Spex i sagoslott / Burlesque in fairypalace

In my English nutshell
Many university students in Sweden write contrafactive history and then perform each new finding in a burlesque. Now our grandchild No 3 has done it again!

Vårt barnbarn nummer 3, Sanna Tehler, är mogen vorden och firar det med att studera på KTH och på olika sätt medverka i tanke- och skrattväckande spex. Förra året förklarades på denna spexväg alla intrikata relationer mellan Tesla, Edison och Marconi för att inte tala om vad Teddy Roosevelt och Mark Twain betydde för att trikata in dem.

I år var det dags för Naturvetarspexet att uppföra

Ludvig II
Eller mycket sagoväsen för ingenting

Sanna bidrog med att utforma affischen och programbladet vars första sida får liva upp oss här i vintermörkret. Jag upplevde föreställningen den 14 november och blev djupt imponerad. Äntligen får vi en rimlig förklaring till att en kung i Bayern kunde vara framsynt nog att bygga ett verkligt slott som underlag för Walt Disneys standard för sagoslott.

Intrigerna vid hovet skildras, och då kommer den intressanta förklaringen: både Richard Wagner och Sigmund Freud tillkallas. Den ene ser till att storvulenheten blåses upp, den andre att nyckelpersonerna blir galna nog för att genomföra den.

Universitetsstudier kan sannerligen vara tankeställande och utvecklande!

Nu bäst att jag återgår till mitt vanliga liv med alla fötter på marken. Detta liv har bl a yttrat sig i en liberal valanalys som går att ta del av här.

Genus: information, reaktion / Gender: information, reaction

In my English nutshell
A second time a mother in Sweden has declared the sex of her child a secret. She is convinced that a child is made into a boy or a girl by the way it is treated. I describe this as a logical trap and point at other measures inspired by the same trap.

Denna mamma vill hålla alla dörrar öppna för sitt barn, som heter Vide, genom att hålla barnets kön hemligt. Hon säger därför inte "hon" eller "han" om det. Hennes motivering är "att det inte finns något relevant skäl att uppfostra Vide till man eller kvinna".

Denna unga kvinna är övertygad om att människan blir man eller kvinna genom att uppfostras till det. Hon arbetar på att få igång "en förskola där man aldrig pratar om pojkar och flickor". Detta enligt Sydsvenska Dagbladet. Läs reportaget här.

Läs också min bok Kvinnan, mannan, tidsandan och den fria tanken. Den börjar med en händelse 1934:

« Ingemar, min lillebror, fick någon febersjukdom när han var fem år och togs in på Barnsjukhuset. Till slut fick han ta emot besök. Mamma och jag for dit, Mamma med en vacker flickdocka som hon hoppades skulle glädja honom. Det var inte konstigt för mig. Jag hade hört henne säga till våra släktingar och sina väninnor att hon ville göra sina pojkar ”mer som flickor”. Då hade jag sett att några skakade på huvudet och förstått att de vuxna tydligen kan tänka mycket olika.

Så kom vi fram till salen där Ingemar skulle ligga. Inte låg han, inte! Han gick i sin säng och undersökte galler och gavlar. Mamma kramade honom och gav honom den fina dockan. Han grep tveksamt tag i den. Då kände han att dockans huvud var tungt. Han dunkade det mot sängkanten. Huvudet var hårt också! Då sken han upp glädjestrålande, tog dockan i benen, svängde henne i en vid båge – och slog huvudet i sänggaveln så att det flög av och dunsade genom salen. »

På 1930-talet fann min mor inga likatänkande. Sådana dök emellertid upp efter sex årtionden. De blev många när Kajsa Wahlström videofilmat förskolepersonal och visat att flickor och pojkar bemöttes olika.

Denna tydliga demonstration fick många som önskade öka jämställdheten att gå in i tankefälla. De blev övertygade om att det var just det olika bemötandet som orsakade olikheterna mellan könen. Lika bemötande av små barn alltså lika med genväg till jämställdhet.

Genvägen var oemotståndlig. Många förskolor och skolor strävar nu efter att bemöta flickor och pojkar lika. Andra orsaker till könsolikheter blir då ointressanta. Det har till och med blivit "reaktionärt" att ens nämna sådana faktorer trots att forskningen kunnat visa dem allt tydligare tack vare ökad insyn i hjärnans processer.

Hur kunde jag nu veta något om artikeln i Sydsvenskan? Normalt läser jag inte den tidningen, inte ens på nätet, och följer mycket dåligt med andra tidningar också. Jag fick veta om artikeln i en av mina tre huvudkällor för information i fråga om arbetet för jämställdhet. När jag håller föredrag, brukar jag ge webbadresserna till dem.

Nu är det dags att ge adresserna här till de två tätast utkommande informationskällorna och till en tredje som får mig att skratta över den ringa visdom varmed världen styres.

Nationella Sekretariatet för Genusforskning håller en anslagstavla i form av en "lista". Man tar del av innehållet där genom att "abonnera" och får då hela tiden senast uppsatta meddelande. Webbadressen är här. Själva "listan" heter genus@genus.se.

Under arbetet på min bok har jag haft stor nytta av denna anslagstavla. Där anslås kurser och föredrag, utlysning av stipendier, vädjanden om "papers" för att delta i forskningsseminarier, inbjudningar till evenemang av vitt skilda slag, till exempel queertango och sexdagar, reklam för nya böcker och efterlysningar.

Att döma av denna anslagstavla har genusforskning och genusverksamhet nu en väldig omfattning. Någon "Nils Dacke" tycks ha satt stämpeln det genusindustriella komplexet på detta, och det är helt förståeligt.

Vad som är svårare att förstå är detta: en stor del av dem som sätter upp meddelanden på denna anslagstavla tycks definiera jämställdhet i procenttalet för underrepresenterat kön – men med den definitionen är genusområdet inte alls jämställt. De som verkar för kvotering bör kräva att män kvoteras in, dvs att kvinnor som söker sig dit spärras ute.

Meddelandeströmmen på "genuslistan" visar att många deltagare tycks ha gått i andra tankefällor än den att bemötandet av små barn skapar könsskillnader. Det är påfallande att praktiskt taget allt handlar om "roller" och "strukturer" och praktiskt taget inget om andra orsaker till könsskillnader än sådana.

Inte minst därför är en annan informationskälla värdefull. Den heter GenusNytt och är till formen en blogg som drivs av Per Ström, integritetsombudsman hos tankesmedjan Den Nya Välfärden. Webbadressen är här.

Informationen på den bloggen kommer i hög grad genom tips från läsarna. Någon hade till exempel berättat om artikeln i Sydsvenska Dagbladet. Genus-Nytt berättade vidare så här och gav därmed en länk till tidningen.

Till sist det roliga, en slags komet på tvärs av planetsystemet. Den som svarar för det är en ung universitetslektor i matematik, Tanja Bergkvist. Hon har retat sig på ovetenskaplighet, för att inte säga vetenskapsfientlighet, hos många som ser könsskillnader bara som inlärda.

Hon har presenterat sig och sitt engagemang i ett blogginlägg. Bloggens stående adress är denna. Hon angriper ovetenskap på genusområdet med vild humor, ofta uttryckt i matematiska och andra vetenskapliga termer.

Den som följer genus@genus.se, GenusNytt och Tanja Bergkvists blogg får en god överblick, minskar risken för att själv gå i tankefällor och lockas dessutom att skratta åt många problem.

Osannolik historia avslutas / Improblable story ends

In my English nutshell

The stone is washed, each sign of the inscription is filled with paint. Hans Gullestad's daughter Evelyn and grandson Hans Gullestad Claesson have done the job. Then they are seen at the shore where the body was found in 1941. We all continued home via Dublin where we met new improbabilities.

Den 25 oktober kom vår delegation till Cullenstown och hittade graven tack vare Pauline Byrne, dotter till en av de två då tolvåriga pojkar som fann Hans Gullestad på stranden 1941. Första kvällen skurades stenen grundligt av hans dotter Evelyn, ivrigt hjälpt av vår svärdotter Tuulikki.

På kvällen, hemma hos Pauline med man Michael, dotter Allison, mor Mary och syster Caroline, fick vi höra mycket om fyndet och om vad som hänt sedan. Det är tydligt att bygden blivit mycket välmående, en skarp kontrast mot fattigdomen vi såg 1959 när vi fotograferade det enkla träkorset.

Den 26 var det dags att skrapa rent inskriptionens vartenda tecken och fylla i det med svart färg. Den som bäst klarade den påfrestande arbetsställningen på marken och var stadigast på handen visade sig vara vår son Hans Gullestad Claesson. När arbetet var klart, kunde stenen med dess nu fullt läsliga inskription fotograferas.

Därefter ned till stranden där en gång tolvåringarna fann Hans Gullestads kropp. Den hade då flutit en lång omväg. Strömmar går sällan kortaste vägen. Vädret och vågorna passade minnet av fyndet:

Dags att börja resan hem genom att köra till Dublin. Resan gick först genom Wexford. Detta county hade just blivit aktuellt genom en bok om J F Kennedys besök på Irland. Den förfader till Kennedy som utvandrat till USA kom från Wexford, och det hade motiverat en kontakt med släktingar där.

Dublin har ungefär så många invånare som Stockholm men stenstaden är inte uppdelad på öar och alltså kompakt. Bebyggelsen har i stort sett fått växa naturligt, alltså svåröverskådlig för den som skall köra in och där trots alla enkelriktningar hitta rätt hotell i centrum. Men överblick fick vi sedan längst fram i andra våningen på en sightseeingbuss.

På egna ben därefter stöter vi på en osannolik syn, osannolik i betraktande av att Dublin ligger i ett område med mycket svaga nivåskillnader – en idealisk cykelstad med andra ord. Mitt i denna stad öppnar sig emellertid den här synen för den som riktar ögonen åt rätt håll:


Snart dök emellertid något ännu mer osannolikt upp: en öppen bil fullastad med människor i falska vikingahjälmar, alltså hjälmar med horn på. Det visade sig vara en amfibiebil, och vad den har för sig kan man få veta på Viking Splash. Vikingaromantiken blommar ännu mer i Dublin än hos oss. Att det blivit så beror på att det var nordbor som i början av 800-talet bosatte sig här och började bygga staden som blev Dublin. Men okunniga turister måste utrustas med horn:

En osannolik historia / An improbable story

In my English nutshell
In 1941 the body of a sea captain was found on an Irish beach. After eighteen years this became known in Norway. In 1960 the captain was honoured by a stone on his grave. Tomorrow his daughter will travel to Cullenstown in order to wash the stone and make the insciption readable.

I morgon reser min hustru, Evelyn Gullestad, jag själv och vår son Hans Gullestad Claesson samt hans hustru till Cullenstown på Irlands sydkust. Hans har nämligen upptäckt nya uppgifter på nätet om M/S Hidlefjord som sänktes av bombflyg 1941. Uppgifterna finns på

http://www.warsailors.com/singleships/hidlefjord.html
http://www.wrecksite.eu/wreck.aspx?146197

Nu har vi för första gången fått veta vad som verkligen hände Hidlefjord. Både fartyget och dess livbåtar flammade upp i ett inferno av eld. Vi får också se detta foto av den gravsten som norska staten hedrade Kapten Hans Gullestad med 1960.

Så får gravstenen inte se ut! Det säger Evelyn. Tanke är hos henne ofta lika med beslut och handling. Alltså beställde hon flygbiljetter, skaffade såpa, borste, färg att fylla i inskriptionen med och pensel för den samt satte igång oss andra.

Nu kommer jag till det osannolika, en kombination av flera mindre sannolika händelser.

Den första: Rapporten från Cullenstown till Röda Korset om fyndet av Hans Gullestad på stranden nådde aldrig de norska myndigheterna eller familjen. Evelyns mor dog utan att få veta detta. Ingen visste något.

Den andra: Patrick French, en av de två tolvåringar som 1941 funnit kroppen på stranden, besökte ofta sin hemby. Han blev alltmer fundersam inför Hans Gullestads grav. 1959 skrev han To The Major of Stavanger:

Ingen från Norge bryr sig om hans grav.
Rapporten om att han finns här måste ha kommit bort.

Snart blev detta känt för Hans Gullestads barn, Henning i Stavanger och Evelyn i Stockholm, och dessutom för rederiet, Kornelis Olsen. Rederiet hedrade sin trotjänare med att bekosta en resa för syskonen till Cullenstown. Detta "tuna" visade sig vara en mycket fattig bygd.

Det var därför desto mer gripande att få se i vilken skick graven var:

Fattiga människor hade kostat på den ett kors och vårdat den väl. Det glömmer vi aldrig.

Vi glömde inte heller att ta kontakt med den norska sjöfartsmyndigheten och lämna upplysningen var Hans Gullestad var begraven. Där fick vi följande förklaring till att de efterlevande aldrig fått veta detta:

Den norska exilregeringens kansli i London var överbelastat. Allt hanns inte med. När alla lårar med handlingar kom till Oslo 1945, gällde det att beta av ärendena snabbt. De handlingar som Hans Gullestad hade på sig när han flöt i land sändes till hans änka – utan upplysning om varifrån de kommit.

Martha Gullestad fick efter kriget många handlingar efter sin man, inte minst från olika konsulat. Hon hade inte kunnat förstå att några handlingar hade en annan karaktär. Ovissheten hade fortsatt.

Myndigheten hade också en fråga att ställa:

Ønsker dere en støtte?

Det visade sig att varje norsk sjöman som omkommit under kriget och som begravts i ett främmande land var berättigad till en gravsten på statens bekostnad. Hans Gullestads barn tackade ja.

Nästa sommar, nytt brev från Patrick French: Vår lilla begravningsplats har fått sin ståtligaste gravsten. Men vad betyder det som står på stenen? Inskriptionen var bara på norska. Nu skall Evelyn och vi andra se till att den åter kan läsas och berätta vad den betyder.

Det här har väckt många minnen och fått oss att se i fotoalbum och brevpärmar efter Hans Gullestad. Han tillhörde de verkliga långfararna och längebortavararna. Evelyn är född i New Orleans eftersom han vid den tiden hade den staden som sin hemmahamn. Senare, när han blev befälhavare på Hidlefjord, var han hemma vart tredje år men familjen fick efter halvannat år hälsa på honom i Hamburg och Rotterdam.

Det märkliga är nu att det gått med Evelyn som det gått med mig, vilket jag har skildrat i min bok Kvinnan, mannen, tidsandan och den fria tanken. Ingen av oss upplevde sin far som något främmande. På olika sätt fick vi känna att bandet till den oftast frånvarande var mycket starkt. Ingen av oss tvivlade på vad vi betydde för mannen långt borta.

Kanske en av orsakerna till den inställningen var att vi fick vara mycket ombord när tillfälle gavs. Vi fick då vara precis som vi var i den ålder vi råkade ha och leka med vad vi ville, vare sig det var något vi hade med oss eller något som fanns ombord. Här är ett av bevisen för det:

Äntligen Bokmässan / At last the Book Fair

In my English nutshell:
At the Bookfair in Göteborg, on September 26,
I presented my new book
The women, the man, the time-spirit and the free thought
(a literal translation of the Swedish title)
I did so at the Sea Culture exhibition
as the new book had calved from the one
I presented there last year:
From lifeboats to floating palaces.

Min nya bok Kvinnan, mannen, tidsandan och den fria tanken är en bok om jämställdhet, och jag presenterar den i sammanslutningar och i sammanhang där det borde finnas intresse för det ämnet.

Alltså till Bok- och Biblioteksmässan! Där hade jag 2009, i Sjöfartsmontern, presenterat min då nyutkomna bok Från livbåt till flytande palats med DVD som min son Hasse gjort. Den boken blev omfattande men trots det hade jag inte fått plats med avsnitten om sjömannens samspel med sin familj.

Jag klarade att amputera de delarna av manuskriptet när jag insåg att just denne sjömans samspel med sin familj var min uppväxt i ett matriarkat, en uppväxt som fått mig att alltid arbeta för jämställdhet. Jag kom igång med den nya boken 2006 tack vare att vårt yngsta barnbarn då ställde frågan:

”Vad har förändrats mest se’n du var barn?”

Därmed blev det en bok med mina personliga iakttagelser och de tankar som dessa iakttagelser väckte då och som de föranleder idag. Varje kapitel börjar med en händelse. Nu citerar jag en sådan inledning, en händelse när jag var tio år. Bakgrunden till händelsen var att jag dittills i skolan varit underkänd i alla ämnen där betygen sattes genom skriftliga prov. Citatet:

"Skrivmaskinen i Gripsholms befälskontor lockar mig. Jag sätter papper i valsen och försöker skriva. Då gör jag en fantastisk upptäckt: bokstäverna, som alltför ofta kommer i fel ordning när jag skriver dem för hand, de kommer i rätt ordning när jag slår dem på tangenterna. Därmed tar jag mig vid tio års ålder in i bokstävernas värld på allvar. Jag blir en skrivande och läsande gosse."

Därmed gick jag ut i livet maskinskrivande – och upptäckte att det Pappa och hans kolleger, alla män, gjorde på befälskontoret, det var ”kvinnogöra” bland landkrabborna! Det förstärkte mitt intresse de olika attityder som fanns beträffande kvinnor och män.

I Sjöfartsmontern samarbetar en rad sammanslutningar och fonder på sjöfartens område. Den som håller montern är Sjöfartens Kultursällskap. En av dess verksamhetsgrenar är att anordna novelltävlingar och ge ut antologier med de bästa novellerna. Temat för årets antologi var Kärlek till sjöss och det var också bokens titel.

Spännvidden är mycket vid i sjöfartskulturen. Sjöhistoriska Samfundet ger ut gedigna forskningsrapporter och en tidskrift med sådana. Stiftelsen Sveriges Sjömanshus delar ut arbetsbelöningar och ett årligt litteraturpris. Bokanjärerna är en sammanslutning av sjöfolk och andra som skriver med motiv från sjölivet.

Sjömanshusstiftelsens litteraturpris 2010, 20 000 kronor, delades ut vid Årets Bokmässa och gick till en medlem av Bokanjärerna, nämligen

Björn Larsson, seglare, författare och professor i franska

Han är mer känd, och belönad, i Italien, Tyskland, Frankrike och Storbritannien än i Sverige. Även här har dock hans böcker med sjömotiv börjat få större läsarskaror. Jag citerar ur stiftelsens motivering:

"... i Björns internationella författarskap löper en längtan av frihet som återfinns i de många karaktärer han skildrar i sina romaner och essäer som skildrar människan och havet där han på ett intressant sätt väver samman de stora existentiella frågorna med vardagslivet ombord."

Min nya bok har ingen möjlighet att nå skönlitterära höjder. Men kanske den händelse som får inleda varje kapitel kan göra läsaren nyfiken nog att fortsätta läsa. Jag avslutar det här blogginlägget med att citera de första styckena i kapitlet 11 Kvinnosyn offshore. Kvinnans möjligheter på vatten.

"Vi sitter i vår stuga på 120 meters höjd med utsikt över Nordsjön. 1960-talets slut närmar sig. Långt därute har utvinning av olja och gas just satts igång. Trots utsikten fångar Stavanger Aftenblad vår uppmärksamhet. Ett foto där visar en grupp lyckligt leende kvinnor. De är blickfånget i reportaget om en kurs. Den har anordnats för att utbilda kvinnor till föreståndare för bensinstationer.

Detta presenteras som ett stort framsteg för kvinnan på arbetsmarknaden. De intervjuade kvinnorna är mycket glada över sin nya chans.

Varken de eller journalisten ställde denna glädje mot en upplysning som reportaget lämnade i förbigående: kvinnor utbildas till föreståndare för bensinstationer därför att många män som hittills skött det arbetet tar bättre betalda arbeten offshore. Kvinnorna får tillfälle att ta mer ansvarsfyllda och bättre betalda jobb därför män övergår till ännu bättre betalda jobb.

Det var självklart att hälsa detta som ett framsteg trots att de väl avlönade anställningarna på plattformarna uteslutande besattes av män. Ännu ett exempel hade uppstått som visar att manligt tomrum skall till för att öka kvinnligt svängrum – och att människor inte märker sammanhanget.

Dessvärre var det också ett exempel på att norska kvinnor och journalister inte blivit ett dugg vaknare än vad de svenska var när de på 1960-talet hyllade flygvärdinnan som en symbol för kvinnans framsteg."

Lurade bärplockare, arbetslösa ungdomar / Cheated berrry pickers, workless young people

In my English nutshell.

Visible scandal: Berry pickers, flown in from Tailand, Vietnam
and other countries do not get the promised pay.
Scandals not noticed: Neither political parties nor media
confront the long distance import of pickers with
the extremely high unempoyment of young people is in Sweden.

Jag har just sänt följande inlägg till Svenska Dagbladets BRÄNNPUNKT med kopia till ledarredaktionen och NÄRINGSLIV. Återger texten något förkortad och med länkar till nämnda artiklar.

Svenska Dagbladet 16 september 2010:
''Vi blev lurade''

Första sidan väcker intresse för hur bärplockare blev lurade och hänvisar läsaren till NÄRINGSLIV sid 4-5:

''Bärhärva styrdes helt från Sverige''

En utomordentligt klargörande artikel. [Kan också läsas på SvD.se.] Som läsare känner jag mig upplyst och upplyftad. Går vidare till sid 6:

''Detta vill riksdagspartierna göra inför nästa års säsong
för att samma sak inte händer igen.''

En lika strålande artikel. [Kan också läsas i nätupplagan. ] Artikeln är till den grad klargörande att fjäll plötsligt faller från mina ögon. Jag ser plötsligt att jag inte varit medveten om två andra skandaler som länge funnits framför mina ögon.

Den politiska skandalen:

Inget parti har kopplat samman bärskandalen
med den rekordhöga ungdomsarbetslösheten i Sverige.

Mediaskandalen:

Inget medium pekat på denna politiska skandal.

Varför har inte fjällen fallit tidigare från mina ögon?

Ända sedan jag blev ordförande i Folkpartiets Ungdomsförbund 1959 med jämställdhet som mitt profilkrav har jag varit det partiet troget. Jag har sörjt under årtiondena när ledningen vandrade i snällismens vackra dimslöjor.

Jag blev uppmuntrad när invandrare fick partiledningen att återgå till de gamla ''frisinnades'' realistiska inställning att rikta förväntningar mot människor och ge dem ansvar. Trots detta har jag varken sett den politiska skandalen eller mediaskandalen som pågått i flera år.

Svenska Dagbladet har alltså varit i gott sällskap, bland annat mitt. Nu vet tidningen emellertid vad jag plötsligt har blivit medveten om. Nu finns det ingen ursäkt längre för att INTE fråga de politiska partierna:

Varför ställer ni inte den återkommande bärskandalen
mot den höga svenska ungdomsarbetslösheten?

Själv vågar jag en gissning om orsaken. Skolsystemet, byggt på föreställningen att hela årskullen skall oavbrutet gå i skola hela uppväxten, har i praktiken kommit att bidra till – och allt mer befästa föreställningen att praktiskt arbete egentligen är mindervärdigt.

Göran C-O Claesson

Nu blir det intressant att se hur tidningen reagerar. Kommer den att publicera inlägget eller åtminstone ställa frågan till partierna. Eller har det blivit självklart att inte ens arbetslösa svenskar kan plocka bär?

Låt oss aldrig glömma Lysenko-politiken!

Blev verkligen glad över att det kommit igång en vädjan om att rädda Vavilovinstitutet som märkligt nog överlevde Lysenko-terrorn – vilket Nikolaj Vavilov förvisso inte gjorde. Jag instämmer i denna vädjan.

Vi liberaler har emellertid intresse av att dra fler slutsatser av Lysenko-politiken. Den har bäring på mer än växtförädling. Den gäller tankefriheten och vetenskapens frihet.

Lysenko-politiken genomfördes och drevs med full kraft under min uppväxt, och jag kom att präglas av den för livet. Den visar nämligen vad som händer när staten utspärrar forskning.

Trofim Lysenko påstod att han genom att ändra uppväxtmiljö och tidpunkt för sådd fick arvsanlagen för varje växt att ändras redan första generationen. En veteplanta skulle med andra ord få sina arvsanlag ändrade enbart med hjälp av uppväxtmiljön.

Så långt allt väl. Den vetenskapliga friheten måste innebära att även idéer som går emot dagens kunskap, i det fallet Mendels lagar, får prövas så att resultaten kan utvärderas. Lysenkos teori råkade emellertid passa drömmen i Sovjet om att kunna frambringa den perfekta människan för den överlägsna kommunistiska staten.

Därmed gav Stalin order om att all jordbruksforskning och allt jordbruk i Sovjet skulle styras av Lysenko och hans teori. Forskare som vågade protestera avsattes. Resultatet blev en katastrof för Sovjets jordbruk och biologiska forskning.

Stalin och Lysenko skapade en övertygelse hos mig att staten aldrig – oavsett hur gott syftet är – får anvisa bara en linje för forskning och utspärra alla andra. Det är illa nog att många forskare – ibland de flesta – gärna går i flock, avläser vad flocken tänker och stämmer in i deras kör. Forskarna skall inte dessutom vara utspärrade från andra linjer i sitt tänkande och i sitt arbete.

Utspärrning händer även hos oss. Det tydligaste exemplet är lagen som förbjöd forskning om kärnkraft och som alliansregeringen som väl är lyckats upphäva.

I min bok Kvinnan, mannen, tidsandan och den fria tanken har jag pekat ut ett annat exempel, nämligen hur extrema likhetsfeminister under S-regeringens tid kom att få avgörande makt. Därmed fick de möjlighet att förfölja medsystrar som menar att individen måste ses som frukten av ett samspel mellan genetiska faktorer och inlärning av de roller omgivningen förväntar sig.

Redan upplevelsen av en självklarhet kan styra flocktänkandet och politiken. En vemodig upptäckt jag gjorde under arbetet på boken är denna:

Den genomgripande reformen att låta hela årskullen gå i skola hela uppväxten och med samundervisning i alla stadier är grundad varken på beprövad erfarenhet eller på forskning.

Forskningen därefter visar dessutom allt tydligare att vissa förmågor har lättast att utvecklas hos flickor respektive pojkar. Än viktigare: forskningen visar att dessa förmågor utvecklas i mycket olika takt hos flickor och pojkar. Det är alltså ingen tillfällighet att pojkar klarar sig allt sämre i vår skola "för alla".

Jag försöker nu göra alla medvetna om att tre saker bör upplevas som varningssignaler:

Att en massa forskare blir eniga om en viss tolkning av verkligheten.
Att staten föreskriver en viss inriktning av all forskning.
Att stora reformer tillåts rulla på utan kontroll av den sakliga grunden för dem.

Låt oss aldrig glömma Lysenko-politiken!