Äntligen i handen! / At last in my hand!

In my English nutshell:
My new book is published! It title, literally translated to English:
The women, the man, the time-spirit and the free thought.

Den 8 april berättade jag att manuskriptet lämnats till förläggaren som för övrigt heter Valentin Sevéus. I morgon eller övermorgon kan jag ha det första exemplaret i handen. Det är för väl!

I övermorgon, fredag den 21, far nämligen Evelyn och jag till årsmöte hos Fredrika-Bremer-Förbundet, och det förbundet har jag berättat en del om i boken. Det börjar med att jag som ordförande i Folkpartiets Ungdomsförbund 1959 valde jämställdhet till mitt profilkrav – och det fick jag möjlighet att tala om det för hela svenska folket tack vare Fredrika Bremer.

Då fanns ännu bara en tv-kanal. och den hade ett så starkt nyhetens behag att en stor del av befolkningen såg programmen. I ett program lät denna mäktiga television Fredrika Bremer uppstå från de döda och förhöra mig om bland annat arbetet för jämställdhet. Bättre genomslag kunde jag inte få för mitt krav.

Senare publicerade jag i förbundets tidskrift Hertha resultatet av en undersökning jag gjort om något fullkomligt absurt som ännu fanns vid den tiden. Det absurda var att majoriteten av alla platsannonser i svenska tidningar sorterades in under de könsuppdelande rubrikerna

Manliga lediga platser respektive Kvinnliga lediga platser

liksom motsvarande för de platssökande. De flesta människor tvingades alltså att leta efter "manliga" eller "kvinnliga" arbeten eller att erbjuda sig för sådana.

Med det numret av Hertha i handen lyckades jag övertyga Dagens Nyheters vd liksom annonschefen att slopa rubrikerna. Det gjordes 1963, och övriga tidningar följde snart efter. Det blir roligt att delta i Fredrika-Bremer-Förbundets årsmöte med den nya boken i handen!

Som jag berättade den 8 april utlöstes arbetet på boken av att vårt yngsta barnbarn för drygt tre år sedan ställde frågan:

”Vad har förändrats mest se’n du var barn?”

Under arbetet har jag kommit på flera lika viktiga frågor, och vad jag iakttagit om dem framgår av bokens titel. Här är skälen till att titeln kommit att lyda som den gör:

Kvinnan, ...
är vad jag som ytterligt lillgammal och nyfiken pojke märker mest när jag 1933 börjar spionera medvetet på de vuxna. Mamma är husets herre, Mormor och Farmor mina bundsförvanter, Farmors mor är den alla ser upp till i släkten.

mannen, …
tror jag i början är som Pappa, alltså någon som det är roligt att leka med när han kommer hem från sjön. Men jag ser snart att det finns pappor som är husets herre och mammor som tvingas be om hushållspengar.

tidsandan …
och människors vilja att gå upp i den börjar jag märka tidigt. Flickor får t ex inte bli ”för många” på läroverken. Jag skriver min första skoluppsats i ”kvinnofrågan” 1943.

… och den fria tanken.
Kravet på jämställdhet stämde med tidsandan när det ställdes. Jag började dock märka att det finns bevisade fakta om kvinnor och män som absolut inte får spridas. Det är "reaktionärt" att nämna dem, till och med för liberaler som normalt är positiva till både vetenskap och tankefrihet.

Jag insåg så småningom att tidsandan ibland hamnar i direkt konflikt med den fria tanken och berättar i boken om flera exempel på att de har inträffat även under arbetet för jämställdhet.

"Fira Europadagen 9 maj med oss!"

Glad inbjudan till "Europabrunch" den 9 maj kl 14-16. Inbjudarna är Folkpartiets ledamöter i Europaparlamentet, Marit Paulsen, Olle Schmidt och Cecilia Wikström. Europaminister Birgitta Ohlsson medverkar.

Inbjudarna påminner om det europeiska projektet som en unik framgångssaga i fredsbygge, demokratisering, demokrati, ekonomisk utveckling och samarbete över gränser. "Det är verkligen något att fira!"

Men, men ... hur många begriper det? Mina tankar går till den bestörtning jag upplevde i början av 1946 när jag läste vad majoriteten kvinnor hade svarat i en Gallup-undersökning. De hade fått frågan vilken händelse 1945 som de hade ansett var viktigast.

Det året hade det tyska riket kollapsat och dess förintelseläger öppnats. Miljoner människor i Östeuropa hade fördrivits från sina hem. Brandbomber hade ödelagt stora delar av Tokyo. Atombomber hade dödat nästan lika många människor i Hiroshima och Nagasaki. Det hade blivit fred. FN hade bildats.

Majoriteten av tillfrågade svenska kvinnor hade ansett att den viktigaste händelsen det året var att ransoneringen av kaffe hade upphört. Fram till det svaret hade jag varit övertygad om att en värld som styrdes av kvinnor skulle bli bättre än den mansstyrda. De svenska kvinnornas svar på frågan om 1945 hade fått mig att undra om det är könet som är viktigt eller om det är bildningen och sinnets horisont.

Min undran har under de följande sex årtiondena övergått till visshet. Det är bildningen och sinnets horisont som är det viktiga – och det har inte minst märkts när det gäller inställningen i Sverige till Europa-samarbetet.

Jag har haft tillfälle att följa utvecklingen som informatör och pådrivare – och som observatör av vad som händer i Norge där själva ordet "union" länge styrt tänkandet och utfallet av folkomröstningar. På 1950- och 1960-talen var en av mina uppgifter att informera om den kommande Europamarknaden. Så tillkom uppgiften om vad man inom EEC gjorde mot diskrimineringen av kvinnor, t ex lagar om likalön.

Sedan dess har mitt intresse aldrig släppt, och det har jag markerat med att på mitt balkongräcke ha två fästen för fasadflagga. På högtidsdagar kan jag alltså sätta både EU-flagg och svensk flagg. Men då och då har jag blivit påmind om min bestörtning över Gallup-svaret 1946. Alla har inte tillräcklig bildning och tillräckligt vid horisont för sitt sinne.

Alltså, alla liberaler med bildning och sinnets horisont: delta den 9 maj! Det ger er möjlighet att argumentera bättre för vad EU verkligen är och betyder.

"Europabrunchen" äger rum i Stockholm, på Restaurang Viktoria i Kungsträdgården.

Anmälan senast 3 maj! Klicka

http://www.anmaldig.nu/europadagen

En märkesdag för minnen, tankar och liv

Göran C-O Claesson
Kvinnan, mannen, tidsandan
och den fria tanken

Efterord
Anne-Marie Morhed

Seveus

Här ser ni innehållet i titelsidan på en bok. Manuskriptet har jag idag, den 8 april 2010, mejlat till förläggaren. Evelyn och jag har arbetat hårt med att få manuskriptet i tryckfärdigt skick. Så här börjar texten:

”Vad har förändrats mest se’n du var barn?”

Jag hör frågan just som jag kommer ut i köket. Jag förstår att den inte är riktad till mig. Jag tänker inte svara. Trots det hör jag mig säga i samma ögonblick:

Den största förändringen? När jag var liten använde kvinnorna sanitetsbindor som de måste tvätta – men de flesta vågade aldrig hänga några på tork så att de syntes.

Att jag svarat gjorde mig paff. Vad jag svarat gjorde mig undrande.

Frågan om vad som förändrats mest hade ställts av Elin, vårt yngsta barnbarn. Som så ofta har hon kommit hem till oss när hon slutat sin skoldag. Hon brukar ringa på när hon vill ha hjälp att komma igång med en läxa som skulle ha pinat henne om hon försökt göra den ensam. Nu är hon tolv år och betydligt längre än sin mormor.

Alla i hennes klass skall fråga någon gammal människa om den största förändringen hon upplevt. Det var till mormor som hon riktat sin fråga. Att jag svarat stör varken henne eller mormor nämnvärt. Mormor börjar fundera över sitt svar.

Jag börjar fundera över varför ett svar på frågan kunnat hoppa fram ur min mun innan jag hann tänka. Varför började jag iaktta kvinnors och mäns villkor redan som barn? Varför blev jämställdhet viktig för mig? Har jag uppnått något? Minnen börjar dyka upp, tankar börjar vandra ....

Detta hände för tre år sedan och det fick mig att börja skriva en bok om kvinnor och män, roller och kön. Minnen vaknade av händelser som fått mig att undra och fundera, de första redan 1933 när jag var fem år. Varje kapitel och många avsnitt börjar med en sådan händelse och mina funderingar om den då, fortsätter med iakttagelser jag gjorde om det som händelsen väckt mitt intresse för och mynnar ut i mina slutsatser idag.

Under arbetet blev jag överraskad när jag insåg att viktiga företeelser kunnat gå mig förbi just när de var på gång trots att jag var intresserad av dem. En del av det jag skriver har alltså överraskat mig lika mycket som jag tror det överraskar läsaren.

Med manuskriptet klart vidtar nu ett annat arbete, väl så svårt som att skriva. Det gäller att få ut boken snabbt och att göra den känd snabbt! Jag har nämligen upptäckt att frågor som är behandlade grundligt i boken är uppe i valrörelsen men där desto ytligare. Ge mig gärna tips på hur boken skall spridas!

Åter en fjärde generation

Idag den 24 mars 2010 föddes vårt första barnbarnsbarn, en dottersonson. Underbart för de nyblivna föräldrarna, för deras föräldrar och för oss. Evelyn är nu oldermor och jag olderfar som det heter på norsk. Det är ord som passar utmärkt på svenska också.

Själv kommer jag att tänka på ett stycke i min bok Kvinnan, mannen, tidsandan och den fria tanken som kommer ut i vår. Stycket lyder:

"Jag växte upp i ett samspel med äldre släktingar. Det gjorde Evelyn också. Vi blev så småningom medvetna att om att vi alltid samarbetat mellan minst tre generationer och att vi varit privilegierade jämfört med barnfamiljer utan äldre släktingar eller med sina släktingar som bor mycket långt ifrån dem. Nu är våra barn och barnbarn i åldrarna 59 till 16 år privilegierade på samma sätt. Sorgligt nog är inte alla barn och barnbarn lika privilegierade."

Det leder tanken till min dikt Styrka (i antologin Dagdroppar 2202). Den lyder:

Hon hjälpte barn att födas

och svepte lik.

Hon rodde posten till ön

och rensade sår i kropp och själ.
 Hon tröstade barn

och lugnade gamla.


Hon gick raskare än de flesta

och stickade strumpor i farten.
Alla såg upp till henne.

Det märkte redan små barn.


Hon var den självklara styrkan.
Hon sände sin styrka vidare

till sina barnbarns barn

när hon vit 
mellan vita lakan

vinkade lugn sitt farväl.

Nu gäller det för oss att sända vår styrka vidare.

1950, när vårt första barn skulle födas, var fadern utspärrad från förlossningen. Tidsandan tillät honom ännu inte att vara med. Det händer dock att den märkliga andan kan tvärvända i luften. När vårt tredje barn skulle födas, förväntades mannen vara med oavsett hur lämplig han var och oavsett om kvinnan hellre ville ha sin mor eller en erfaren syster.

När jag var liten, ville min mamma göra mig och min lillebror "mer som flickor". Jag lade då märke till att hon inte hade en enda bundsförvant. Men tidsandan kan som sagt vända även om det ibland kräver årtionden.

När vårt barnbarnsbarn växer upp, kommer han i barnomsorgen att möta många bundsförvanter till min mor, en rörelse besjälad av denna övertygelse:
Skillnader mellan flickor och pojkar beror uteslutande på att de blir olika bemötta.

Det blir intressant att se den tidsandan ännu styr när vår dottersonson börjar skolan och om den tidsandan kommer att häcka längre i den rörelsen än vad den gjorde i min mamma.

Från Mors Dag 1935 till Internationella Kvinnodagen 2010

1935 På bänken i Småskolan.

Jag lyckas med darrande nybörjarstil skriva en sådan hyllning som alla barn i Småskolan förväntades skriva inför Mors Dag i maj. Det året skrev jag detta:

Lilla mor så söt och rar, snäll mot mig och snäll mot far,
hylla vi med högt hurra, ty det är din dag idag

Jag har svårt att tro att jag hittade på det själv. Kanske fick vi förlagor att välja mellan. Det troligaste var nog att Fröken dikterade. Det var hon duktig på. Ännu hade ingen varnat för kärnfamiljsfrosseri.


2010 Vid skrivbordet framför datorn.

Inför och under den 8 mars har massmedia ägnat stort utrymme åt Internationella Kvinnodagen som fyller 100. Det kommer att blir intressant att studera för mig.

Själv firade jag dagen på ett annat sätt. Det var genom att avsluta slutgranskningen av manuskriptet till min bok:
Kvinnan, mannen , tidsandan och den fria tanken

De sista orden i förordet:
Sollentuna den 8 mars 2010
Göran C-O Claesson

De första orden efter titelsidan:
Hommage à Evelyne Sullerot
Hon, om någon, har varit värd att fira på Internationella Kvinnodagen.

Förlaget blir Sevéus, och nu är arbetet gång med att få fram och ut boken och att väcka intresse för den!

Glädje – och elände

Glädje! Manuskriptet som jag med Evelyns hjälp arbetat på i tre år blir till en bok. Vi har just kommit överens med en förläggare. Boken kommer ut som berättar om mina iakttagelser om kvinnor och män sedan 1930-talet, till exempel 1959 då jag som ordförande i Folkpartiets Ungdomsförbund utsåg jämställdhet till mitt profilkrav.

Glädje – och mer arbete. Förläggaren är inte nöjd med titeln Kvinnor och män, roller och dogmer. Vi tvingas fundera på en ny som samspelar med en lockande och upplysande baksidestext. Kom gärna med idéer!

Elände! Två av våra jämnåriga vänner har fått återfall i cancer och är inne i en mycket svår tid. För deras del kan vi inte göra mer än att hålla daglig kontakt. För vår del blir det som hänt en signal. Boken måste bli färdig snart! Vi vet inte hur länge vi är kvar bland dem som har privilegiet att kunna arbeta.

”Könsmaktordningen” – signal, inte begrepp

Ibland kan något som inte står i en artikel vara särskilt intressant. Ett exempel lämnades på Svenska Dagbladets Brännpunkt den 29 januari i en artikel med rubriken ”Jämställdhet är en fråga om frihet”. Moderaternas partisekreterare Per Schlingmann och partiets jämställdhetspolitiska talesperson Hillevi Engström presenterade reformer som partiet vill driva i valrörelsen.

Det som inte står är vad Schlingman tidigare sagt när han intervjuats i Veckans Affärer och vad Engström sagt när hon intervjuats i Svenska Dagbladet: reformerna har ”könsmaktordningen” och ”feministisk analys” till utgångspunkt.

Det är samma utgångspunkt som S-regeringen hade för sin jämställdhetspolitik och som ännu gäller för det partiet. Alliansregeringens utgångspunkt är i stället att varje individ, kvinna som man, ska ha möjlighet att utveckla sin begåvning inom just de områden där de bästa förutsättningarna finns oavsett kön.

Vad kan ha hindrat Schlingmann och Engström att utelämna ”könsmaktordningen” denna gång? Det troliga skälet är att en skarp motreaktion uppstått bland deras partivänner, bl a. en protest den 23 januari på Brännpunkt av sju M-kvinnor varav ett borgarråd, ett regionråd och fem riksdagsledamöter. Protesterna hade gett de båda ett gott skäl att begränsa texten till de konkreta förslagen och kalla dem ”frihetsreformer”.

Är inte det viktiga just de konkreta förslagen? Finns det skäl att fästa sig vid ”könsmaktordning” hos Moderaterna trots att begreppet rensats bort av alliansregeringens jämställdhetsminister, Nyamko Sabuni?

Ett skäl är att det även i Folkpartiet finns aktiva som hävdar att man måste tro på ”könsmaktordningen” och sätta på sig ”genusglasögon”. Ett viktigare skäl är att analys och nyckelord styr tänkandet när reformidéer väljs ut, konkretiseras och drivs.

När jag 1959 blev ordförande i Folkpartiets Ungdomsförbund, valde jag jämställdhet som mitt profilkrav. En rad kvinnor och flera män i partiet arbetade hårt för jämställdhet. Länge mötte vi då en mäktig motståndare: föreställningen om ”kvinnans natur”. Detta var en utbredd trosföreställning, och den styrde inte bara de intensivt troende. Den styrde även skaror som inte trodde så intensivt men som ville vara högaktningsfulla mot de troende.

Under min tid som vd i Studieförbundet Näringsliv och Samhälle var ett stort forskningarbete om kvinnans villkor i slutskedet. En av deltagarna, Harriet Holter som senare blev professor, bidrog med begreppet ”könsroller”. Det fördes sedan fram som ett nyckelbegrepp i rapporten ”Kvinnors liv och arbete/Kvinners liv og arbeid” 1962. Jag blev mycket glad över det nya begreppet. Äntligen en murbräcka mot ”kvinnans natur”!

Även andra stimulerades av rapporten och begreppet. I Norge och Sverige etablerades nya forskningslinjer mycket snabbt. Kvinnor visade sig lika duktiga som män att muta in och namnge revir, alltså konstruerades en rad nya begrepp.

Forskningslinjer utvecklades till falanger. Jämställdhet definierades på nya sätt. Mål för jämställdhet började fastställas på det lättaste sättet, alltså i procenttal för kvinnor/män.

Samtidigt började en del begrepp att ”resa” som forskare kan uttrycka det, dvs började användas med en ny innebörd. ”Könsroller” utvecklades hos flera till en lika stark trosföreställning som den om ”kvinnans natur”. Inga andra könsskillnader finns än de som blir ”inlärda” till följd av ”strukturerna” eller ”könsmaktordningen”!

Kvinnor som vågat peka på allt fler rön om könsskillnader från hjärn- och perceptionsforskningen har angripits som kättare.

Begreppen ”könsmaktordning” och ”feminism” analyserades av den jämställdhetspolitiska utredning som tillsatts av Mona Sahlin och som redovisades i Makt att forma samhället och sitt eget liv – jämställdhetspolitiken mot nya mål, SOU 2005:6. Utredningen slog fast att feminismen är ”så mångfacetterad att det inte längre går att tala om den i bestämd form singularis”.

Det finns alltså inte en ”feministisk analys” utan flera. Utredningen fann ingen grund i ”teori och empiri” för begreppet ”könsmaktordningen” och betraktade ordet som en signal, inte som ett begrepp.

I politiken kan emellertid ett signalord vara viktigare än innehållet i ett begrepp. Det blir en märklig valrörelse om nya Moderaterna fullföljer planen att överta Socialdemokraternas utgångspunkt för jämställdhetspolitiken.

°°°°°°°°°°°°°

Denna text sände jag till SvD den 31 januari. Den 1 februari kl. 08.25 svarade redaktören för Brännpunkt, Lena Karvik, med att tacka för artikeln och lägga till: "Jag har dessvärre ingen möjlighet att bereda den plats utan tackar nej." Hon är därmed ett föredöme i fråga om att ge snabbt besked.

Redogörelsen i artikeln för hur den av Mona Sahlin tillsatta jämställdhetsutredning 2005 kom fram till att "feministisk analys" och "könsmaktordningen" var signalord, inte begrepp, är hämtad från kapitel 13 i det manuskript jag lagt ut på nätet. Välkommen att klicka på Kvinnor och män, roller och kön !