där. Som den norsk-svenska union Evelyn och jag är anmälde vi oss

Göteborg var min hemstad under de 21 första åren av mitt liv och den första stad i Sverige där Evelyn bodde och arbetade. En extra lockelse för oss att delta var att arrangörerna förlagt vår nattvila till det hus där jag som gymnasist sorterade julkort för att kunna köpa julklappar. 

Vi kommer ut från Göteborgs Centralstation och går de få stegen mot Clarion Hotel Post.   Har det verkligen gått att göra hotell av Huvudpostkontorets stora monumentalbyggnad? Jag ser oroligt framåt-uppåt. 

Blicken möter symbolen: Inte höra, inte se, inte tala. 

Jag kommer direkt att tänka på ledamöterna av Sveriges Riksdag. Med några få undantag, bland dem Eva Flyborg i Göteborg, vill de inte höra människors oro inför sitt döende, inte läsa rapporter om smärtlindring som inte fungerar och inte tala om dödshjälp trots att 80 % av befolkningen är för.

Men vad skymtar bakom och ovanför fasadkanten? Ser ut som något växthusaktigt men utan tak. Bäst att se efter. Det visar sig vara toppen av ett hus på 13 våningar i bortre hörnet av hotellkvarteret. Hissen upp! Där finns en simbassäng med utsikt även när bara huvudet är ovanför vattnet.

I den här riktningen syns hela Drottningtorget, späckat av minnen.  I förgrunden taket av Huvudpostkontoret där jag och horder av andra gymnasister sorterade julkort i en gigantisk hall med påkostade pelare och vackert tak. Där finns nu à la carte-restaurangen vilket onekligen passar lokalen bättre.

Till höger Göteborgs Centralstation som mina tåg avgick från under en tid då det ännu fanns öppna plattformar på vagnarna och bagageräck i trä som det gick att sova på när Majornas läroverk for till fjälls. 

Nästan mitt på torget lyser Eggers som under min viktigaste präglingstid var utanför min föreställningsvärld. Lite till vänster och bortom Eggers hade jag högst upp mitt första arbete efter studenten. Det var på Svenska Telegrambyrån, en av de största reklambyråerna på den tiden. En uppgift var att skriva verser för att locka till köp av Cloettas ”marmeladkulor”. 

Genom kanalen till vänster rinner vatten från Mölndalsån. Huset till vänster om kanalen hyste förr Broströms huvudkontor där det satt folk som beviljade enstaka stipendiater, bl a mig, gratis resa USA tur och retur. 

En blick till höger avslöjar historia som ägt rum och historia som kommer. Den gamla stationsbyggnaden har fått vara kvar men är nu bara en liten del av stationens byggnadskomplex. Bron över Göta Älv kommer att bytas ut för att klara mer trafik. 

Inne i huset lägger jag märke till något jag inte sett på något annat hotell: varenda dator är en iMac. Dessutom finns det på mitt nattygsbord ett litet flygande tefat. Det visade sig vara en ”docka” för iPhone att användas av dem som vill lyssna på extra fin musik. 

I receptionen lägger vi märke till en ovanligt glad stämning. Vad vi än frågade om, t ex vad det flygande tefatet var för något, ryckte någon ryckte ut och förklarade. När vi före avresan frågade efter bagagerummet, visade det sig att det var i receptionen man tog hand om bagaget. 

Den aktiva tjänstvilligheten i receptionen var något att njuta av – men också nödvändig. Vi har aldrig varit på ett hotell med så lite skyltar och instruktioner om saker och ting. Det ledde till många frågor. 

Det var betydligt trivsammare i Clarion Hotel Post än i gamla Huvudpostkontoret. Men å andra sidan gav det inga pengar till att köpa julklappar.

Svensk-Norska Föreningens sekreterare, Inger Mörstedt, organiserade expeditionen och lämnade inget åt slumpen. Studerar här hur kanalen, på bilden skymd av hotelltaket, når fram till Vallgraven. Märkligt nog kallas kanalen Fattighusån och märkligt nog är den inte överdäckad.

Det väcker mitt minne av hur mina föräldrar tog mig till sista delen av Östra hamnkanalen. Den gick mellan Stora hamnkanalen och Lilla bommen. De visade att man börjat fylla igen kanalen för bilarnas och spårvagnarnas skull.

Jag blev rädd för att alla kanalerna skulle fyllas igen men tydligen greps fler av samma rädsla. Inga fler kanaler fylldes eller däckades över. Eller var det de populära turerna med Paddan som räddade vattnen? 

Nu vill vi emellertid ut på större vatten och tar Älvsnabben  till Kina-fararen Götheborg hos Svenska Ostindiska Kompaniet som ansvarar för dagens Götheborg, en kopia av ett av de skepp som drevs av  Svenska Ostasiatiska Companiet.

Någon såg till att det på sin sista resa gick på ett välkänt grund så nära inloppet att tillräckligt kunde bärgas då för att expeditionen skulle gå med vinst. Dessutom tillräckligt kvar av skeppet för att bygga en kopia.

Expeditionsledningen har organiserat allt perfekt. Vi stiger iland vid Eriksbergs färjeläge. Götheborg ligger omgiven av marin hedersvakt, marinens musikkår spelar och på andra sidan syns Masthuggskyrkan som ett landmärke.  

Ostindieskeppet har sin brygga i det gamla varvsområdet.  Varvet finns kvar i form av flera byggnader som nu är kontor eller bostäder. Området väcker starka minnen i mig som bodde nära södra älvstranden. Först dånet från nithamrarna tiden innan man svetsade fartygen. Sedan besöken hos Pappa när ”hans” båt var ”på varv” och vi for med färja över älven för att hälsa på. 

Vår guide hette Gabriella – på modernt sätt bar hon bara förnamn. Hon var mycket skicklig i att levandegöra livet ombord, både det i originalskeppet under 1700-talets Kina-resor och det i dagens kopia. Jag har tidigare varit på visningar av Götheborg och då aldrig upplevt någon guide som visade sådan inlevelse i det liv som de underordnade sjömännen hade på kanondäck när de sov, åt och torkade händerna.

För den som vill veta mer om hur folket ombord med överblick hade, alltså befälet och prästen, finns ingen bättre skildring än Jacob Wallenbergs från en resa med ostindiefararen Finland närmare bestämt kapitlen fram till och med Kapstaden. Boken finns lätt tillgänglig hos Ostindiska kompaniet 1731-1834 – ett lärdomsprojekt. 

De korta kapitlen hjälper läsaren att förstå detta:

Fartygen kunde vara lekbollar för vädret. Finland fick ta nödhamn i Norge med sönderslagen rigg och bortspolade båtar. Började segla igen med norska timmermän ombord som byggde nya båtar på däck.

Hantverk och boskapsskötsel utfördes ombord, inte minst på däck. 

Men dags för ett mindre och snabbare skepp! Vi stiger ombord på Älvsnabben och far till Lilla bommen. Vi som satt på sidan mot Hisingen såg något som gjorde att vi pratade undrande med varandra.

Jag tog en bild med min lilla kamera, inställd på största möjliga tele. Väl hemma vid datorn ser jag på bilden tydligare vad jag sett på lång avstånd från båten men haft svårt att tro:

Här står alltså en person på nosen av en fyraxlad lastbil som i sin framända hänger i en vajer. Ovanför personen något som kan vara en stor, vädertålig mikrofon, ovanför och till vänster om den något som kan vara en videokamera. Den väldiga kran som gör lyftet svänger sakta ekipaget i en vid halvcirkel. 

Vi avslutar den dagen på Göteborgsoperan där vi se och hör Barberaren i Sevilla – och läser eftersom denna komiska opera sänds på italienska med textrad på svenska ovanför scenöppningen. I sången och talet på italienska hör vi ett och annat göteborgskt kraftuttryck. 

Allt klaffade i denna föreställning, sången, spelet, kulisserna. De bestod bara av suggestiva portar, ogenerat numrerade och lika ogenerat körda omkring av de scenmedverkande.

Trots all komik – eller med hjälp av den – uppfattade jag då och då allvar. Bartolo, den otäcke förmyndaren, åberopade sitt doktorskap och sin intelligens, och några sådana människor har jag mött och förundrats över. 

Sista dagen. Vi samlas i Norges Hus. Exteriören är tydligt inspirerad av stavkirkene. Huset var tidigare norsk sjömanskyrka trots läget långt från hamnen. Den tillhörde alltså Sjømannskirken – Norsk kirke i utlandet  som emellertid såg att sjöfartens förändringar fick allt färre sjömän att besöka kyrkan och beslöt lägga ned den. 

Efter väldiga födslovåndor blev resultatet Norges Hus. Den som berättade om detta var lika skicklig som guiden på Götheborg att levandegöra vad som hänt och händer. Det var Jan Andréasson, norsk generalkonsul i Göteborg. Kgl. Norsk generalkonsulat, Göteborg visade sig vara en hörnsten i den konstruktion som gjort det möjligt att skapa och driva Norges Hus. 

Huset hyser alltså nu konsulatet, dvs kontoret för generalkonsuln och hans konsulinna. Jan Andréasson berättade att Göteborg betyder något helt annat än förr vad norsk handel och sjöfart beträffar. Numera går 80 % av Norges export och import via Göteborgs hamn. Göteborg är något norrmän passerar eller stannar till i, låt vara att den norska kolonin är stor.

Lösningen för huset har blivit blandad verksamhet: billighetshotell och vandrarhem med sovsal, uthyrning av kontorsrum liksom av fest- och konferenslokaler. Huset ligger nära filmpalatset och Svenska Mässan och drar in 45 000 kr i månad på parkeringsavgifter. Allt drivs enligt principen: lös problemen när de kommer! 

Och gudstjänsterna är inte borta! En gång i månaden lånas präst från norska sjömanskyrkan i Stockholm och kyrkolokalen är kvar intakt som syns här:

Symbolen gladde mig. P och X på en stång är en av de två äldsta kristna symbolerna flera hundra år äldre än korset. Ingen dålig avskedssymbol när vi sätter oss på tåget och hoppas komma hem helskinnade och utan förseningar. 

Jämställdhet: begrepp, signalord / Equality: notions, signal words

In my English nutshell

Sveriges Historia (Sweden’s History) again on paper, this time in 8 volumes from the Stone Age to the IT Age. It struck me that the volume 1920-1965 covers the time from my childhood observations of power inequality in most homes to this observation when I was managing director of Sweden’s Marketing Association: 

In 1965 there was not even one woman among my colleagues.

In the years 1920 to 1965 the Swedish women got her franchise and was allowed to enter the parliament and practically all professions. It struck me hat the equality notions and signal words used in that period could be of help in my hunt for definitions. I read the book and have so far arrived at an ironic reflexion: 

Paternalism was not buried with the laws prohibiting women to enter dangerous occupations. Today the goal is to save women from traps.   

Den här boken väckte förhoppningar hos mig. Orsaken kan läsas i mitt inlägg Närkamp med definitioner den 13 februari.  

Jag har alltså börjat arbeta på en översiktlig sammanställning som visar hur begrepp och signalord har utvecklats på det område som en gång kallades kvinnosaken eller kvinnofrågor och som många nu kallar genus.  

Det visade sig emellertid inte vara alldeles lätt att läsa Sveriges Historia 1920-1965 bara på jakt efter begrepp på jämställdhetens område. Boken täcker ju min egen präglingstid från det att jag nyfiket i mitten av 30-talet frågade om vad det ena eller andra i tidningarna betydde till slutet av 60-talet då jag var vd i Sveriges Marknadsförbund – och då det inte fanns en enda kvinna i sådana befattningar. 

Boken har skrivits av tre huvudförfattare. Den som svarar för tiden 1920 till och med andra världskriget är Yvonne Hirdman. Det var under den tiden kvinnan befriades från förmynderskap, fick rösträtt och blev valbar. 

Vilka var då de viktigaste begreppen och signalorden?  Jag läser sakta och fundersamt på jakt efter dem. Ett par glimtar får plats här idag. Det här är viktigt att påminna om:

Den socialdemokratiska rörelsen, liksom samhället i övrigt, var under nästan hela den tid Yvonne Hirdman skildrar kvar i den gamla föreställningen: 

Mannen är familjens försörjare, 

kvinnan ansvarar för hemmet och gör arbetet där. 

Huvudlinjen för socialdemokratiska pionjärer, t ex Alva Myrdal, var därmed att kvinnans arbete i hemmet skulle förbättras på samma sätt som industrin förbättras. Industrin införde effektivare arbetssätt genom att tillämpa taylorism och utveckla allt bättre verktyg och maskiner. Nu skulle hemarbetet effektiviseras på samma sätt, och det skulle ske i funktionella kök och bostäder. 

Varje tid har sina självklarheter, föreställningar som inte sätts i fråga. Även i den fackliga rörelsen gällde att kvinnan måste gå först om det blev arbetslöshet eftersom hon var ”försörjd”. Då räknades hon inte ens in bland de arbetslösa. 

Först 1943 var det någon som på en LO-kongress vågade ”säga ifrån vad de fackligt organiserade kvinnorna tänka” om att den fackliga solidariteten och rättvisekraven inte gällde dem. Den som vågade det presenteras i boken med porträtt och den här bildtexten:

Anna Johansson Visborg, ”Bryggar-Anna” kallad efter sin tid som bryggeriarbeterska, då hon grundande en av de första fackföreningarna för bryggeriarbeterskor. Hon blev kommunalpolitiker för socialdemokraterna, och stod bland annat bakom Kvinnohuset på Kungsholmen i Stockholm.

Sveriges Historia 1920-65 är en guldgruva för den som vill läsa om kvinnans villkor och reformer av dem under de båda världskrigen och tiden mellan den. Den ger också en hel del om begreppen och signalorden – men det har jag inte plats för att gå in på i det här inlägget. 

Vad varje läsare av boken kan märka dröjde det emellertid länge innan orden feminist och feminism blev vanliga. Detta stämmer med vad jag redan sett på Googles Ngram Viewer, tjänsten där frekvensen av ett eller flera ord visas i diagram. 

Feminist och feminism dyker inte upp på diagrammen förrän 1910. Här visar jag diagrammet för tiden från 1915 till det sista år som tjänsten når, dvs 2000:

Som synes börjar dessa nyckelord märkas först närmare 1970. Detta gäller ordens förekomst på engelska. Svenska saknas men den franska kurvan och den tyska är praktiskt taget desamma som den engelska. Därmed finns det skäl tro att den svenska kurvan visar samma utveckling. 

Att feminist/feminism började bli vanliga ord så sent som 1975 är en tankeställare idag när det blivit vanligt att beteckna en rad kvinnliga pionjärer för feminister som levde långt innan ordet började användas. 

Jag återkommer med glimtar från arbetet på att sammanställa begrepp och signalord. Dock en liten glimt här till slut: 

Ännu långt in i mellankrigstiden gällde att kvinnan måste skyddas från farliga arbetsplatser. Denna paternalism bekämpades, i synnerhet av liberaler. 

Idag yttrar sig paternalismen, även bland liberaler, i att kvinnan måste skyddas från att ta ut mer föräldraledighet än mannen.  

Asyl till afghanistanska tolkar! / Asylum to Afghan interpreters!

In my English nutshell
Interpreters employed by the International Security Assistance Force
 in Afghanistan are likely to be murdered by Talibans when the forces are withdrawn. Thus, several states have decided to grant their interpreters asylum.  So far that has been impossible the Swedish Government. The interpreters have to apply just as anybody, i.e. individually and only after having arrived in Sweden.
Now  Sverker Göranson, Supreme Commander of the Armed Forces, has protested against the Government. That is inspiring hope in all Swedes who regard it utterly shameful to treat the interpreters this way.

ÖB Sverker Göranson gjorde först något så svenskt som att sjukskriva sig under avsevärd tid. Han återinträdde i tjänst genom att besöka de svenska militärerna i Afghanistan. Sedan gjorde han något så osvenskt för en myndighetschef att han protesterade mot regeringen.

Göranson krävde att afghanerna som tolkat för de svenska styrkorna beviljas asyl utanför den normala svenska asylvägen. Detta krav och skälen för det berättade han om den 20 mars i Dagens Nyheter. Detta var en så märklig nyhet att DN-artikeln refererades i Svenska Dagbladet.

Nu är det dags för regeringen att öppna en särskild väg för asyl till tolkarna. Drar det ut på tiden bör en insamling sättas igång för att bekosta resan för tolkarna hit så att de kan ansöka om asyl här! Den individuella bedömningen behöver inte bli svår. Alla som arbetat för oss uppfattar talibanerna som fiender.

Finns inte en filantrop för detta så finns Facebook som kan nå många. Vem sätter igång insamlingen för att rädda tolkarna och Sveriges heder?  

Internationella Kvinnodagen / Women’s International Day

In my English nutshell

In 1792 Mary Wollstonecraft published A Vindication of the Rights of Women. She was outraged by the fact that the French Revolution had betrayed  the rights of women. She was already known for her articles, books and debates with important philosophers. Her observations and ideas are worth reading when looking at today’s situation.

Here I will draw the attention to War’s Unwomanly Face by Svetlaa Alexiijevitj and to the Swedish author Maria Sveland who is showing that Internet is being used for male hate attacks on women.

Mina tankar denna dag går först till Mary Wollstonecrafts bok Till försvar för kvinnans rättigheter, Ordfront 1998, översatt från hennes A Vindication of the Rights of Women 1792.  Boken kunde inte ha skrivits av någon annan. 

Mary Wollstonecraft hade rest sig från ett svårt underläge och tvingats bilda sig själv. Högre skolor var inte var öppna för kvinnor. Hon lyckades så väl att hon blev översättare från franska och tyska, skrev flera böcker och kom i livlig dialog med flera av den tidens mest kända tänkare från Jean-Jacques Rosseau till Edmund Burke. 

Hon hade glatts över de viktiga Insatser kvinnorna gjort i början av franska revolutionen och sedan blivit bestört över att kvinnan till slut undantogs från de rättigheter som revolutionen ledde fram till.

Att hon tidigt blev känd i Sverige kan bero på att hon for på affärsresor hit och sedan skrev intressanta iakttagelser. När kvinnorörelsen 1892 beslutat använda ordet feminist, tidigare mest uppfattat som nedsättande, började hon blir betraktad som västerlandets första feministiska filosof. 

Det bör vara en tillgång idag när själva beteckningen feminist kan vara viktig för politiker. Ekos lördagsintervu den 23 februari gav ett exempel. Ci Holmgren frågade ut Anna-Karin Hatt, It- och energiminister. Intervjun följde ett vanligt mönster. Frågorna går ut att få fram ett rakt svar i ett svårt ämne, gärna på någon öm punkt. Svaren går ut på att undvika ett rakt svar och i stället lägga fram ett politiskt argument. 

Anna-Karin Hatt visade sig vara skicklig i att inte besvara raka frågor rakt. En fråga fick dock ett rakt svar: Är du feminist? Svaret: Ja!  Det var allt som sades om det ämnet. 

Hur skulle Mary Wollstonecraft ha uppfattat detta när man väl förklarat ordet feminist för henne? Hon skulle förmodligen först försöka få en bild av kvinnans möjligheter och ställning i dagens samhälle, inte minst hennes möjligheter i fråga om utbildning.  Jag vill nu berätta för henne ett par exempel på hur världen har utvecklats i min livstid. Då är det naturligt att börja med en bok om tiden då jag var 11-17 år, den här:

Sovjet var det land på segrarsidan under andra världskriget där befolkningen drabbades i särklass hårdast. Det är naturligt att kriget där kallas Stora fosterländska kriget. Dess historia blev som vanligt skriven av segrarna, i Sovjet alltså kommunistpartiet. Det blev en historia om män som utförde hjältedåd under mäns kompetenta ledning.

Kriget har inget kvinnligt ansikte har skrivits av Svetlana Aleksijevitj. Genom att intervjua kvinnliga krigsveteraner, alltså kvinnor som deltagit i striderna vid fronten, har hon fått fram en annan bild än den officiella. Kvinnor utförde lika stora hjältedåd som männen och berättar dessutom om tydliga tecken på dålig ledning. Till slut har det blivit möjligt för Aleksijevitj publicera detta ocensurerat.

Kvinnorna kom till fronten i två vågor. Först anmälde sig medlemmar i Komsomol, ett teleskopord bildat av de ryska orden för "Ungdomens kommunistunion".  De var ofta så unga att de blev avvisade men många stod på sig, och förlusterna bland männen gjorde att motståndet släppte. De var entusiastiska kommunister och så romantiskt övertygade sovjetpatrioter att de trodde det skulle gå snabbt att slå fascisterna. Med galopperande förluster bland männen fick sedan allt fler kvinnor rycka in, ofta något äldre och inte fullt lika ideologiskt upptända även om ingen ifrågasatte ideologin. 

Kvinnorna fullgjorde alla slags uppgifter, från kirurgi till att släpa sårade ur stridslinjen, från att koka mat till att föra bombplan. De blev mycket uppskattade. Intervjuerna visar att kvinnorna i den manliga miljön lade ned stor möda på att föra med sig eller utföra något ”kvinnligt” om än aldrig så litet. Ofta nämns någon annan kvinnas ”skönhet”.  Ibland gjorde deras sätt att koppla av att de blev mer effektiva i tjänsten än männen som kopplade av bara med att röka. 

Mannan blev inget föredöme för kvinnorna men många av dem berättade om stora skillnader mellan männen i fråga om deras inställning till kvinnor, Flera kvinnor valde en man som föredöme när de själva blev befäl.

Per Ahlmark skriver i sina memoarer att han ser kvinnorna som ”en bättre sort”. De som har den inställningen bör få en tankeställare av Aleksijevitjs bok. När kriget var slut och frontkvinnorna kom hem, blev flera av dem trakasserade av medsystrar där och kallade horor. 

Här hemma har på senare tid Åsa Lindeborg, Maria Sveland och andra gjort samhället en stor tjänst genom att offentliggöra exempel på de utbrott av hat som de varit utsatta för, inte minst på Internet, till exempel bloggkommentarer. 

Maria Sveland ger nu ut en bok om detta, Hatet, en bok om antifeminism.  Första kapitlet återgavs i Dagens Nyheter den 2 februari. Hatet som hon och andra kvinnor drabbats av är dessutom ett ämne hon ofta återkommer till på sin blogg.

Hot och hat har länge intresserat mig, inte minst det som sker på nätet. På flera håll har det blivit nödvändigt att fastställa vad som är ”netikett”. Flera tidningar har valt att stänga sin kommentarspalt. Flera föreningars bloggar har tvingats tillsätta en redaktör för att ta bort hatkommentarer. Flera ”listor” för meddelanden och diskussioner i en grupp har tvingats utestänga alltför hatsprutande medlemmar eller förbjuda debatt helt. 

Ett vemodigt exempel på det senare är "Genuslistan", den elektroniska anslagstavla som Nationella Sekretariatet för Genusforskning håller. Ingen debatt tillåts, endast meddelanden som inbjudningar till föredrag, utlysning av anställningar och stipendier och efterlysningar av litteratur eller forskare. 

Under arbetet på min bok Kvinnan, mannen, tidsandan och den fria tanken upptäckte jag att kvinnor som hävdat att könsskillnader inte bara är inlärda förföljts på olika sätt och ofta tystats. Detta har gjorts av likhetsfeminister, i allmänhet kvinnor. 

Ett dystert exempel gäller Evelyne Sullerot, Frankrikes motsvarighet till Elise Ottosen-Jensen. I egenskap av forskare om kvinnor och författare om deras villkor hade hon lyckats få till stånd Frankrikes motsvarighet till  RFSU – Riksförbundet för sexuell upplysning i hård kamp mot katolska krafter. Hon hade sedan många år varit organisationens generalsekreterare. Dessa meriter skyddade henne inte på minsta sätt från förföljelse när hon ville ta in kunskap även från hjärnforskare och andra inom området biologi.

Jag har också hört hån och hat uttryckas på möten. Vid ett möte som anordnades för några år sedan av Fredrika-Bremer-Förbundet i samverkan med Män för jämställdhet  hörde jag från podiet hur namnet Pär Ström väckte hatfyllda utbrott bland en del av deltagarna. 

Det gjorde mig intresserad. Jag följde sedan hans blogg och fann att Ström konsekvent drev linjen jämställdhet som motsats till kvinnofrämjande. Han gjorde detta korrekt och sakligt och fritt från fientlighet mot kvinnor men bland alla kommentarer som kom in fanns också kvinnofientliga.  

2011 märkte jag att Pär Ström reagerade mot att SCUM-manifestet uppfördes på turteatern. Det fann jag vara en begriplig reaktion även om jag inte delade den utan i stället såg pjäsen. Manifestet är onekligen ett uttryck för hat. Dess författare, Valerie Solanas, hade dessutom visat att hon menade allvar genom att försöka mörda en känd man. Hat är inte något att gulla med.

Själv skrev jag på min blogg om Scum-manifestet och recenserade sedan pjäsen sådan den uppfördes på Turteatern.   Jag fann att föreställningen drog tänderna av hat ur SCUM, och det till den grad att publiken skrattade. Trots det kom orättvisor mot kvinnor ändå kom fram på ett utmärkt sätt. Hat kan hanteras på olika sätt.

Åter till Maria Svelands kapitel i DN. Vad finns att berätta ur den för Mary Wollstonecraft? Här har vägen beretts för utbildning åt alla, och inte minst kvinnorna har utnyttjat den. Två stora hatproblem ligger emellertid framför oss. Hur medveten är Maria Sveland, sedan länge en mycket känd författare, om de problemen?

Problem 1: Hån, hot och hat drabbar inte bara kvinnor, och hatarna är inte bara män. Många kvinnor kan gå lika hårt åt medsystrar som många män alltid kunnat göra mot dem som de uppfattar vara mot dem. Allt hat måste angripas.

Problem 2: Hån, hot och hat mot kvinnor kommer att öka kraftigt om vi inte radikalt ändrar skolans konstruktion. Arbeten som kan utföras av outbildade rationaliseras bort. För allt fler anställningar krävs akademisk examen. Allt fler pojkar misslyckas trots att vi haft ”en skola för alla” sedan grundskolan infördes och jämställdhet varit på läroplanen sedan 1969. Kvinnorna dominerar nu på alla universitetslinjer. 

Allt fler män blir hopplöst arbetslösa. De har förut inte kunnat hävda sig mot flickorna i skolan och märker sedan att kvinnor syns mer och mer i befattningar allt högre upp. Om inte annat möter de dem som makthavare när de vänder sig till Arbetsförmedlingen och sociala myndigheter. Kortslutning i hjärnan kan drabba alla – det är bara att vänta att hjärnan kortsluts på män som misslyckas när de ser allt fler kvinnor lyckas. De blir hatare.

Ser Maria Sveland dessa två problem? Det första ser hon inte alls. Hela hennes uppmärksamhet är riktad mot ”antifeministiska angrepp”. Hon ser inte heller det andra problemet trots att det är en bomb som kommer att explodera. Då är hon tyvärr med i ett stort sällskap, majoriteten.

Ingen tycks vilja se att vår skola könsdiskriminerar genom själva sin konstruktion. Jag ser konstruktionen därför att jag fått något att jämföra med genom att börja skolan 1934 och ta studenten 1946, vilket då bara någon procent gjorde.

Skolan var då en värld där krav sattes efter mognad, där alla insåg att inte alla var lika begåvade för allt, där vikten av ”hederligt arbete”, dvs hantverk, framhölls, där ”vilda pojkar” kunde skickas på ärenden och sluta efter årskurs 7 så att de kom ut och kunde få föredömen i olika åldrar, där läroverkspojkar aktade sig för att busa för mycket eftersom de kunde ”relegeras”. 

Sedan mina barn började skolan har vi skapat en uppväxt som innebär att varje individ varje år av sitt unga liv oavbrutet går i skola – dvs bara är tillsammans med jämnåriga. Där gäller samundervisning i alla stadier. Där får inte auktoritär befälsföring användas trots att många pojkar svarar bäst på den. Där förväntas alla bli högskolebehöriga. 

Inget av detta stämde med beprövad erfarenhet när det infördes, inget av det stämmer idag med rönen från den allt grundligare forskningen om individens utveckling. Den forskningen visar t ex att pojkar och flickor utvecklas i mycket olika takt. 

Ända sedan 1969 har skolan försökt öka jämställdheten genom att uppmuntra flickor blir mer som pojkar, att ”ta för sig”. Nu vill man uppmuntra pojkar bli mer som flickor, mer ”empatiska”. Så länge den felaktiga grundkonstruktionen behålls kommer även detta att misslyckas.

Utan ändring i fråga om uppväxten och arbetsmarknaden kommer antalet män i underläge, inte minst bildningsmässigt, att öka. Då kommer deras primitivt uttryckta hat mot kvinnorna att öka. Redan har unga kvinnor i New Your och London i genomsnitt högre lön än de unga männen. 

Om inte vår bomb skolan desarmeras, kommer en sorglig dag någon av de allt fler hatande männen att skriva sin motsvarighet till Valeri Solanas  SCUM (Society or Cutting Up Men) Manifesto. 

Mary Wollstonecraft ville ge kvinnan möjlighet att hävda sig genom god utbildning. Kvinnan har i länder som Sverige fått den möjligheten och tagit den. Vad säger Wollstonecraft när jag berättar för henne om situationen här nu? I takt med allt fler män misslyckas fortsätter som förut allt fler särskilda vägar att byggas för kvinnor, vägar för att underlätta deras marsch uppåt. 

Idag, på Internationella Kvinnodagen, kan det också vara lämpligt att tala om för henne att hennes analys och tema från 1792 fortfarande gäller för kvinnorna i massor av länder.