”Riv i miljonprogrammen för integrationens skull” kunde vi läsa i Dagens Nyheter den 20/3. Rubriken stod över en artikel som skrivits av Nyamko Sabuni och Erik Ullenhag. Artikeln finns att hämta på http://dn.se/opinion/debatt
De bådas artikel beskriver en realistisk integrationspolitik och motiverar den väl. Viktiga delar av innehållet är ett utmärkt svar på Invandrarpolitiska kommitténs betänkande ”Sverige, Framtiden och Mångfalden” (SOU 1996:55). Den kommittén vågade erkänna, låt vara mycket inlindat, att integrationspolitiken hade misslyckats.
Kommittén pekade på att politiken hade varit inriktad på ”kulturisering”, visade att detta var en återvändsgränd och framhöll att krafttag behövdes för att åtgärda ”socioekonomiska och situationsbundna förhållanden”. Inte minst föreslogs sådana på det kommunala området.
Jag var då medlem i Sollentunas integrationskommitté. Vi utarbetade ett förslag till remissyttrande och lyckades övertyga kommunstyrelsen om att avge det. Kommunstyrelsen gjorde några ändringar och sände yttrandet den 3 september 1996. Jag var huvudförfattaren och hade sett till att bl a följande tankar uttrycktes när aktionsplan mot segregation behandlades.
– Bostadssegregationen skapar utanförskap. Sollentunas stora bostadskomplex på Malmvägen är ett tydligt exempel. En aktionsplan för att göra något åt problemet måste gå ut på att undan för undan förvandla bostadsyta i det komplexet till kontorslokaler. Samtidigt byggs hyreshus utspridda i kommunen, och de som inte kan bo kvar på Malmvägen hänvisas dit.
Intergrationspolitiska kommitténs förslag hamnade snart i onåd. Vem vill väl erkänna sig vara på fel spår? Mona Sahlin tydde sig i stället till Masoud Kamali. Han drev ”kulturisering” till sin spets genom att i huvudsak bara se rasistisk diskriminering bland svenskarna. Vad Sollentuna beträffar fick jag intrycket att remissyttrandet glömdes, i vart fall idén att segregationen i malmvägenkomplexet borde angripas genom att omdestinera bostadsyta till kontorslokaler och samtidigt bygga flerfamiljshus utspridda.
Nu utvecklar Nyamko Sabuni och Erik Ullenhag den inriktning som FPs integrationspolitiska grupp föreslog och som innebär att ”socioekonomiska och situationsbundna förhållanden” åtgärdas. Jag blir varm om hjärtat eftersom jag är övertygad om att den inriktningen väsentligt förbättrar integrationen.
Jag har utvecklat den övertygelsen steg för steg ända sedan jag växte upp i en stadsdel i Göteborg med flera slumområden som man sade på den tiden. Det var alltså områden med människor i utanförskap, och jag besökte sedan fler sådana områden.
1947 besökte jag också en ”medlevarskola” i England. Där var lärare och studenter övertygade om att föga kunde göras ”uppifrån”. Det värsta slumområdet jag såg, i Liverpool, bekräftade deras övertygelse. Invånarna bodde i välbyggda hus, uppförda av kommunen nio år tidigare – och nu fullkomligt vandaliserade av sina egna invånare.
Det fanns emellertid exempel på projekt som lyckades. De gick ut på att stimulera människor i utanförskap genom att ge dem möjlighet att med eget arbeta bygga en enkel bostad. Tydligen kunde något som beslöts ”uppifrån” fås att fungera.
När vi bodde i Washington DC 1953-54 var stadens sydvästra del och dess invånare svårt nedgångna. Det diskuterades ivrigt vad som borde göras. 1976 kom vi tillbaka. Hela stadsdelen hade rivits. I stället stod där nya hus som lockade en välbärgad publik.
Jag frågade vad som gjorts för att hjälpa de tidigare så illa ställda invånarna. Det visade sig att den politiska viljan inte hade räckt till något annat än att avhysa dem. Dock hade forskare undersökt hur det gått med dem efteråt. Det visade sig att deras procenttal för arbetslöshet och kriminalitet hade gått ned.
Intryck från försök med ”självbyggeri” skildrade jag 1975 i ”Hur egen härd blev guld värd”. Där citerade jag Oscar Newman: ”Defensible Space” från 1972. Den boken visade övertygande att brottslighet kan trängas tillbaka även med hjälp av stadsplanering. Boken blev grunden för en ny och livaktig gren av kriminologin som utvecklades i flera länder, dock länge inte alls i Sverige.
Men nu har Nyamko Sabuni och Erik Ullenhag visat att Integrationsperspektivet måste ges en naturlig plats i stadsplaneringen. Jag hoppas varmt att det inte blir något bakslag denna gång!
PS Under rubriken ”En glömd konvention om trafficking?” berättade jag den 4/3 om den tid då svenska flickor lockades till utländsk prostitution, en tid då denna vidriga verksamhet kallades ”vit slavhandel”. Jag pekade på att Sverige inte ratificerat Genève-konventionen mot detta. Den 23/3 fick jag emellertid uttömmande information från UD. Senare konventioner i samma syfte har ratificerats och ”ämnesområdet är högt prioriterat, inte minst inför Sveriges stundande ordförandeskap i EU”. Skönt att Sverige sköter sig! DS
torsdag 26 mars 2009
måndag 9 mars 2009
En måltavla på Internationella Kvinnodagen
På Internationella Kvinnodagen hörde jag kvinnor angripa Nyamko Sabuni. Det sista angreppet gjordes i Agenda av Karin Olsson, ledarskribent i Expressen.
Nyamko Sabuni fångade min uppmärksamhet så snart hon dykt upp i politiken. Det var för att hon alltid drev linjen personligt ansvar. När någon i publiken tagit upp ett problem, glömde hon aldrig i sitt svar att också ställa frågan: ”Och vad tror du att du själv kan göra?”
Till min glädje fanns det fler som hon. Folkpartiets integrationskommitté, bestående av invandrare, drev linjen att människor måste ges ansvar och rustas för att ta det. Såvitt jag begriper hjälpte förslagen från den gruppen att ändra stämningen i partiet så att kravlös och passiviserande snällism inte längre var självklar. Gruppen återknöt i praktiken till linjen som länge förr rådde i partiet, liksom i arbetarrörelsen, att människor måste möta förväntningar och krav för att utvecklas.
Faran i snällismen blev jag tidigt medveten om. Det beror på erfarenheter i barndomen. När jag började skolan 1934, kunde jag inte som de andra ungarna avläsa och skriva bokstäver och siffror i rätt ordning. Lärarna erkände att några barn hade den avvikelsen och kallade den ”ordblindhet”. De erkände också att skolan inte klarade problemet utan vädjade till föräldrarna att träna barnet hemma.
Tack vare att jag fick betyg varje termin från första klass, svävade jag aldrig i tvivelsmål om var jag låg och hur mina resultat sakta förbättrades. Jag var länge underkänd i alla ämnen där betyget sattes efter skriftliga prov. Både jag och mina anhöriga gjorde allt vad vi kunde för att jag skulle parera min avvikelse, och vi lyckades.
Desto mer förundrad blev jag som vuxen när allt fler lärare fick för sig att avvikelsen inte fanns. De trodde bara på olika takt i barnens utveckling. När ett barn inte klarade det som de övriga klarade, gällde det för läraren att inte låtsa om saken. Ingen fick ”stämplas”! Sådana lärare släppte kravlöst upp pojkar som inte kunde och skriva. Idag är dessa ”funktionella analfabeter” överrepresenterade i våra fängelser.
Det snälla önsketänkandet bland lärare bröts så småningom. Det skedde när hjärnforskare visat att det sprakar annorlunda i hjärnan på oss avvikande, utnämnt oss till dyslektiker och lagt grunden till att utveckla metoder att för att parera avvikelsen – metoder som engagerar skola, föräldrar och elev.
Dessa lärares önsketänkande och rädsla för att "stämpla någon" var det första tydliga exemplet på snällismen som jag observerade, och sedan höll jag snällismen under uppsikt. Jag förstod så småningom att åtgärder inspirerade av attityden ”vi ska ta hand om” och ”vi får inte ställa krav” har två farliga biverkningar:
- Människan i underläge befrias från ansvar och stimuleras inte att själv göra vad hon kan
- Snällisten börjar uppfatta sig som en finare människa och misstänka att de som vill precisera förväntningar och krav är hårda reaktionärer eller populistiska röstfiskare.
Inte undra på, alltså, att jag lade märke till att en ung politiker ville stimulera till ansvarstagande, att även andra invandrare gjorde det och att detta hjälpte Folkpartiet tillbaka till gamla värderingar. Nyamko Sabuni vågade till och med inför valet 2006 att publicera skriften Flickorna vi sviker och där lägga sig ut för den i särklass sämst ställda kvinnogruppen i Sverige, unga kvinnor från familjer som är fast i ”hederskulturen”.
Varför blir hon då angripen? Själv har jag bara lagt märke till tre skäl. Nyamko Sabuni
- har avböjt ”etiketten feminist” eftersom det ligger i grundbegreppet liberal att vilja arbeta för jämställdhet,
- har i arbetet för jämställdhet avstått från att utnyttja begreppet ”könsmaktordningen”,
- har intagit en nyanserade inställning till kvotering och sätter ned foten försiktigt.
Könskvotering är självklar i det politiska livet. Församlingar som representerar folket måste bestå av personer från de olika grupper av människor som folket består av. Självfallet bör kvinnor och män vara rimligt lika representerade.
Vad samhällslivet i övrigt beträffar, är emellertid könskvotering en mycket svår fråga. De som tror att metoden är en genväg till jämställdhet bör redan nu ha förstått att genvägen kan leda till förfärande resultat för kvinnorna. Kvotering till eftertraktade akademiska utbildningar har i de flesta fall hittills inneburit att män med underlägsna meriter fått gå förbi kvinnor med överlägsna meriter.
Jag misstänker att de som vill sprida könskvotering till allt fler områden inte har lyckats leva sig in i vilka konsekvenser det blir för individens rätt att välja sin väg och sitt sällskap. Låt oss starta arbetet med att utveckla den inlevelsen medan Nyamko Sabuni driver igenom sina jämställdhetsprogram.
Nyamko Sabuni fångade min uppmärksamhet så snart hon dykt upp i politiken. Det var för att hon alltid drev linjen personligt ansvar. När någon i publiken tagit upp ett problem, glömde hon aldrig i sitt svar att också ställa frågan: ”Och vad tror du att du själv kan göra?”
Till min glädje fanns det fler som hon. Folkpartiets integrationskommitté, bestående av invandrare, drev linjen att människor måste ges ansvar och rustas för att ta det. Såvitt jag begriper hjälpte förslagen från den gruppen att ändra stämningen i partiet så att kravlös och passiviserande snällism inte längre var självklar. Gruppen återknöt i praktiken till linjen som länge förr rådde i partiet, liksom i arbetarrörelsen, att människor måste möta förväntningar och krav för att utvecklas.
Faran i snällismen blev jag tidigt medveten om. Det beror på erfarenheter i barndomen. När jag började skolan 1934, kunde jag inte som de andra ungarna avläsa och skriva bokstäver och siffror i rätt ordning. Lärarna erkände att några barn hade den avvikelsen och kallade den ”ordblindhet”. De erkände också att skolan inte klarade problemet utan vädjade till föräldrarna att träna barnet hemma.
Tack vare att jag fick betyg varje termin från första klass, svävade jag aldrig i tvivelsmål om var jag låg och hur mina resultat sakta förbättrades. Jag var länge underkänd i alla ämnen där betyget sattes efter skriftliga prov. Både jag och mina anhöriga gjorde allt vad vi kunde för att jag skulle parera min avvikelse, och vi lyckades.
Desto mer förundrad blev jag som vuxen när allt fler lärare fick för sig att avvikelsen inte fanns. De trodde bara på olika takt i barnens utveckling. När ett barn inte klarade det som de övriga klarade, gällde det för läraren att inte låtsa om saken. Ingen fick ”stämplas”! Sådana lärare släppte kravlöst upp pojkar som inte kunde och skriva. Idag är dessa ”funktionella analfabeter” överrepresenterade i våra fängelser.
Det snälla önsketänkandet bland lärare bröts så småningom. Det skedde när hjärnforskare visat att det sprakar annorlunda i hjärnan på oss avvikande, utnämnt oss till dyslektiker och lagt grunden till att utveckla metoder att för att parera avvikelsen – metoder som engagerar skola, föräldrar och elev.
Dessa lärares önsketänkande och rädsla för att "stämpla någon" var det första tydliga exemplet på snällismen som jag observerade, och sedan höll jag snällismen under uppsikt. Jag förstod så småningom att åtgärder inspirerade av attityden ”vi ska ta hand om” och ”vi får inte ställa krav” har två farliga biverkningar:
- Människan i underläge befrias från ansvar och stimuleras inte att själv göra vad hon kan
- Snällisten börjar uppfatta sig som en finare människa och misstänka att de som vill precisera förväntningar och krav är hårda reaktionärer eller populistiska röstfiskare.
Inte undra på, alltså, att jag lade märke till att en ung politiker ville stimulera till ansvarstagande, att även andra invandrare gjorde det och att detta hjälpte Folkpartiet tillbaka till gamla värderingar. Nyamko Sabuni vågade till och med inför valet 2006 att publicera skriften Flickorna vi sviker och där lägga sig ut för den i särklass sämst ställda kvinnogruppen i Sverige, unga kvinnor från familjer som är fast i ”hederskulturen”.
Varför blir hon då angripen? Själv har jag bara lagt märke till tre skäl. Nyamko Sabuni
- har avböjt ”etiketten feminist” eftersom det ligger i grundbegreppet liberal att vilja arbeta för jämställdhet,
- har i arbetet för jämställdhet avstått från att utnyttja begreppet ”könsmaktordningen”,
- har intagit en nyanserade inställning till kvotering och sätter ned foten försiktigt.
Könskvotering är självklar i det politiska livet. Församlingar som representerar folket måste bestå av personer från de olika grupper av människor som folket består av. Självfallet bör kvinnor och män vara rimligt lika representerade.
Vad samhällslivet i övrigt beträffar, är emellertid könskvotering en mycket svår fråga. De som tror att metoden är en genväg till jämställdhet bör redan nu ha förstått att genvägen kan leda till förfärande resultat för kvinnorna. Kvotering till eftertraktade akademiska utbildningar har i de flesta fall hittills inneburit att män med underlägsna meriter fått gå förbi kvinnor med överlägsna meriter.
Jag misstänker att de som vill sprida könskvotering till allt fler områden inte har lyckats leva sig in i vilka konsekvenser det blir för individens rätt att välja sin väg och sitt sällskap. Låt oss starta arbetet med att utveckla den inlevelsen medan Nyamko Sabuni driver igenom sina jämställdhetsprogram.
onsdag 4 mars 2009
En glömd konvention mot traffiking?
Min fråga till Utrikesdepartementet om Genéve-konventionen 1921 mot "vit slavhandel" gjorde att FMR, departementets enhet för folkrätt och mänskliga rättigheter, snabbt hänvisade mig till FN-sajten:
http://treaties.un.org/Pages/Treaties.aspx?id=7&subid=A&lang=en
Jag klickar med stora förväntningar. Det visar sig att Genève-konventionen 1921 närmare vår tid, nämligen år 1950, ersattes med Convention for the Suppression of the Traffic in Persons and of the Exploitation of the Prostitution of Others.
Det visar sig också att Sverige icke ratificerat denna konvention, vilket däremot våra nordiska grannar gjort. Däremot har Sverige ratificerat ett protokoll från Lake Success, New York, 1947. Jag har därför i ett mejl till UDs enhet för folkrätt och mänskliga rättigheter - med kopia till Röda Korset och Amnesty - ställt dessa frågor:
1 Ratificerade Sverige aldrig konventionen 1950?
2 Avstår i så fall svenska staten från att följa konventionen?
3 Följer Sverige i stället sitt åtagande enligt protokollet 1947?
4 Finns det något annat internationellt åtagande mot traffiking som Sverige följer?
Mitt intresse för denna fråga väcktes av misstanken att dagens debatt om traffiking sker utan kunskap om att det redan finns en internationell konvention mot denna vidriga handel.
Jag har också gripits av den ännu värre misstanken att konventionen blivit en död bokstav som staterna struntar i.
Många arbetar idag för internationella åtaganden mot traffiking. Då är det viktigt att få fram kunskap om de åtaganden som redan finns - OM de finns! Nu skall det bli intressant att se vad UD svarar.
http://treaties.un.org/Pages/Treaties.aspx?id=7&subid=A&lang=en
Jag klickar med stora förväntningar. Det visar sig att Genève-konventionen 1921 närmare vår tid, nämligen år 1950, ersattes med Convention for the Suppression of the Traffic in Persons and of the Exploitation of the Prostitution of Others.
Det visar sig också att Sverige icke ratificerat denna konvention, vilket däremot våra nordiska grannar gjort. Däremot har Sverige ratificerat ett protokoll från Lake Success, New York, 1947. Jag har därför i ett mejl till UDs enhet för folkrätt och mänskliga rättigheter - med kopia till Röda Korset och Amnesty - ställt dessa frågor:
1 Ratificerade Sverige aldrig konventionen 1950?
2 Avstår i så fall svenska staten från att följa konventionen?
3 Följer Sverige i stället sitt åtagande enligt protokollet 1947?
4 Finns det något annat internationellt åtagande mot traffiking som Sverige följer?
Mitt intresse för denna fråga väcktes av misstanken att dagens debatt om traffiking sker utan kunskap om att det redan finns en internationell konvention mot denna vidriga handel.
Jag har också gripits av den ännu värre misstanken att konventionen blivit en död bokstav som staterna struntar i.
Många arbetar idag för internationella åtaganden mot traffiking. Då är det viktigt att få fram kunskap om de åtaganden som redan finns - OM de finns! Nu skall det bli intressant att se vad UD svarar.
fredag 27 februari 2009
När traffiking gällde svenska flickor
Internationella Kvinnodagen den 8 mars får många att tänka på traffiking. Jag får inbjudningar till filmvisningar och diskussioner, inte minst från Amnesty. De väcker ett minne från min barndom på 1930-talet.
På någon järnvägsstation läste jag ett plakat med en varning till unga flickor att följa med främlingar. Jag frågade sedan envist de vuxna vad det var fråga om. Vit slavhandel, sa de till slut. Det hände att ”stora flickor” lockades utomlands och gjordes till slavar. Sedan tvingades de göra något förfärligt och gick under.
Idag läser jag om sådana varningar i Moldavien men nu kallas verksamheten traffiking, och flickorna luras nu bl a till Sverige. Men är det samma sak? Minns jag rätt? Jag går till min Nordisk Familjebok. Den ger rik information som avslutas med en litteraturlista och som börjar så här:
”Vit slavhandel, enl internationell beteckning Handel med kvinnor och barn, den organiserade affärsverksamhet, som avser att genom falska förespeglingar om goda platser i utlandet locka unga kvinnor att emigrera för att sedan få dem sålda till otuktshus. Trafiken, som kan spåras långt tillbaka i tiden, bedrives numera efter fullt moderna handelsprinciper.”
Sedan citeras ur en kartläggning som gjorts av en expertkommitté i Nationernas Förbund. Flickorna förs ”på regelbundna, noggrant utstakade resrouter”, till främst Nordafrika, Indien och de sydamerikanska republikerna. ”Den största avsättningsorten är Buenos Aires.” I t ex Paris utgör vissa kaféer ”börslokaler”. Särskilda förmedlare ”förse bordellerna med nya offer”. Enligt expertkommittén är några av de fömedlade prostituerade, andra ”de fullkomligt oskyldiga, som måste lockas med list”.
Nordisk Familjebok berättar vidare att ett internationellt arbete varit igång ända sedan 1899 för att ”bekämpa detta onda”. En första överenskommelse ratificerades av Sverige 1904. Den gällde åtgärder mot handelns utövare och kontroll av unga kvinnors in- och utvandring. Denna överenskommelse utvidgades, t ex om åtgärder mot misstänkta platsförmedlingar, genom en konvention i Genève 1921 som ratificerades av Sverige 1924.
Detta internationella arbete ledde till att staterna bildande nationalkommittéer mot vit slavhandel. Den svenska stiftade ”till stöd för arbetet föreningen Vaksamhet” som ”kostnadsfritt meddelar unga kvinnor råd och upplysningar om platser och inackorderingar i utlandet. Föreningen har bistått mer än 25 000 unga kvinnor.” Det måste ha varit ett anslag från den föreningen som jag sett sitta kvar på en järnvägsstation.
När Sverige inte längre var fattigt nog för att flickor skulle kunna lockas till ”vit slavhandel”, försvann tydligen intresset här för hela saken. Det väcktes först när Sverige blivit så rikt att flickor började importeras hit för att prostitueras.
Men vad hände med Genève-konventionen 1921? Blev den upphävd? Eller har den bara blivit bortglömd? I förrgår riktade jag de två frågorna till Utrikesdepartementet.
Tänk om konventionen faktiskt gäller! Tänk om det stått klart vilka åtgärder staterna är skyldiga att vidta! Tänk om vi är skyldiga att hjälpa Moldavien bilda en nationalkommitté och förening Vaksamhet för att hjälpa flickor att inte luras!
Vi har ju redan hunnit en bit på väg när det gäller att bekämpa efterfrågan på prostitution.
På någon järnvägsstation läste jag ett plakat med en varning till unga flickor att följa med främlingar. Jag frågade sedan envist de vuxna vad det var fråga om. Vit slavhandel, sa de till slut. Det hände att ”stora flickor” lockades utomlands och gjordes till slavar. Sedan tvingades de göra något förfärligt och gick under.
Idag läser jag om sådana varningar i Moldavien men nu kallas verksamheten traffiking, och flickorna luras nu bl a till Sverige. Men är det samma sak? Minns jag rätt? Jag går till min Nordisk Familjebok. Den ger rik information som avslutas med en litteraturlista och som börjar så här:
”Vit slavhandel, enl internationell beteckning Handel med kvinnor och barn, den organiserade affärsverksamhet, som avser att genom falska förespeglingar om goda platser i utlandet locka unga kvinnor att emigrera för att sedan få dem sålda till otuktshus. Trafiken, som kan spåras långt tillbaka i tiden, bedrives numera efter fullt moderna handelsprinciper.”
Sedan citeras ur en kartläggning som gjorts av en expertkommitté i Nationernas Förbund. Flickorna förs ”på regelbundna, noggrant utstakade resrouter”, till främst Nordafrika, Indien och de sydamerikanska republikerna. ”Den största avsättningsorten är Buenos Aires.” I t ex Paris utgör vissa kaféer ”börslokaler”. Särskilda förmedlare ”förse bordellerna med nya offer”. Enligt expertkommittén är några av de fömedlade prostituerade, andra ”de fullkomligt oskyldiga, som måste lockas med list”.
Nordisk Familjebok berättar vidare att ett internationellt arbete varit igång ända sedan 1899 för att ”bekämpa detta onda”. En första överenskommelse ratificerades av Sverige 1904. Den gällde åtgärder mot handelns utövare och kontroll av unga kvinnors in- och utvandring. Denna överenskommelse utvidgades, t ex om åtgärder mot misstänkta platsförmedlingar, genom en konvention i Genève 1921 som ratificerades av Sverige 1924.
Detta internationella arbete ledde till att staterna bildande nationalkommittéer mot vit slavhandel. Den svenska stiftade ”till stöd för arbetet föreningen Vaksamhet” som ”kostnadsfritt meddelar unga kvinnor råd och upplysningar om platser och inackorderingar i utlandet. Föreningen har bistått mer än 25 000 unga kvinnor.” Det måste ha varit ett anslag från den föreningen som jag sett sitta kvar på en järnvägsstation.
När Sverige inte längre var fattigt nog för att flickor skulle kunna lockas till ”vit slavhandel”, försvann tydligen intresset här för hela saken. Det väcktes först när Sverige blivit så rikt att flickor började importeras hit för att prostitueras.
Men vad hände med Genève-konventionen 1921? Blev den upphävd? Eller har den bara blivit bortglömd? I förrgår riktade jag de två frågorna till Utrikesdepartementet.
Tänk om konventionen faktiskt gäller! Tänk om det stått klart vilka åtgärder staterna är skyldiga att vidta! Tänk om vi är skyldiga att hjälpa Moldavien bilda en nationalkommitté och förening Vaksamhet för att hjälpa flickor att inte luras!
Vi har ju redan hunnit en bit på väg när det gäller att bekämpa efterfrågan på prostitution.
tisdag 27 januari 2009
En födelsedag och Förintelsens minnesdag
Idag fyller jag år. Det är roligt att fira. Jag har fått leva länge och är en av de privilegierade som fått behålla drivkraft och livspartner, och som får se barn och barnbarn utvecklas. Jag har dessutom just denna dag fått något viktigt att tänka på.
De som fick Förintelsens minnesdag beslutad måste välja en av årets alla dagar för den. Sannolikheten för att just min födelsedag skulle väljas var bara 1 på 365,25 men just den dagen valdes. Det var ett bra val för min del.
Mitt intresse för minoriteter väcktes när jag var tio år och upptäckte att min far sannolikt härstammade från en föraktad folkgrupp och att detta hölls hemligt. Intresset för minoriteter brändes in för resten av mitt liv när jag var sjutton år och såg journalfilmerna från utrotningslägren med dess döda och levande lik.
Förintelsens minnesdag gör att jag inte ens på min födelsedag glömmer det hot som alltid finns mot minoriteter.
Inte heller glömmer jag galenskaper som görs av människor med dåligt samvete, t ex att i lag förbjuda lögnen att Förintelsen inte ägt rum. Det som drabbade judar, romer och en del andra under andra världskriget är bland de bäst dokumenterade vidrigheter som finns. Att förbjuda lögnen att detta inte ägt rum är att för framtiden skapa misstänksamhet.
Just idag bereds mediautrymme åt ännu en kartläggning, nämligen den som den katolske prästen Patrick Desbois gör i Ukraina där halvannan miljon judar mördades med mer traditionella metoder än gasning. Hans material och utställningen som beskriver det är verkligen värda att studera.
Det blir en värdig födelsedag för mig.
De som fick Förintelsens minnesdag beslutad måste välja en av årets alla dagar för den. Sannolikheten för att just min födelsedag skulle väljas var bara 1 på 365,25 men just den dagen valdes. Det var ett bra val för min del.
Mitt intresse för minoriteter väcktes när jag var tio år och upptäckte att min far sannolikt härstammade från en föraktad folkgrupp och att detta hölls hemligt. Intresset för minoriteter brändes in för resten av mitt liv när jag var sjutton år och såg journalfilmerna från utrotningslägren med dess döda och levande lik.
Förintelsens minnesdag gör att jag inte ens på min födelsedag glömmer det hot som alltid finns mot minoriteter.
Inte heller glömmer jag galenskaper som görs av människor med dåligt samvete, t ex att i lag förbjuda lögnen att Förintelsen inte ägt rum. Det som drabbade judar, romer och en del andra under andra världskriget är bland de bäst dokumenterade vidrigheter som finns. Att förbjuda lögnen att detta inte ägt rum är att för framtiden skapa misstänksamhet.
Just idag bereds mediautrymme åt ännu en kartläggning, nämligen den som den katolske prästen Patrick Desbois gör i Ukraina där halvannan miljon judar mördades med mer traditionella metoder än gasning. Hans material och utställningen som beskriver det är verkligen värda att studera.
Det blir en värdig födelsedag för mig.
måndag 26 januari 2009
En hårt arbetande sabotör
Under jullovet målades denna signatur i två meters längd på många typer av ytor i Rotsunda, Rotsunda gård och Rotebro centrum. Den målades på kommunala väggar, på Sollentunahems vägar, på tre väggar i vår bostadsrättsförening, på en lastbil parkerad vid Rotsunda torg och tvärs över alla meddelanden på kommunens anslagstavla. De första bokstäverna målades dessutom över vägvisningstavlor och busstabeller.
Signaturen är sig så lik på alla underlag att den måste ha utförts av en person. När det gäller klotter är förövaren sannolikt en tonåring av manligt kön. Under jullovet har alltså en ung människa lagt ned ett enormt arbete på att trotsa rimliga regler, göra medmänniskor ledsna och tvinga dem till arbete och kostnader för att återställa sin miljö.
Den unga människan behöver "åka fast" för att få hjälp att förstå sina medmänniskor och komma ur sin maktberusning. Den kan leda till andra normbrott som går över i brottslighet. Den kan leda till ett svårt beroende som framtvingar nattarbete i besatthet.
"Blir tjejer jämställda genom att klottra?" Så frågade jag den 10 november när arrangören av en jämställdhetsdag i Upplands Väsby bland många värdefulla programpunkter lagt in även den här:
"Prova på att lära dig skapa konst med burkar. Du får lära dig att skissa upp en målning på ett papper och sedan utföra denna på en vägg."
Arrangören var nätverket "Kön spelar roll" som stöds av bl a Svenska Scoutrådet, Rädda Barnens Ungdomsförbund, Röda Korsets Ungdomsförbund, och Ungdomens Nykterhetsförbund och vars jämställdhetsdag också stöddes av Upplands Väsby kommun.
När jag påtalat programpunkten, tvingade kommunen "Kön spelar roll" att stryka den. Samordnaren för kommenterade detta i ett brev till mig. Det var "kränkande", skrev hon, att vuxna "utan ett demokratiskt samtal stoppar ungas konstuttryck". Hon kallade detta "för stolliga politikers beslut" och efterlyste "en seriös diskussion kring ungas konstutövande".
Det finns alltså människor som inte fattar hur farligt det är när pojkar under sin uppväxt vänjer sig vid att egenmäktigt ändra miljön helt utan hänsyn till andra – och hur sorgligt det är att locka flickor in i samma brist på solidaritet.
Människor kan tydligen förtrollas så av konstformen grafitti att de inte alls ser vilka problem som normbrottet klotter leder till under uppväxten. Desto viktigare är att vuxna börjar röra sig ute på nätterna. Pojkar är inte galnare nu är i min barndom men de har inta alls lika många ögon på sig och möter inte alls lika många vuxna som är beredda att ingripa.
lördag 17 januari 2009
I väntans tider
Att ha fått ett manuskript färdigt är att stå inför en förlossning. En bok föds ju inte förrän den ges ut. Mitt senaste barn, som fått arbetstiteln "Kvinnor och män iakttagna 1933-2008" väntar nu på att födas. Jag har nämligen lämnat manuskriptet till ett förlag.
Historien började med att jag skrev "Från livbåt till flytande palats", en skildring av min fars mycket ovanliga sjöliv. De förlag som var intressserade av att ge ut boken, var emellertid inte intresserade av sjömannens samspel med familj och samhälle. De ville bara ha sjölivet. Ta bort "det privata" !
Det bar mig emot, men till slut beslöt jag att försöka amputera. Då upptäckte jag:
- Det som var sjömannens samspel med familjen var min uppväxt i ett matriarkat!
Så jag skar loss de delarna och åstadkom med dem som grund det nya manuskriptet. Här citerar jag ett litet smakprov ur det:
"Viljan att följa tidsandan fick jag uppleva en gång när modet samtidigt föreskrev behåbefriade bröst och islandströja.
En försommardag ledde jag en paneldiskussion. Solen gassade. Det blev allt varmare i salen. Flera av deltagarna bar islandströja. Det gjorde t ex en från media känd ung kvinna på första raden.
Som ordförande hade jag annat att tänka på men så småningom började kvinnan i islandströjan göra något som det blev svårt för mig att inte lägga märke till. Hon spände långsamt ut nedre kanten av sin tröja så långt det gick och klämde sedan underdelen av tröjan hastigt mot magen.
På det sättet åstadkom hon en luftbubbla som steg innanför tröjan upp till halsen. Just i det ögonblick bubblan lämnade halsinningen sögs tröjan helt intill kroppen och avslöjade ett par välformade bröst.
Medan detta svalkande av bröst pågick, hade jag betydande svårigheter att hålla den koncentration som det krävs för att leda en paneldiskussion.
När mode är på tapeten, har det länge varit viljan hos kvinnor att följa ned i svängarna som diskuterats. Jag har emellertid inte intrycket att det finns någon tydlig könsskillnad i viljan att följa flocken när den sätter av i en ny riktning.
Ena årtiondet kan det vara självklart för unga män att gå barhuvade i femton graders kyla, andra årtiondet kan de ha yllemössa neddragen över öronen mitt i sommaren eller dra en munkkåpa över huvudet även när solen lyser. Under en epok vill män väcka förtroende med en prydligt knuten slips, under en annan vill de uppnå samma syfte med slopad slips och oknäppt skjortkrage.
Bland både män och kvinnor är det vanligt att tänka och handla på samma sätt som den grupp man vill vara med i eller ser upp till – eller i vart fall hålla samma stil som den.
Länge kan en familj med mor och far framstå i media som den perfekta uppväxtmiljön för barnen. Några årtionden senare publiceras reportage om skilsmässor som utvecklar föräldrarnas personlighet så att barnen blir lyckligare. En del unga par verkar då att skiljas just för att visa hur moderna de är.
Kvinnan kan t ex bryta upp för att studera psykologi och överlämna vårdnaden av det gemensamma barnet till mannen. Detta brott mot traditionen blir en flagga för båda att svänga med som visar hur väl de är med sin tid. Barnet har som vanligt inget målsägarbiträde i denna process där det borde vara huvudparten."
Med detta manuskript trampande i kön hos ett förlag går jag alltså i väntans tider.
Det finns mer att bryta ut från "det privata" i det maritima manuskriptet. Nu är jag färdig med ett första utkast om vilka bekymmer familjen Claesson fick när en släkting, Richard Berlin, och två andra köpmän i december 1939 protesterade mot Torgny Segerstedt och Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning.
Historien började med att jag skrev "Från livbåt till flytande palats", en skildring av min fars mycket ovanliga sjöliv. De förlag som var intressserade av att ge ut boken, var emellertid inte intresserade av sjömannens samspel med familj och samhälle. De ville bara ha sjölivet. Ta bort "det privata" !
Det bar mig emot, men till slut beslöt jag att försöka amputera. Då upptäckte jag:
- Det som var sjömannens samspel med familjen var min uppväxt i ett matriarkat!
Så jag skar loss de delarna och åstadkom med dem som grund det nya manuskriptet. Här citerar jag ett litet smakprov ur det:
"Viljan att följa tidsandan fick jag uppleva en gång när modet samtidigt föreskrev behåbefriade bröst och islandströja.
En försommardag ledde jag en paneldiskussion. Solen gassade. Det blev allt varmare i salen. Flera av deltagarna bar islandströja. Det gjorde t ex en från media känd ung kvinna på första raden.
Som ordförande hade jag annat att tänka på men så småningom började kvinnan i islandströjan göra något som det blev svårt för mig att inte lägga märke till. Hon spände långsamt ut nedre kanten av sin tröja så långt det gick och klämde sedan underdelen av tröjan hastigt mot magen.
På det sättet åstadkom hon en luftbubbla som steg innanför tröjan upp till halsen. Just i det ögonblick bubblan lämnade halsinningen sögs tröjan helt intill kroppen och avslöjade ett par välformade bröst.
Medan detta svalkande av bröst pågick, hade jag betydande svårigheter att hålla den koncentration som det krävs för att leda en paneldiskussion.
När mode är på tapeten, har det länge varit viljan hos kvinnor att följa ned i svängarna som diskuterats. Jag har emellertid inte intrycket att det finns någon tydlig könsskillnad i viljan att följa flocken när den sätter av i en ny riktning.
Ena årtiondet kan det vara självklart för unga män att gå barhuvade i femton graders kyla, andra årtiondet kan de ha yllemössa neddragen över öronen mitt i sommaren eller dra en munkkåpa över huvudet även när solen lyser. Under en epok vill män väcka förtroende med en prydligt knuten slips, under en annan vill de uppnå samma syfte med slopad slips och oknäppt skjortkrage.
Bland både män och kvinnor är det vanligt att tänka och handla på samma sätt som den grupp man vill vara med i eller ser upp till – eller i vart fall hålla samma stil som den.
Länge kan en familj med mor och far framstå i media som den perfekta uppväxtmiljön för barnen. Några årtionden senare publiceras reportage om skilsmässor som utvecklar föräldrarnas personlighet så att barnen blir lyckligare. En del unga par verkar då att skiljas just för att visa hur moderna de är.
Kvinnan kan t ex bryta upp för att studera psykologi och överlämna vårdnaden av det gemensamma barnet till mannen. Detta brott mot traditionen blir en flagga för båda att svänga med som visar hur väl de är med sin tid. Barnet har som vanligt inget målsägarbiträde i denna process där det borde vara huvudparten."
Med detta manuskript trampande i kön hos ett förlag går jag alltså i väntans tider.
Det finns mer att bryta ut från "det privata" i det maritima manuskriptet. Nu är jag färdig med ett första utkast om vilka bekymmer familjen Claesson fick när en släkting, Richard Berlin, och två andra köpmän i december 1939 protesterade mot Torgny Segerstedt och Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)