onsdag 29 juni 2011

Om får och kvinnor / Of Sheep and Women


In my English nutshell
After weeks on Hidra, facing the middle of the North Sea, we drive home while hearing Aino Trosell reading her book En gränslös kärlekshistoria (A Borderless Love Story). We learn the fate of four generations of women in a poor borderland between Norway and Sweden. On Hidra we were pleased to see that sheep and goats are again employed to keep the landscape open. Now, listening in the car, we realize that a few sheep, even a single goat, could mean life rather than death to poor women only three generations ago.

Så har vi åter varit på Hidra, den stora ön vid Lista som är Norges sydvästra udde, och bott i hytten som vi byggde 1962. Den har utsikt rätt mot mitten av Nordsjön. Vi fick uppleva mycket, och jag tänker berätta närmare om en del här på bloggen. Nu får emellertid en annan upplevelse gå före.

Vi hade fäst oss vid att Roger Skjerping Urstad i samarbete med flera andra nu lyckas hålla får på Hidras huvudö och getter på de små öarna vid den. Landskapet får inte fortsätta att växa igen. Jag har mer att berätta om detta, men nu kommer i stället en annan historia om får och getter.

Vår upplevelse av tid försvinner under den långa körningen, minst 90 mil, om vi lyssnar till böcker. Denna gång lyssnade vi på Aino Trosell som själv läste sin bok En gränslös kärlekshistoria. Författaren har utgått från familjearkiv, släktforskat, lyssnat på många och med utgångspunkt från det materialet sedan lyckats levandegöra hur hennes mor, mormor och mormors mor levt och präglats, länge i yttersta fattigdom

Det gränslösa syftar på att händelserna äger rum i länge fattiga gränstrakter mellan Norge och Sverige men också på att kvinnorna fick uppoffra sig utan gräns för man och barn. Fattigdomen och flickans eller kvinnans situation kunde vara så svår att en fårakätte eller till och med en enda get kunde avgöra liv eller död. När vi nästa gång är på Hidra, kommer vi att betrakta fåren och getterna med nya ögon.

Så hör vi Aino Trosell avsluta boken med ett ordskifte mellan henne och hennes unga dotter. Flickan är inställd på att fara till Oslo för att arbeta där som servitris något år. Syftet med det är att tjäna pengar nog för att resa ut och ”se världen”. Kontrasten mellan hennes villkor och de villkor hennes förmödrar eller ens mor växt upp under kunde inte ha varit större.

En läsare kan möjligen gissa att Aino Trosell berättade det ordskiftet som ett litterärt grep för att ge läsaren en tankeställare. Så gissade inte vi. En av de sista dagarna på Hidra hade vi träffat ett annat gränslöst par, svenskar men med påbrå från Hidra i mannens fall. Deras unga dotter var med. Hon var glad, allmänbildad, målmedveten – och utforskande världen med hjälp av långa perioder som servitris i Oslo. Hon hade just det som de flesta kvinnor inte hade förr, och som de fattiga absolut inte hade: möjlighet att välja.

måndag 16 maj 2011

Påmind om min barndom / Reminded of my childhood


In my English nutshell
A model of a tramcar releases memories from my childhood in Gothenburg.

Jag får syn på min barndoms spårvagn. Den bjuds ut av Eskader Webshop för 3 750 kronor. Jag är ingen samlare men måste gå till butiken för att se närmare på ”min” spårvagn. Det gav mig ett minnesrus.

Brevlådan. Den tömdes i centrum vid varje tur. Breven bars ut två gånger vardagar samt varje lördag och söndag. Den ordningen nu skulle, liksom värnplikten, minska arbetslösheten.

Trappstegen upp till konduktören. Jag hör min lillebror ropa ivrigt: mej fälv fösst föje! Den inställningen behöll han genom livet.

Konduktören. En sådan fanns alltid, alltså fanns inget klotter. Konduktören tolererade inte allt. En gång, när vagnen stannade vid en hållplats, slängde han plötsligt av en man och gav honom skjuts med en välriktad spark i baken. Skälet syntes på en av mannens tåhättor Där fanns en spegel monterad. Mannen hade gått intill kvinnliga passagerare och kikat upp under deras kjolar.

Bakre plattformen. Vad som tolererades på de båda plattformarna var spottning så länge loskorna träffade spottkoppen. Speciellt skickliga att träffa den var de som spottade brunt, dvs de som tuggade tobak. Det var vanligt innan rökandet av cigarretter blev till en epidemi.

Salongen. Jag hör min lillebror säga med sin klara barnastämma så att alla spetsar öronen: "Mamma, varför betalar aldrig vi hyran?” Än bättre lyssnade de väl när mamma försökte förklara för lille Ingemar att vi visst betalade hyran när vi skulle.

”Försök inte”, ropade han, ”det är så länge sedan jag var uppe hos farbror Bäckman!” Folket kunde ju inte veta att lille Ingemar och jag, som var halvannat år äldre, fick gå upp till hyresvärden varannan gång med pengarna och att han då alltid bjöd på en gotta.

Förarens plattform. Där stod jag nästan alltid bredvid föraren när jag åkte ensam. Det blev allt intressantare samtal allteftersom jag blev äldre. Jag fick höra att en förare sent på kvällen mycket väl kan fara från ena ändstationen till den andra, tvärs igenom centrum, och vid framkomsten inte ha det minst minne av färden. Det blev en hjälp för mig att förstå att människan ibland låter en autopilot sköta beslut och handlande.

Det allra intressantaste blev emellertid vad som hände en mycket mörk kväll på Kungsladugårdsgatan. En hare fastnade i spårvagnens ljuskägla. Haren höll bra undan för spårvagnen även när vi kommit upp i över 50 men det var tydligt att den inte klarade att hoppa åt sidan ut i mörkret.

Så kom vi till den väl upplysta korsningen vid Broströmska stiftelsen. Då såg haren ljus på sidan och kunde hoppa ut i det ljuset. Det var först efter upprepade erfarenheter från flera års studier av olika utredningar och forskningsrapporter som jag insåg att människan är programmerad precis som haren, dvs rör sig bara inom det område som hon ser.

Den begränsningen har blivit allt värre genom att framgång i forskning vinns genom allt hårdare specialisering. Många forskare blir så specialiserade att deras tänkande bara rör sig inom en allt snävare ljuskägla, nämligen den som visar det de lärt sig – men som inte visar allt de valt bort att lära sig något om. Några har till exempel blivit övertygade om att könet bara är en social konstruktion.

När jag flyttade till Stockholm 1949, lade jag märke till att det var tyst på spårvagnar och bussar där. Man pratade inte med okända som vi gjorde i Göteborg. Skillnaden försvann med den kakafoni som kom med mobiltelefonerna. Nu kan man höra förbluffande privata saker eller företagshemligheter. Sådant hörde jag aldrig på "min" spårvagn.

måndag 4 april 2011

Fiskebåt>färja>tunnel / Fishing-bout>ferry>tunnel

1967 fishing-boat
1972 ferry, then bigger ferries
2013 road 125 m below sea-level


Vi var de första som tog en privat bil till Hidra. Vi fick över bilen på någon fiskebåt. 1967 fångade vår son Hans ett sådant ögonblick med sin lilla halvformatkamera. Det fotot publicerades i bildtidskrifter över hela världen. Vi kände oss vara stolta pionjärer. Vi hade visat att andra bilar än en taxi kunde köra på ön.

Fler fick lust att köra bil på Hidra. Färjelägen började byggas. 1972 sattes första färjan in. Den var snart för liten. Det blev större färjor. Det blev bilar vid fler och fler hus.

Samtidigt växte landskapet på ön igen eftersom folk slutade att ha får. Vi slapp att titt som tätt gå ur bilen, öppna en grind och stänga den noggrant efter oss. Det var bekvämt men vi kände oss inte fullt lika stolta över att så tidigt ha deltagit i utvecklingen.

Så visade det sig att färja dög allt sämre för allt fler. Inte är det vettigt att behöva passa tider och sitta i kö! Alltså bildades en påtryckarförening, Hidra Landfast, för att få till stånd en tunnel. Stortinget sade ja. Staten betalar vad tunneln kostar. Arbetet är redan igång på den. Om allt går enligt plan öppnas trafiken i slutet av 2013.

Det låter otroligt. I det djupa Hidrasundet måste vägbanan ned 125 meter under havsytan. Av tunneln kommer 750 meter gå i sundets botten, alltså under vatten. För att få ned vägbanan till den delen av tunneln och då tillåta en stigning på högst 10 procent måste tunneln ges en längd på sammanlagt 3,2 kilometer.

Allt fler kommer att arbeta i Flekkefjord och bo på Hidra. Det blir trevligt för dem och vemodigt för den som lever kvar från den gamla tiden. Men alla kan se att någon nu gjort vår kära ö Hidra internationellt känd på brittiska Wikipedia. Ta en titt! Hälsa gärna på även hos eldsjälarna på Hidra som återinfört fårdrift.

måndag 28 mars 2011

Olika intressen / Different interests

In my English nutshell
This 14 cm model proved irresistible when it stirred up all my memories of M/S Gripsholm.



“Auktioner på fartygsmodeller i skalan 1:1250 lockar män, mönster, stickningskurser och garnaffärer lockar kvinnor.”

Det skrev jag 2010 i min bok Kvinnan, mannen, tidsandan och den fria tanken som ett exempel på att kvinnor och män kan ha mycket olika intressen. När jag skrev detta, kände jag mig helt främmande för att själv delta i den manliga hobbyn att samla små vattenlinjemodeller. Dessutom är jag över huvud taget inte någon samlare.

I och med att jag nämnde dessa modeller i boken väckte jag emellertid minnet av hur mycket jag lekt med sådana modeller. Så roligt det var när min lillebror, våra kamrater och jag lekte sjöfart och hamnar. Bremen och Normandie var en dröm för mig, men de hade jag aldrig råd att köpa. De var så stora, och de stora båtarna kostade mycket.

Detta minne fick mig att gå till Eskader i Stockholm, nära T-station Karlaplan, och anteckna mig för gamla Gripsholm och Drottningholm om någon av de modellerna skulle komma in. Det var ett barnsligt infall, och jag glömde det snart. Men Eskader kom ihåg! Den 23 mars kom ett mejl från Eskaders Peter Langhorst med beskedet att modeller väntade, och dagen efter var jag i butiken.

Det blev en minnesvärd stund. In hade kommit gamla Drottningholm och Gripsholm liksom Stockholm och Andrea Doria som gått ned efter kollisionen med Stockholm. Det var gripande att se hur liten Stockholm var jämfört med Andrea Doria. Allt fanns att köpa men till priser som gjorde det till ren galenskap för mig att göra det. Jag är ju ingen samlare.

Men Gripsholm väckte minnen. Mamma hade fått följa med när Pappa tjänstgjorde under den första medelhavskryssningen. Det var 1927 och deras bröllopsresa. Nio månader senare föddes jag. Jag fortsatte se på modellen, alla dess 140 milimetrar.

Jag ser Pappa dirigera vid en av lastluckorna när han är “laststyrman”. Jag ser honom på backen när han dirigerar bogserbåtar. Jag ser honom på kommandobryggan när han skojar med passagerare. Jag tänker på befälets kontor intill. På den stora skrivmaskinen där blev han 1938 färdig med att skriva rent sina minnen från första världskriget. De är nu första tredjedelen av boken Från livbåt till flytande palats, tyvärr slutsåld.

På den maskinen gjorde jag samma år den märkliga upptäckten att bokstäver hamnade på papperet i rimligt rätt ordning när jag slog dem på tangenterna. Det gjorde de aldrig när jag skrev för hand. Jag trädde därmed maskinskrivande ut i livet – och upptäckte att det var kvinnogöra hos landkrabborna. Detta blev en av inspirationskällorna för min bok Kvinnan, mannen, tidsandan och den fria tanken.

Jag ser det smala däcket omedelbart under kommandobryggan. När jag med hustru och snart treårig son for till New York på Gripsholm 1953, fick vi uppleva orkan. Jag går ut där under kommandobryggan och fotograferar brottsjöarna när de täcker hela förskeppet. När jag kommer in, är min gabardinrock sönderfransad.

Jag tänker på hissarna med gallerdörrar och på vår lille Hans när han kommit på en spännande lek. När han såg att hissen var nedanför och på väg upp, stack han in armen mellan spjälorna för att se hur sent det går att rycka tillbaka den innan hissen kommer.

Jag ser millimeter för millimeter och minns. Plötsligt hör jag mig köpa modellen. Jag blir totalt överraskad och försöker pruta. Jag framför det humanitära skälet att hustru och döttrar kommer att tro att jag är galen. De tre bakom disken gapskrattar:

Alla våra modellköpare har samma problem! Det händer att köpare ber att få köpbeloppet uppdelat på två olika kvitton för att hemma kunna påstå att de betalat mindre än vad de gjort.

Jag stärks i anden av den upplysningen. Den bekräftar ju min tes att kvinnor och män kan odla mycket olika intressen. Upplysningen väcker också minnet av något som mina nyfikna barnaöron snappade upp i andra hem än mitt eget. Det var prat kvinnor emellan om ”hushållspengar” och hur de kunde smusslas undan till annat än hushållet.

Tydligen finns det bland både kvinnor och män individer som hellre smyger och luras än att öppet stå för vad de gör. Jag morskar upp mig och går hem och berättar att jag köpt Gripsholm för 1 950 kronor.





söndag 20 mars 2011

Kultur och natur idag / Culture and Nature today


In my English nutshell
An excursion to Överby where artisans have their studios and arrange exhibitions in an old farmhouse. We met Johan Bloom and saw paintings he exhibited, inspired by different symbols from south, west, east or north, among them Our blue planet. Walking home we saw wild flowers for the first time this year.


Sol, flera plusgrader, lockande utställning på Överby gård vid Stäketleden. Det som lockat oss var att konstnären, Johan Bloom, vuxit upp i mina hemtrakter, fått världen som verksamhetsområde men som bas använder Skärhamn, denna märkliga plats som blivit ett centrum både för sjöfart och för kultur av olika slag.

På utställningar är det sällan att vi ser en tavla som vi skulle kunna tänka oss att hänga upp hemma om vi hade haft väggutrymme kvar att hänga något på. På Blooms utställning såg vi flera. Något som särskilt tilltalade mig var att element i tavlorna verkar inspirerade av urgamla symboler som jag själv fäst mig vid. Den här tavlan, Our blue planet, ger goda exempel på det. Tyvärr kan inte mitt foto ge rättvisa åt tavlans inspirerande blåa färg.

Åtskilligt stimulerade vandrade Evelyn och jag hem. Ännu svår halka på många sträckor. På en vägren mot söder ser vi emellertid blyga gula blommor, mycket mindre än tussilago och till form och storlek liknande blåsippor. Det är de första vilda blomster vi sett i år. Vi njuter trots att vi inte vet vad de heter. En utflykt med både kultur och natur!


måndag 7 mars 2011

Internationella Kvinnodagen / Women's International Day


In my English nutshell
Women's International Day is celebrated in many ways in Sweden. Evelyn and I will go to The National Historical Museum. The program there is devoted to eastern Kongo where raping women is a means of warfare. Among the lecturers are two government members from the Liberal Party: the European Union minister Birgitta Ohlsson and the equality minister Nyamko Sabuni.


Internationella Kvinnodagen ger oss tillfälle att välja många olika slag av program. Evelyn och jag kommer att gå till Historiska Museet där programmet gäller världens värst utsatta kvinnor.

Två regeringsmedlemmar medverkar. Det råkar vara så att jag nämnt dem i min bok Kvinnan, mannen, tidsandan och den fria tanken. De står där därför att de båda arbetar intensivt för jämställdhet men har helt olika inställning till beteckningen feminist. Det är Birgitta Ohlsson och Nyamko Sabuni.

Vi har valt programmet på Historiska Museet eftersom det är ägnat de under senare år värst behandlade kvinnorna i världen: kvinnorna i östra Kongo där krigförande parter systematiskt använder våldtäkt som ett vapen i krigföringen. Detta ger många av kvinnorna fruktansvärda skador. Till det kommer den vidriga påföljden att en våldtagen kvinna stöts ut från sin familj enligt traktens sedvänjor.

Internationella Kvinnodagen påminner mig om att jag har hunnit göra iakttagelser i 78 år av brist på jämställdhet, arbete för jämställdhet, motståndet och avarter som tillkommit i arbetet. Det långa tidsperspektivet leder nu mina tankar till inspirationskällor för långsiktigt tänkande.

Aldous Huxley publicerade 1932 Brave New World och pekade där på de orimligheter som uppstår när människan berusas av moderniteten och gör allt som går att göra. Västvärlden och en stor del av den övriga världen, nu senast Kina, har inte avskräckts från att gå den vägen.

Ett ödesdigert exempel är hur det blivit en självklarhet att hela årskullen skall gå i skola under hela uppväxten – alltså bara tillsammans med jämnåriga – och då samundervisas i alla stadier. Den reformen är grundad varken på beprövad erfarenhet eller på utvärderade forskningsrön. Resultatet av den är att allt fler pojkar misslyckas och att allt fler skolor brinner.

Resultatet är också att kvinnor nu dominerar på alla universitetslinjer utom de rent tekniska och att gruppen utslagna män växer. Men nya reformkrav fortsätter med de gamlas syften som om dessa väldiga förändringar överhuvud taget inte sker.

1949 kom George Orwells framtidsroman Nineteen Eighty-Four, snart mera känd som 1984. Den skildrar en stat där de styrande påtvingar alla ett språk som styr deras tankebanor och känslor. I min bok har jag berättat om hur långt DDR kom på den vägen. Tyvärr tillämpar en del som arbetar för jämställdhet nyspråk för att förleda tanken. De kan till exempel använda ordet individualisering när de vill inskränka föräldrars frihet att fördela föräldraledigheten.

Mina studier i statistik och Darrell Huff's bok 1954 How to Lie with Statistics har fått mig att alltid spana efter missbruk av statistik. Att enbart peka på att kvinnan i genomsnitt har lägre lön än mannen innebär ett sådant missbruk. Det ensidiga utpekandet leder nämligen tanken att diskriminering är orsaken. Till allra största delen förklaras emellertid genomsnittsskillnaden av att fler kvinnor än män väljer anställning där lönerna är låga.

Många har övergivit den gamla definitionen av jämställdhet, alltså lika villkor och möjligheter. De har ersatt den med procent och sådana kräver kvotering. Den definitionen och den åtgärden kräver nästan ingen tankeverksamhet och ger lättbegripliga signaler. Ingen som kämpar för kvotering tycks tänka tanken ut: om vi lyckas kommer människor inte att tillåtas odla olika intressen och söka sig till olika yrken. De måste ju vara jämnt fördelade.

Faran i detta tycks inte ombudsmännen för kvotering vara medvetna om. Karin Boye insåg emellertid faran. I sin bok Kallocain, publicerad 1940, skrev hon följande:

" ... En av ungdomslägrets samlingslokaler stod prydd med långa dukar i de färger som är Statens, man uppförde sketcher, höll tal, marscherade genom salen till trumma och åt tillsammans. Anledningen var den, att en trupp flickor i ungdomslägret fått order om förflyttning, man visste inte riktigt vart, det gick vissa rykten om en annan av Kemistäderna, andra om en av Skostäderna, i varje fall någon plats, där man råkat på obalans både i fråga om arbetskraft och i fråga om procentförhållandet mellan könen. Från vår stad, och förmodligen från en del andra städer också, samlades alltså unga kvinnor ihop och skickades dit bort, för att de en gång fastställda siffrorna skulle kunna vidmakthållas. ..."

I vårt samhälle görs sedan länge stora insatser för att få flickor att välja teknikyrken och föreslås motsvarande insatser för att få pojkar välja vårdyrken. Det uppfattas alltså som ett misslyckade om kvinnor och män söker sig till olika yrken.

Ett område har dock hittills varit befriat från kravet på rätt procent. Ännu har ingen föreslagit en spärr så att mindre kvalificerade män går förbi mer kvalificerade kvinnor bland alla som söker sig till genusforskningen och genusinstitutionerna.

Låt oss hoppas att programmen på Internationella Kvinnodagen 2011 leder till större frihet i tänkandet, inte hämmar den ytterligare.

torsdag 24 februari 2011

Människor eller roller? / Human beings or roles?


In my English nutshell
The discussion arranged today by The Fredrika-Bremer-Association and Men for Equality on Dads, boys and the man's role attracted 140 participants. At first they heard four men giving short speaches. As girls succeed better than boys at school and then enter previous male fields three of the four men advocated changes in the tuition making the boys study better and feel free to enter female fields. The fourth man, I myself, advocated a radical change of the school. Keeping all boys and girls at school every year of their childhood and youth with co-education during all stages frustates more boys than girls. Their frustration results in bad marks and bad behavior. Changing the situation works better than preaching.


Diskussionen som Fredrika-Bremer-Förbundet och Män för Jämställdhet anordnade idag på Historiska Museet blev vad mat, organisation och ledning en fullträff. Mötesledaren, Mats Dafgård, hade gjort ett "körschema" och lyckades få de medverkande hålla det så väl att anförandena blev klara helt enligt programmet.

Förutom av mötesledaren drogs diskussionen drogs igång av fyra män, bland dem jag själv. Var och en presenterade sin bakgrund, sitt perspektiv på ämnet Pappor, pojkar och mansrollen och sina förslag. De tre övriga talade dagens genusspråk och använde uttryck som "den manliga normens primat" och att pojkarna borde "problematiseras" så som länge skett med flickorna och sedan de kvinnliga lärarna.

Jag såg inte från talarstolen att en tecknare i publiken arbetade. När mötet var slut, dök emellertid en man upp med en karikatyr som jag tyckte visade både mig och fem av mina yttranden. Alltså köpte jag karikatyren av honom, och här ovan syns den. Han själv finns på hemsidan Tecknarservice.

Jag hade i programmet presenterats som
nestor på jämställdhetsområdet, aktiv bloggare, tidigare utredare och vd i organisationer inom näringslivet. Det blev därmed naturligt att först berätta vad detta innebar och vilken betydelse det haft för mitt engagemang.

Berättade att jag som ung utredare gått igenom ett stort antal stora utredningar
och funnit att de alla i någon utsträckning grundat sina slutsatser på aldrig angivet antagande. I efterhand kan man se att det antagandet gjorts och blivit tilll en självklarhet därför att det gav hopp om att en viss slutsats skulle lösa problemen.

Framhöll att man lär mycket för varje illusion som brister och att de senaste brast för mig under arbetet på min bok Kvinnan, mannen, tidsandan och den fria tanken och i samband med att den lades fram.

Pekade på att moderörelser är viktiga även i fråga om modeller för att tolka, tänka, konstruera reformer – och att reformer därför ibland grundas bara på signalord i stället för gedigna begrepp.

Pekade också på detta: ju högre syften, desto större risk för önsketänkande. Den moderna skolan är ett exempel. Att låta hela årskullen oavbrutet tillbringa hela uppväxten i skolan med samundervisning i alla stadier kom till stånd
genom beslut som varken var grundade på beprövad erfarenhet eller på utvärderad forskning.

Så fick vi en skola som fr
ustrerar fler pojkar än flickor så att de får sämre resultat och uppför sig sämre. En skola blir inte jämställd bara därför att pojkar och flickor möter exakt samma villkor.

Framhöll att ändrad situationen eller ändrade villkor styr människors handlande mycket effektivare och humanare än att ändra på människorna själva. Nämnde som exempel alla barnvagnar för två barn i olika ålder.

Sådana vagnar har inte köpts på grund av att människor undervisats till att sätta barn till världen tätare eller på grund av att barnvagnsfabrikanter som mer reklam för sådana vagnar än för andra. De har köpts därför att bestämmelserna om bidrag har ändrats så att det lönar sig för föräldrar att få barn tätare.

Märkte inga invändningar mot det jag sade från talarstolen eller podiet men det stod klart att flera i publiken satt fast i föreställningarna att könsskillnader i allt väsentligt är inlärda. Forskning som visar att pojkar och flickor utvecklas i mycket olika takt avfärdades till exempel som ”tro".

Det var då intressant att märka att mina medpodianer inte reagerade mot detta utan svarare verkade att hålla med. Hoppet om att själva människan kan ändras och viljan att göra det blommar ännu. För människor som bär det hoppet och har den viljan är det inte underligt att de vill förklara könsskillnader bara med inlärda roller.