Skolans mentala epidemier / The mental epidemics of the school

In my English nutshell
The journal Forskning och Framsteg (Research and Progress) has published an article on the complete failure in the 1970ies to replace the old ways of teaching mathematics by using notions previous used only at the university level. I consider this a typical exemple of reforms founded on wishful thinking. 

När jag började skolan 1934, lyckades jag inte fästa bokstäver och siffror på papperet i rätt ordning. När min bror började skolan 1936, lyckades han inte sitta still. Jag var nyfiken på de vuxna och lade märke till hur de hanterade barn med våra avvikelser.

Skolan erkände vid den tiden att det fanns barn som hade min avvikelse. Vi kallades ordblinda. ”Pojken måste gnuggas hemma.”  Skolan erkände också att det fanns barn som hade min brors avvikelse. De kallades ”vilda pojkar”. Min bror fick sluta i åk 6 precis som vår far, också en vild pojke, hade gjort. Båda lyckades sedan utmärkt i livet.

Jag följde skolan lika nyfiket ända tills jag tog studenten 1946. Jag fortsatte att följa skolan som ambitiös far och morfar för barn och barnbarn som nu är i åldrarna 62-18 år. Jag har observerat vad de uppväxande varit utsatta för i vår ”skola för alla”, inte minst hur det gått för avvikare.

Först jag lade märke hur hanteringen av ordblindhet ändrades. Massor av lärare blev snällister som fick för sig att ordblindhet inte finns. Vissa barn utvecklas långsammare – och de får absolut inte pekas ut! Alltså släpptes pojkar upp genom skolan och lämnade den som funktionella analfabeter.

Sedan lärde sig forskare att avläsa hjärnan, till och med när den är igång. Stor upptäckt: det sprakar annorlunda i den ordblindes hjärna än i majoritetens! Nu utnämndes vi till dyslektiker. Arbetet inleddes med att hitta metoder att lära dyslektiker lära sig. Det blev kaos länge innan man insåg att dyslexi finns av många olika sorter som måste pareras på helt olika sätt.

Jag höll också ögonen öppna för hur ’de vilda pojkarna’ hanterades. I den nya skolan "för alla" fick de absolut inte sluta i åk 6 eller ens åk 7. Det hade blivit en dogm att människan måste gå i skola under hela uppväxten, alltså växa upp bara tillsammans med jämnåriga.

Reformen var grundad varken på beprövad erfarenhet eller på väl utvärderade forskningsrön. Sådana visar till exempel att pojkar och flickor genomsnittligt utvecklas i mycket olika takt. Reformen var grundad på önsketänkande. För de ”vilda pojkarna” var den en katastrof, särskilt för dem som dessutom var dyslektiker. De blev överrepresenterade i våra fängelser.

Nu såg jag fler reformer i skolan liksom i samhället i övrigt som grundats på önsketänkande. Och jag började se ett mönster:

°   Skrivbordskonstruerad reform, ofta inspirerad från avant garde i USA.

°   Läggs fram utan ordentlig utprovning i pilotprojekt.

°   Genomförs rikstäckande så att jämförelser med det gamla systemet blir omöjliga.

°   Innefattar nedflyttning till lägre åldersstadier av kunskap som förr lärdes i yrkeslivet eller på universitetet.

°   Det omedvetna antagandet bakom nedflyttningen: redan barnen måste få vuxenkunskap, inte bara allmänbildning och underlag för att öka sitt lärande allteftersom.

°   Huvudargumentet för reformen: alla metoder som använts hittills är 'omoderna', 'mossiga' etc.

Så slår jag upp Forskning och Framsteg nr 3/2012 och finner ett tydligt exempel på en misslyckad reform som uppvisar exakt de steg i stadier som jag observerat för problemförföljda skolreformer. Det är en stort uppslagen artikel av Mats Karlsson med rubriken

Matterevolutionen som kom av sig

Artikeln är värd att läsa inte bara för den som är intresserad av undervisning i matematik. Den är viktig att läsa för alla som ännu inte förstått risken som uppstår då goda syften förenas med önsketänkande och tro på genvägar. Då kan skapas reformer som grundas varken på beprövad erfarenhet eller på väl utvärderad forskning.

Tyvärr gäller det på alla områden i samhället. Dessutom tillkommer en faktor som blivit allt allvarligare: den politiska viljan att visa dådkraft genom att sätta den första dagen för den nya ordningen så tidigt att föreberedelserna omöjligt hinner bli klara.

Tokfeminism belyst / Mad feminism illuminated

In my English nutshell
My book on equality (2010) presented my personal observations since 1933 and the thoughts they had provoked. Now I have run across a book on the mad kinds of feminism, published by Birgitta Kurtén-Lindberg (2002). It is studded with quotations and references. If I had started to read that book and those books, I would not have been able to write my book. Besides, I would have been deprived my belief that I am the only one who has observed the paradigm shift created by the facts that a growing boys fail at school in growing numbers while women dominate on the universities.

När jag 2006 började skriva det som 2010 blev Kvinnan, mannen, tidsandan och den fria tanken, ställde jag in mig på att bara berätta om mina personliga iakttagelser sedan 1933 och tankarna de väckt. Två gånger klev jag dock in i mina gamla utredarskor.

Det ena undantaget utlöstes av att jag som vd i Studieförbundet Näringsliv och Samhälle hade fått inblick i diskussionerna om det nya begreppet könsroller som lanserades offentligt 1962. Därmed kunde jag inte låta bli att följa hur innebörden av det begreppet och andra ändrats genom årtiondena.

Det andra undantaget utlöstes av den skrämmande upptäckten hur likhetsfeminister uppträtt mot medsystrar som menade att även genetiska faktorer förklarar könsskillnader. Likhetsfeminister hade förföljt dem eller åtminstone förtigit deras verk.

Jag berättade om exemplet boken Kvinnan: kropp, samhälle, individ som publicerades 1980 men förtegs. I den boken fanns det till exempel grund för att bilda en sammanslutning som 1,6 miljonerklubben. Den bildades emellertid 18 år senare.

Bortsett från de undantagen höll jag mig alltså till mitt personliga vittnesmål. Nu förstår jag att det var nödvändigt. Jag har nämligen läst Birgitta Kurtén-Lindbergs Tokfeminismen (Timbro 2002). Titeln syftar på feminister som gör sig blinda för alla forskningsrön som visar att även genetiska faktorer har betydelse för könsskillnaderna

I boken beskriver Birgitta Kurtén-Lindberg förhållandet kvinnor/män i olika tider och kulturer. Det gav mig åtskilliga överraskningar. Spartas kvinnor deltog till exempel aktivt i samhällslivet vilket Atens kvinnor inte fick göra. Redan i antiken fanns framskjutna tänkare som ville flytta barnen från deras hem till statliga institutioner.

Boken är späckad med citat där källan alltid anges. Om jag läst boken innan jag började skriva min, skulle jag ha frestats att läsa allt hon hänvisar till. I så fall hade jag inte fått fram mitt vittnesmål.

Hur kom det sig att jag inte hört talas om boken? Jag misstänkte att även denna bok förtigits eftersom den inte är likhetsfeministisk och ringde förlaget (Timbro). Mycket riktigt: inga recensioner.

Sedan länge har jag funderat på att skriva en artikel om en rad jubileumsskrifter, nämligen sådana som gäller kvinnors upplevelser när de kämpat för att göra sig gällande i sina yrken och i samhället. Fredrika-Bremer-Förbundet liksom Bang har jubilerat liksom flera andra och gjort det med mycket intressanta jubileumsnummer. En intressant bok är Föregångarna. Kvinnliga professorer om liv, makt och vetenskap (SNS 2010). Den är skriven av kvinnor som lyckats avancera till professor i genusvetenskap eller tillfört genusperspektivet i annan vetenskap.

Under läsningen av dessa skrifter har jag fäst mig vid att två ämnen inte behandlas.

Ingen av författarna nämner det nedtystande av medsystrar som skett och sker. Ingen av dem verkar vara medveten om följderna av det väldiga paradigmskifte som äger rum nu. Jag syftar på att andelen pojkar som misslyckas i skolan sedan länge stiger i kombination med att kvinnor nu dominerar på universitetens alla linjer utan en. Samtidigt krävs akademiska meriter för allt fler anställningar.

Regeringens delegation för jämställdhet i skolan, DEJA, har inte ställt frågan vad är det för fel med skolan och den uppväxt som den orsakar. Det verkar ha blivit självklart att alla måste tillbringa hela sin uppväxt i skolan, alltså bara bland jämnåriga, trots att en sådan uppväxt inte rimligen kan passa alla.

Desto mer glädjande är det att Birgitta Kurtén-Lindberg väl belyser både fenomenet förtigande och problemet uppväxten. Lyckas jag få fram en artikel om jubileumsskrifterna kan jag använda hennes bok som en utmärkt kontrast.

I min bok har jag berättat att jag som vd i först SNS och sedan Sveriges Marknadsförbund enbart hade manliga kolleger. Så råkade jag träffa Jessica Bjurström, vd i Sveriges Kommunikationsbyråer som på min tid hette Reklamförbundet. Jag passade på att fråga om hon hade kvinnliga kolleger, och det hade hon många. Uppenbarligen anförtros numera chefskapet för organisationer mycket ofta välutbildade kvinnor.

Efteråt fick jag den här boken av henne:


Det här är en både upplysande och rolig bok, skriven av kvinnliga copywriters med en redaktion som leddes av Anna Serner, Jessica Bjurströms företrädare och nu vd för Sveriges Filminstitut.

Copywriters var länge män. Bokens författare berättar om sina erfarenheter av att tränga in i den manliga världen. Författarna har mött goda manliga chefer men också mansgrisar. I boken kallas alla sådana Roffe. En kvinna har till exempel fått höra en Roffe säga:

Synd att vår kvinnliga AD är barnledig, då har du ju ingen att jobba med.

Den dålige chefen eller kollegan Roffe presenteras alltså som en vidrig mansgris. Då är det ju besynnerligt att det är en sugga som visas på omslaget. Ser inte en modern copywriter skillnaden mellan galt och sugga? Eller är detta humor av en sort som inte jag fattar? Låt oss hoppas det senare.

"Hen" på en runsten / "Hen" (he or she) on a rune stone

Foto: Lise Claesson/Fornminnesinstitutet

In my English nutshell
The Swedish words for she and he are hon and han. Now feminists propagate for the neutral word hen. Today Språktidningen (The Language Times) has released the news of a rune stone, showing that hen was used i pre-Swedish. My reaction is that this will hurt sexual equality. Lack of a genus difference in the language is a characteristic feature of cultures with far less sexuaL equallity than Sweden of today.

På http://spraktidningen.se – Språktidningens webbplats – berättas idag om ett fascinerande fynd: en runsten som visar att ordet hen användes för både man och kvinna i det gamla nordiska språket.

Jag skrev snabbt en kommentar, och även den har införts idag. Så här reagerade jag:

Vilket välsignat fynd! Det finns en rad språk som inte har olika pronomen för kvinnor och män. Dessa språk talas i kulturer som alldeles klart är mindre jämställda än vår. Vår kultur är ju den mest jämställda. Hen-fyndet på runstenen visar att det könsneutrala ordet fanns i vår kultur när denna inte alls var så jämställd som den är nu.

Att återinföra 'hen' riskerar alltså att försvaga jämställdheten här!

Här citerar jag i förkortat skick några stycken ur spraktidningen.se:

>>
Bonden Pär Strömberg trodde först att det var en vanlig sten han hittat på åkern vid Skråfosa när han inspekterade jorden inför vårsådden. Men när Fornminnesinstitutet undersökte stenen visade det sig att den var en guldklimp för språkforskarna. Ristningen innehåller nämligen det allra första belägget för ordet hen i svenskan. Så här lyder den:

"För Sigyn, som reste västerut,
restes denna sten,
och Åsmund högg.
Hen ligger i Hjaltland."

Forskarna funderade länge på om Åsmund högg fel men har kommit fram till att så sannolikt inte var fallet. Dels har runradens tecken för a och e inte mycket gemensamt, dels har samme Åsmund på flera andra ristningar påträffade i Sörmland visat att han behärskade tidens alfabet till fullo.

Dessutom fanns vid denna tid inga utpräglade könsroller. Eftersom många män reste till fjärran länder skötte ofta kvinnor samtliga uppgifter på gården. Detta tros ha bidragit till framväxten av det könsneutrala pronomenet hen.

Jörn Skotte, forskningsarkivarie vid Fornminnesinstitutet, har undersökt stenen tillsammans med forskare vid Isof, Institutet för stenar och folkdräkter. Expertgruppens slutsats är att pronomenet hen användes för bägge könen på 1000-talet.

Och inte nog med det. Det finns en koppling mellan fornsvenskans hen och det engelska ordet för höna. Likt de flesta av den tidens vikingar ägnade sig inte Sigyn åt plundringståg, utan åt handel. Det är troligt att det förekommit handel med husdjur. Det finns nämligen brittiska dokument som nämner en Sigyn, som handlade med fjäderfä. I samma dokument finns också det första anglosaxiska belägget för ordet hen.

Det finns flera exempel på engelska ord som lånades in från fornsvenskan, till exempel mjöd (på engelska mead). Men det var först med tolkningen av den nyfunna runstenen som sambandet mellan fornsvenskans hen och engelskans hen kunde fastställas. Ett pronomen som under medeltiden föll i glömska i sveamålen, lånades alltså in i engelskan som ett substantiv för det som i Sverige heter höna.

Kanske går det, som ordspråket säger, inte att göra en höna av en fjäder. Men väl ett engelskt substantiv av ett fornsvenskt pronomen.

Anders
<<

Blondinerna blir allt fler / The blonds multiply

In my English nutshell
A small slide scanner is helping us to select the photos we want to keep and scrap around 7000 slides. This scanning reminds us of questions we got when showing the slides here in the years after 1954. We are reminded of the fact that the Clariol blonde of that time did set an example to the world.

En liten diascanner höjer vår livskvalitet. Äntligen kan vi göra oss av med över 7000 färgdia från mer än sju årtionden efter att ha scannat de motiv vi vill behålla. Att gå igenom alla dessa dia har verkligen varit ett sätt att locka fram minnen!

Bilder från USA 1953-54 väcker minnen av de frågor som många av dem väckte här i Sverige under våra visningar.

Vad är det för skyltar med P och tider på? Jo, i USA får man inte ställa sin bil var som helt utan bara på ställen som man betalar för. Och det gör amerikanerna? Men USA ska ju vara frihetens land! Inte när det gäller trafiken!

Vad är det för en massa grå prickar på asfalten? Tuggummin! Amerikaner är tydligen galna! De tyckte vi med men nu finns de prickarna i de flesta städer. Enda kända undantaget är väl Singapore.

Varför har så många kvinnor blått hår? De vill hellre visa håret blått än vitt! Så massor av kvinnor färgar håret! Ja, fler har nog råd med det där borta.

Under scanningen dyker det upp minnen av reklamen på den tiden, mest den påträngande radioreklamen men också affischer. Från kupén i en järnvägsvagn tog jag bilden av en stor affisch med det här budskapet:

If I've only one life ...
let me live it as a Clariol blonde!

Amerikanska kvinnor måste vara tokiga! Annars kan ju inte så en så dyr massreklam löna sig. Idag ser vi på teve att blonderade kvinnor finns över hela världen och i vår egen regering. En kvinna behöver inte vara amerikanska för att vilja se ut som en blondin!

Länge dolde de blonderade sin rätta hårfärg. De färgade håret ofta – det mörka hårfästet fick inte dyka upp i den blonda hårsvallet. Den blygseln försvann. Nu verkar de blonda lockarna och ursprungsfärgen i hårbotten att spelas fram som en poäng. Blonderade lockar har blivit en del av världskulturen.

Ett glamoröst ministermode – med kampanda / A glamorous minister fashion – with fighting spirit

In my English nutshell
The Swedish M-magasin is targeting "Mature Affluent Pioneering Persons". Now the magasin has used Women's International Day as a way of presenting women members of the Swedish government in a new way. Each lady was invited to express her most important women issue. Then the M-magasin equipped and styled the participants, creating "a glamorous minister fashion – with fighting spirit". Seven of the twelve women ministers agreed to participate. My thoughts wander to women pioneers who protested for decades against the fact that their look and their clothes were commented upon.

Amelia Adamos M-magasin är en märklig skapelse. Jag vet ty jag läser den. Det är den andra medlemmen av vår lilla tvåsamhetsfamilj som prenumererar på den. Tidskriften presenterar sig så här:

M-magasin står för
Möjligheter och Mappies
[Mature Afluent Pioneeering Persons].
På svenska ungefär:
Mogen Attraktiv Pionjär.

Inför Internationella Kvinnodagen den 8 mars ägnar M-magasin 8 sidor åt kvinnliga medlemmar av alliansregeringen. Detta presenteras på reportagets första uppslag så här:

Ministermodet
Det här vill vi kämpa för!
Inför Internationella Kvinnodagen lät vi sju svenska ministrar
välja sin viktigaste kvinnofråga. Sedan valde vi deras kläder. Tillsammans fick vi ett glamoröst ministermöte – med kampanda.

Förutom artikelförfattaren, Catharina Nordlund, presenteras stylist Lolo Murray, fotograf Elisabeth Ohlson Wallin samt "Hår Sacha/Sachajuan" och "Makup Lolo Murray & Tuilja Valén för Dior".

Mina tankar ilar direkt till protester som jag hörde under flera årtionden både från kvinnliga pionjärer i generationerna före min och från mina samtida som Eva Moberg. Dessa pionjärer protesterade mot att kvinnors frisyr och klädsel kommenterades i pressen, ofta utförligt, medan männen slapp den uppmärksamheten

På de första sex sidorna ställer de medverkande ministrarna upp med var sin skylt som visar vad varje medverkande anser vara viktigast. Det blir få ord, och de riskerar därmed att leda tanken i en annan riktning än vad skylthållaren tänkt.

Sista uppslaget ger emellertid varje minister utrymme för att säga något mer än vad som står på skylten. Då bör det kunna bli begripligt, till exempel, varför livet ska räddas just "på 50 000".

Skyltförenklingen slår extra hårt när budskapet drar tanken från själva problemet. "Stoppa mäns våld" låter som om våld bara utövas av män i tvåkönade relationer. Detta stämmer inte med verkligheten men har blivit ett dominerande slagord.


På samma sätt med skylten "Lika löner". Den leder tanken från den väsentliga orsaken till att kvinnor i genomsnitt har längre lön än män. Den är inte att de har olika lön för samma arbete. Orsaken är i allt väsentligt i att kvinnor fortfarande i långt större antal än män söker sig till yrken där lönerna är lägre.

På reportagets sista uppslag berättar M-magasin hur stylandet och fotograferandet har gått till. Sedan lägger varje deltagare fram sitt budskap. Två av dem tar för sig en halv manussida. Mest kortfattad är Birgitta Ohlsson som klarar sig på mindre än halva det utrymmet. Jag ger nu glimtar från sådant som jag själv vet något om.

"Att öronmärka fler pappamånader är nog den mest konkreta jämställdhetsreform vi kan göra i Sverige idag." Denna inställning är vanlig men den rymmer flera allvarliga problem.

Reformen innebär att Riksdagen inskränker friheten för föräldrar att själva fördela ledigheten. Det bör inte bekymra socialister men sådana är ju inte representerade i alliansregeringen.

Vad "fler pappamånader" främst gäller är att kvinnan i parförhållandet tvingas avstå från föräldraledighet – det är nämligen i allmänhet hon som uttnyttjar ledigheten nu. Sådan paternalism har alltid använts för att beröva kvinnor ansvar. Förr fick inte kvinnor arbeta i gruvor, nu ogillas det att de tar ut föräldraledighet mer än mannen. Kvinnan betraktas inte kunna ta ansvar – hon sitter i "en fälla".

En annan allvarlig invändning är att "fler pappamånader", och än mer beteckningen "individualisering" för samma sak, döljer något, nämligen att medborgarens frihet inskränks. Vi borde vara avskräckta från sådant av DDR och av George Orwells 1984. Tydligen måste de avskräckande exemplen fram igen.

Inskränkandet av friheten för föräldrar att fördela sin föräldraledighet motiveras inte bara med att få ut kvinnan tidigare på arbetsmarknaden. Det verkar också vara självklart för många att barnen bli mer jämställda själva som vuxna om de haft sin far hemma just i koltåldern. Länge var det så att små barn fick kolt i stället för könsskiljande kläder, och då talade man om koltåldern. Kanske dags införa den igen.

Att barn blir mer jämställda genom att ha sin far hemma just under småbarnstiden är emellertid bara önsketänkande. Det pågår en livaktig forskning som visar allt tydligare att barns utveckling styrs av "fönster" som öppnas för olika färdigheter – och som för övrigt inte öppnas i samma takt hos flickor och pojkar. Inga studier har gjorts som visar att kontakten far/barn är särskilt viktig just under den tid som täcks av föräldraledigheten. Det kan mycket väl visa sig att den kontakten är ännu viktigare i ett senare skede.

Så till en annan förenkling. "Den långsiktiga lösningen är att få män att sluta slå. Vi måste utveckla metoder som fungerar effektivt mot våldsutövande män." Jag växte upp under en tid då kvinnor frikostigt utdelade starka örfilar mot barn så länge de inte kunde slå tillbaka. För mig är inte våldsproblemet så enkelt att det kan lösas genom att utveckla metoder bara för ett av könen.

Statistiken för våld i parrelationer talar sitt tydliga språk. Våld uppstår inte bara när paret består av kvinna/man, det uppstår även när paret är man/man eller kvinna/kvinna. När paret består av kvinna/man, är mannen i majoritet som utövare men kvinnan som utövare är tyvärr en stor minoritet.

Att utveckla metoder mot våldsutövande män är emellertid en god början, inte minst om sådana män underkastas kognitiv behandling. Den tanken har märkligt nog mött motstånd från en del feminister.

Nu till det som jag upplever vara den stora sensationen med M-tidningens reportage:

Ingen av ministrarna nämner en gigantisk samhällsförändring som ägt rum under deras livstid.

De som tycker om att uttrycka sig akademiskt kan kalla förändringen ett paradigmskifte. Ännu när ministrarna växte upp, var kvinnan i underläge på praktiskt taget alla fronter. Idag är situationen den omvända.

Vår högt syftande skola, som började gälla från och med årskull 1950, har i praktiken åstadkommit en ytterligt hård könsdiskriminering trots sitt ständiga undervisande i jämställdhet.

Pojkarna misslyckas i allt större skaror. Omkring 500 skolor antänds varje år av f d elever, nästan alltid av manligt kön. Självmord är den vanligaste dödsorsaken bland unga män. Antalet utslagna män ökar. Flickorna går vidare från skolan och dominerar nu på alla universitetslinjer utom en. Samtidigt krävs akademisk examen för allt fler arbeten.

Trots detta fortsätter alla program och all politik som särskilt gynnar kvinnor framför män och som står öppna bara för kvinnor att rulla på som om förändringen inte har ägt rum.

Tillbaka till M-magasin! Alla kläder och accessoarer som burits av ministrarna under fotograferingen är noggrant specificerade. Varje kvinna som vill klä sig och pynta sig som en fotograferad minister kan alltså göra det.

När jag läste det, gick mina tankar till de fem ministrarna som inte deltog.

Eva Björling, Lena Ek, Catharina Elmsäter-Svärd, Hillevi Engström och Anna-Karin Hatt har gått miste om att delta i "ett glamoröst ministermode – med kampanda". Kommer det under åren framöver och i valrörelsen att visa sig vara en nackdel?

Politiskt korrekt feminism / Politically correct feminism

In my English nutshell
PK in the illustration refers to "politiskt korrekt" (politically correct). Maria Sveland, a Swedish author who became well known when she had published "Bitterfittan" (The Bitter Cunt), has reacted strongly against feminism being accused of politically correctness and descibed criticism against feminism as akin to Nazism. I comment on this accusations.

Sedan Maria Sveland för fem år sedan publicerade sin bok Bitterfittan, har hon ofta återkommit i kulturdebatten och blivit en person som många hänvisat till i fråga om jämställdhet. Nu har hon återkommit med en artikel som har rubriken:

Hatet som gör mig politiskt deprimerad

Artikeln ägnades ett helt uppslag den 8 februari i Dagens Nyheter. Rubriken, liksom artikelns illustration som jag återgivit här ovan, är en reaktion på termen politiskt korrekt. Om den skriver hon mot slutet av artikeln detta:

>>Användandet av begreppet ”politiskt korrekt” underminerar all slags politiskt patos eftersom det insinuerar att du bara slänger dig med dina åsikter som ett slags accessoar, inte för att du på riktigt är engagerad. Det är ett effektivt sätt att få tyst på debatter. Och som av en händelse är det ett begrepp som nästan uteslutande används på och om så kallade vänstermänniskor och feminister. Nästan aldrig om människor med konservativ politisk åskådning.<<

Det finns mycket i hennes artikel som är värt att kommentera. Bland annat sätter hon beteckningen "extremister" på bloggare som arbetar för konsekvent jämställdhet och nämner bland dem Pär Ström. Han svarade emellertid med en artikel publicerades i DN den 10 februari under titeln:

Feministerna har inte kunnat hantera sin framgång

Att Pär Ström anfölls förvånar mig inte. Jag har bland en del feminister mött ett glödande hat mot honom trots att han aldrig gör något annat än kräver konsekvent jämställdhet, dvs kräver att alla åtgärder avskaffas som syftar till att särskilt gynna det ena könet framför det andra.

Det finns mycket att kommentera i Maria Svelands artikel, inte minst hennes sätt att beteckna kritik av feminism som antifeminism och att koppla den samman med nazism. De kommentarerna får emellertid anstå till ett annat tillfälle, kanske ett annat forum. Här nöjer jag mig med att kommentera hennes aversion mot begreppet ¨politiskt korrekt" och mot att det nästan uteslutande används om "vänstermänniskor och feminister".

När hon gör så, tycks hon vara omedveten om att en sådan bok som Bitterfittan inte skulle ha lyft författaren till kulturens parnass i alla tidsåldrar. Den kom ut i en tid då det var "politiskt korrekt" att reagera på det sättet boken visar.

Att "politiskt korrekt" används om "vänstermänniskor" hänger till en del samman med hur karriärmöjligheterna för samhällsinriktade personer blev under socialdemokraternas långa regeringsinnehav. Med de intressen jag odlar och de värderingar som driver mig blev jag under mina förvärvsarbetande årtionden flera gånger rådd att "skaffa partibok". Då skulle jag kunna avancera!

Nu är det emellertid så, väl visat genom studier av partisympatier i massmedia, särskilt kulturfältet, att vänstertänkande människor är i majoritet där. I den situationen kan det alltså löna sig att framföra "politiskt korrekta" tankar för alla de människor som vill märkas. Alla som kallar sig "feminist" brinner inte för feminism och hatar "antifeminism" lika intensivt som Maria Sveland gör.

Jämställdhet har engagerat mig ända sedan 1930-talet, och vad jag iakttagit och tänkt om arbetet för jämställdhet finns i min bok Kvinnan, mannen, tidsandan och den fria tanken. Det är med den bakgrunden jag iakttagit feminismens utveckling och nu kommenterar Maria Svelands påståenden om "antifeminismen".

Jag kan inte se annat än att det nu länge varit "politiskt korrekt" att kalla sig feminist och att därmed se kvinnan som offer för olika "kvinnofällor". Det tänkandet leder till att åtgärder för jämställdhet i praktiken går längs två linjer. Den ena är att befria kvinnan från ansvar; i en kvinnofälla kan hon ju inte tänka klart. Den andra linjen innebär program som särskilt gynnar kvinnor och som står öppna bara för dem.

Ett färskt och intressant exempel på detta tänkande har lämnas av Stefan Löfven som jag beundrar för att han vågat ta sakligt riktiga beslut motiverade av metallarnas långsiktiga intressen. Han har emellertid också motverkat LOs försök att finna metoder för att höja lönerna för Kommunals medlemmar, bland vilka ju finns många fler lågavlönade än hos Metall.

Men som nytillträdd S-ordförande har Stefan Löfven talat om "diskrimineringen" av kvinnorna i stället för det många gånger större problemet att de flesta kvinnor finns i låglöneyrken. Han har dessutom sagt:

"Jag är övertygad feminist, punkt slut".

Detta ser jag som ett exempel på ett politiskt korrekt uttalande. Det placerar Stefan Löfven i ett stort sällskap. Massor av människor är ivriga att visa hur väl de stämmer med de för tiden gällande idealen.

Ett komiskt exempel uppstod hos Skavlan den 10 februari. Gäster då var Mona Sahlin, Norges utrikesminister Jonas Gahr Støre, Jason Diaktité känd som Timbuktu samt John Gray som 1992 publicerade Men are from Mars, Women are from Venus och som driver kurser och rådgivning i samlevnad.

Som vanligt lyckades Skavlan locka fram mycket intressant ur gästerna. Jonas Gahr Støre , som medverkade efter Mona Sahlin, presenterade Skavlan med dessa ord:

Men här har vi en socialdemokrat som hellre talar med kvinnor än män.

Gahr Støre framhöll att det var hans hustru som sagt detta men höll i stort sett med om det. På frågan om hur han lyckades så väl i internationell diplomati blev svaret dialog. Då gäller det att lyssna och att få motparten att känna att han själv lyssnar.

Alla de övriga var inne på det spåret om än inte lika uttryckligt. In trädde så John Gray. Han gick direkt in på sin huvudtes: att mannen måste lära sig förstå kvinnan och att kvinnan måste lära sig förstå mannen. Han utgår alltså från att kvinnor och män har olikheter som det är bäst att begripa. Eftersom Jonas Gahr Støre bekräftat att han hade lättare tala med kvinnor, måste även han anse att det finns skillnader.

Utan att förstå den andres sätt att känna och reagera blir det friktion. För mig, född på 1920-talet, är detta inget nytt. Jag fick under uppväxten höra att vi pojkar inte fick behandla flickorna som vi behandlade varandra. Vi fick lära oss förstå att flickor kunde vara annorlunda och att det måste respekteras. Flickorna fick höra detsamma om oss.


Gray fick tillfälle att fortsätta med poängen: när det kärvar mellan man och kvinna i ett par idag och båda är okunniga om olikheter, börjar de uppfattade situationen som om det är ett fel på partnern. I min egen bok finns flera sådana iakttagelser.

Men nu blev det ingen dialog om det ämnet! Alla de övriga gästerna och Skavlan själv måste nämligen skynda sig att berätta hur jämställt de själva levde hemma. Någon insikt om skillnader mellan män och kvinnor visade de inte, inte ens Jonas Gahr Støre.

Jag hoppas Maria Sveland såg det programmet. Deltagarna, alla framskjutna människor med olika bakgrund, vände sig alla mot tanken att människor kan ha nytta och glädje av bli medvetna om könsskillnader som faktiskt finns. Detta råkar idag vara politiskt korrekt.

”Förskolan som jämställdhetspolitisk arena” / Preschool as arena for equality policy

In by English nutshell
For many years the Swedish preschools have been obliged to foster gender equality. In the Swedish Parliament, two members, one from the Liberal Party and one from the Social Democratic Party, felt that politicians need information on research about the results. On February 1 the Swedish Secretariat for Gender Research arranged a seminar where three experts presented résumés of their findings. I listened to them with this question in my mind:
Does gender research take into account the fact that a growing percentage of the boys become loosers at school while women now dominate on all university lines except one?

Tina Acketoft, FP, och Louise Malmström, S, tyckte att politiker behöver hjälp för att ta initiativ och arbeta fram argument. Varför inte låta dem och andra få en översikt som talar om dagens forskningsläge i fråga om förskolan?

Alltså kopplades Nationella Sekretariatet för Genusforskning in, förberedde ett seminarium, förlade det till Riksdagen, Ledamotshuset, den 1 februari och inbjöd till seminariet på sin elektroniska anslagstavla genus@genus.se.

De som deltog, närmare 40 personer, hade förmodligen olika förhoppningar om vad seminariet skulle ge. Själv deltog jag i hopp om att få svar på två frågor. De utgår från en märklig kontrast i utvecklingen: Jämställdhet har länge varit ett av de viktiga syftena för den svenska skolan. Trots det har procenttalet pojkar som misslyckats ökat stadigt, liksom procenttalet utslagna män. Samtidigt har flickorna avancerat så att kvinnor nu dominerar på universiteten, på alla linjer utom en.

Under samma tid har forskningen allt tydligare visat att pojkar och flickor utvecklas i mycket olika takt. Flickorna ligger i genomsnitt flera år före då det gäller språket. Den relativt sätt bästa färdighet som pojkarna når, den når de inte förrän de är 16-17 år.

Trots detta har jag hittills inte sett någon ifrågasätta skolans konstruktion. Kanske det beror på att få av oss som upplevt andra konstruktioner kan vittna om de olika modeller för uppväxten som fanns förr – innan det blev självklart att just en av dessa modeller skulle väljas, den här:

Alla i skola oavbrutet tills de är minst 16 men helst 19 år.
Där samundervisas de i alla stadier.

Denna uppväxt började införas från och med årskull 1950, den som vårt äldsta barn tillhör. Sedan dess har antalet år som barnen är i skola utsträckts till åldrarna under sju år. Jag sätter mig och lyssnar på seminariets tre experter i hopp om att få den här frågan besvarad:

Är denna ordning självklar även för genusforskare?

Kajsa Ohrlander
Institutionen för utbildningsvetenskap vid Stockholms Universitet.

Kajsa Ohrlander sade i början att hon ville försöka besvara frågan vad ”akademiseringar” betytt för förskolan och frågan vad ”feministiska teorier” betytt. Hennes föredrag tog sedan avstamp i att förskolans reformer till stor del kom under 1970-talet i samspel med en snabb attitydförändring i befolkningen. Genombrott för genuspedagogik och normkritisk pedagogik kom däremot på 1990-talet.

Då det gäller tiden efter år 2000 framhöll Kajsa Ohrlander att ”huvudfokus” är på det som började med Tittmyran och Björntomten i Gävle där ”eldsjälar” fick igång videofilmning av hur barnen bemöttes. Att skillnad i bemötande av flickor och pojkar dokumenteras och visas är en hjälp när man vänder sig till folk som ”tror att kön är biologisk”. Trots detta nämnde hon inte att dessa pionjärförskolor kan ha pojkar och flickor var för sig för att pojkarna inte skall komma efter språkligt.

Kajsa Ohlander var noga med att man måste vara medveten om barnets ”barnslighet” och de vuxnas ”vuxlighet”. Om jag fattade henne rätt, menade hon att man måste utgå från barnen som de är. Syftena med forskningen presenterade hon med utgångspunkt från den här skylten:


Att Kajsa Ohrlander inledningsvis ställde frågan vad ”akademiseringar” betytt har alltså inte hindrat henne för att själv använda sådana. Kanske måste en genusforskare göra så för att tas på allvar.

Det jag fäster mig vid att köns/genusidentiteter skapas ”främst” genom pedagogers språkbruk, miljön och verksamheten i förskolan. Här finns alltså ingen nämnvärd tro att kön även har genetiska orsaker. Barnets barnslighet måste accepteras men accepteras då även en flicka som röjer en tydlig dragning till den kvinnliga könsidentiteten?

Svaret på den frågan verkade vara nej. Kajsa Ohrlander ger som exempel att personalen varnas för ”könsklichéer”. Sådana motverkas t ex genom att en flicka beröms för att hon är ”modig” och en pojke för att han är ”hjälpsam”. Jag undrar i mitt stilla sinne om inte beröm för mod får ges till en pojke när han är modig och beröm för hjälpsamhet till en flicka när hon är hjälpsam.

Vi fick reda på hur många procent av olika åtgärder som genomförts i förskolan: Mest genomförd förändring är ”hur vi talar till/med flickor och pojkar”: 82 %. Minst förändrat: ”Filmat sig själva för att få syn på sina omedvetna könsstereotyper” och ”Könsneutrala leksaker”, båda: 46 %. Vi fick inte reda på i vilken utsträckning barn genom dessa ansträngningar observerats vara annorlunda när de kommit upp i grundskolan och på gymnasiet.

Till sist berättar Kajsa Ohrlander att det nu är få förskolor som inte har jämställdhetsplaner. Jag lägger märke till att hon karakteriserar förskolan som ”ett feministiskt projekt” inte som ett jämställdhetsprojekt.

Anna Palmer
Barn- och Ungdomsvetenskapliga Institutionen vid Stockholms Universitet

Anna Palmer berättade att matematik numera är obligatorisk i förskollärarutbildningen. Studenterna får lära sig inrikta sin undervisning på ”utforskande, genus och estetik”. Den är därmed ”transdisciplinär”. Barnen skall utveckla sitt matematikkunnande ”interaktivt och relationellt”. De ”blir matematiska i samspel med omgivningen”.

Jag fäste mig vid något hon visade som verkligen inte är begränsat till matematik: ”Fickor värderar sig lägre än pojkar, trots att det inte finns någon anledning" (Sumpter 2008).

Fenomenet är generellt. Ett exempel är den iakttagelse jag gjorde på 1950-talet när jag arbetade på Handelsbanken. Internt utannonserade befattningar söktes av män när de hade ”så där” 80 % av vad som krävdes, av kvinnor när de hade minst 110% och fick uppmuntran att söka. Jag har berättat om detta i min bok Kvinnan, mannen, tidsandan och den fria tanken och då anvisat en annan väg än att bara mana kvinnor ”att ta för sig”.


Anna Palmer berättade att barnens inlärande i matematik i hög grad grundas på tänkandet Bodymind, det jag skulle vilja kalla kropp-hjärna, i medvetande om att vi inte bara tänker med hjärnan. Ett av hennes exempel, illustrerat med bilder, var att barn kan lära sig förstå rotation och dess mätning i grader genom stå i en pulka och få den att svänga genom att flytta tyngdpunkten från ena sidan till den andra.

Just det exemplet belyser utmaningen i att fler pojkar än flickor är risktagare. Det var nämligen en pojke som började ställa sig i en pulka och gjorde upptäckten att den då gick att styra. Att flickor inte var lika benägna som pojkar att stå i pulka förklarade Anna Palmer med att det i stort sett bara finns manliga förebilder i fråga om snowboard. Tydligen skyggar även hon för tanken att det finns en genetisk skillnad i fråga om riskbenägenhet.

Anna Palmer pekade på att flickor sedan länge har bättre betyg i ämnet än pojkar men ändå väljer bort ämnet senare. I ”matematikintensiv verksamhet” finns det fler män än kvinnor. Hon satte inte detta i samband med forskningen om de "fönster" för inlärning som undan för undan öppnas för individen under uppväxten.

Hon framhöll att upprepat bemötande skapar identitet. Tyvärr finns ”gamla könade föreställningar” kvar som innebär att flickor uppfattas nå sina goda resultat genom ”hårt arbete” medan pojkar når sina tack vare ”begåvning”.

Hur viktigt bemötande är kan jag vittna om. När jag de första åren i skolan alltid skrev underkänt på provräkningarna, satte ingen det i samband med att jag var ”ordblind”. Det var helt enkelt självklart att jag var obegåvad i matematik. Det blev då länge självklart för mig själv också.

Det budskap jag bär med mig från Anna Palmers föredrag är detta:

Varje barn måste bemötas som en potentiell matematiker.

Mia Heikkilä
Lektor i pedagogik och expert på jämställdhet, Skolverket.

Mia Heikkilä framhöll att det är ”väldigt få män” i förskolan. Norge och Skottland har gjort försök att få fram fler men resultat har ännu inte rapporterat. Detta fick mig att hoppas på att hon skulle ge skälen varför det behövs fler män och i så fall för vilka uppgifter. Här i början framhöll hon i stället att ”pedofil-fall har varit förödande” men gick inte närmare in på hur det problemet bör lösas.

Hon gick i stället in på frågan varför männen var så få och hur deras antal kan ökas – men nämnde inte då att detta är ett låglöneområde och att män undviker sådana. Som ”grundproblematik” angav hon att kvinnorna utgör 66% av alla som utbildas för för att verka som utbildare. Männen är i flertal bara när det gäller teknik.

Den gamla självklarheten förr, att kvinnor är bättre på att undervisa små barn och flickor medan män är bättre på att undervisa större pojkar, verkar att ha bytts mot en ny självklarhet: kvinnor och män är lika bra på att undervisa oavsett barnens kön och ålder.

Frågan om skolan är felkonstruerad ställde hon inte. I stället tog hon upp sådant som detta:

Menade hon att männen skulle bli fler om bemötandet och normskapandet i förskolan blir bättre? Däremot var det ingen tvekan om vad hon menade när hon framhöll att ”flicknormer blir förhärskande” när det bara är kvinnor som undervisar i förskolan. Fler män i förskolan ”öppnar upp” för både ”pojknormer” och ”flicknormer”.

Detta gladde mig. Detta vågar ju bryta mot föreställningen att pojkar och flickor egentligen är lika om de bemöts lika. Hennes formulering ”om vi tror att tjejer och killar inte är olika” fann jag vara mycket sympatisk. I betraktade vad forskningen allt tydligare visat om barnen och de ”fönster” som öppnas för dem i olika åldrar fram framstår nämligen föreställningen om den avgörande likheten som just tro, inte vetenskap.

Bosse Parbring, projektsamordnare vid Nationella Sekretariatet för Genusforskning med ansvar för Genusskolan.se, ledde mötet och berättade efter föredragen om den.

Några glimtar från frågestunden efteråt

Riiksdagsledamoten Lars Tysklind, FP, påminde om att kvinnor behövs eftersom vi får svår brist på ingenjörer. Ingen sade emot.

Jag själv påminde om att förskolan är ett låglöneområde och därför inte lockar män. Mia Heikkilä svarade undvikande på det och menade att det behövs mer kunskap. Hörde från någon i publiken att även kvinnor lockas av högre lön.

Finns det någon forskning om effekten av att ha gått i jämställd förskola? Svaret på den frågan var att det är först nu som studenter vid Lärarhögskolan kan ha gått i jämställd förskola.

Som svar på en fråga återkom Anna Palmer till matematiken som en manlig domän. Hon framhöll att den inte är det överallt. I till exempel Rumänien hör matematik till humanistiska studier. Detta förekommer även i Asien.

"Vi tror att vi är jämställda!" Mia Heikkilä framhöll detta som ett problem, och det är det verkligen. Hon talade också om ”barn som är barn oavsett kön”. Jag hoppas att "barn oavsett kön" är ett tankeexperiment.

Har någon börjat forska om skolans själva konstruktion, alltså oavbruten skolgång med samundervisning i alla stadier? Mia Heikkilä och andra gav kommentarer. De innebar ett Nej som svar på frågan men också röjde också att de saknade intresse för sådan forskning.

Nu hade jag fått ovanligt mycket att tänka på min promenad-, tåg- och bussresa hem.