När pojkar inte passar /When boys do not fit in

In my English nutshell
"Now it is time for choice of school. Choose school Jan 11 to February 7". A photo on an advertisement from the municipal schools of Sollentuna happens to point to the fact that more girls than boys succeed at school. Frustrated boys form a growing minority.

Mitt i Sollentuna den 14 december visade denna bild på fyra förväntansfulla flickor. Bilden finns i övre halvan av en helsidesannons. Barn- och utbildningskontoret uppmanar till val av skola och listar på undre halvan alla kommunala skolor. Kontoret har genom sitt val av motiv pekat på ett dilemma med den moderna skolan: pojkar och flickor är inte jämställda.

De är jämställda enligt den destruktiva definitionen lika procenttal. Men de är inte jämställda enligt den gamla definitionen, den som numera kallas den kvalitativa och som innebär lika villkor efter vars och ens förutsättningar.

Arbetet på min bok Kvinnan, mannen, tidsandan och den fria tanken (Seveus 2010) kom flera gånger att väcka sorg hos mig. Jag insåg att viktiga reformer genomförts utan att grundas på beprövad erfarenhet eller på nya vetenskapliga rön. Den enda grunden var innerligt goda syften plus förhoppningar.

Den största reformen har gällt skolan. När jag tog studenten 1946, hade jag sällskap av bara ett par procent av min årskull. Andra hade gått yrkesskolor och liknande. Den stora majoriteten hade emellertid lämnat skolan efter årskurs 7 och sedan gått ut i livet där var och en mötte vuxna föredömen i olika åldrar.

När den stora skolreformen började planeras, fanns flera olika modeller för livsloppet att studera. De som ville skapa en bättre uppväxt kunde ha studerat om det var bra för de privilegierade studenterna att gå i en följd gå igenom folkskola, realskola, gymnasium och högskola, alltså utan att växla mellan arbete och studier. De kunde ha studerat hur bra modellen folkskola, arbete, yrkesskola, arbete och kompletterande studier var.

De kunde ha ställt frågan vad det var som gjorde att det gamla utbildningssystemet med dess 7-gradiga betygsskala åstadkom så god motivation för de flesta, en motivation som drev så många att "förkovra sig" och som förde Sverige till världsrekord i tillväxt.

Nej, aningslöst valdes bara en modell för livsloppet: den privilegierade borgerlige mannens, modellen som innebar studier oavlåtligt under hela uppväxten och först därefter arbete.

Därmed blev resultatet att alla i en årskull under hela sin uppväxt går i skolan, alltså bara umgås med jämnåriga. De går då miste om den kontakt med alla åldrar som större delen av årskullen fick förr. Denna reform var grundad varken på beprövad erfarenhet eller på nya forskningsrön.

Dessutom infördes samundervisning i alla stadier. Det stämde inte med beprövad erfarenhet då, det stämmer inte alls med forskningens rön nu. Forskningen har sedan länge allt tydligare visat att flickor och pojkar i genomsnitt utvecklas i mycket olika takt.

Flickor är överlag tidigare och flera år tidigare i fråga om den viktiga utvecklingen av språklig kompetens. Färdigheter där pojkar gör sig bäst gällande utvecklas långt senare hos dem. Resultatet har blivit allt tydligare för varje årtionde som gått. Den skola som byggts upp i så goda syften har inte blivit en skola "för alla".

Allt fler pojkar får allt sämre resultat. Allt fler misslyckas med att genomföra sina studier. De uppträder störande. Numera brinner 500 skolor om året i Sverige, i allmänhet genom anlagd brand. I praktiskt taget alla fall där det gått att få någon kunskap om förövarna har det visat sig att de är elever eller före detta elever av manligt kön.

Den skola vi har skapat i så goda syften kräver elever av en sort som är vanligare bland flickor än bland pojkar. Den är direkt olämplig för elever av den sort som i min barndom kallades "vilda pojkar". Sådana "tämjdes" inte i skolan utan genom att tidigt lämna skolan och möta förebilder i alla åldrar.

Detta fungerade ännu så sent som i min generation. Min vilde lillebror, en gängpojke, började arbeta 1936 då han gick i årskurs 7 och gjorde så småningom en bättre karriär än de flesta akademiker. Idag tvingas sådana pojkar stanna kvar i skolan. De blir fall för psykologer, terapeuter och läkemedelsproducenter.

Flickorna klarar sig i genomsnitt bättre i skolan och sedan i högskolan. Därmed blir de år från år allt bättre på de kvalificerade kvalificerade befattningarnas arbetsmarknad. I New York och London har det visat sig att unga kvinnor är bättre utbildade än unga män och har genomsnittligt högre lön. Detta kommer att bli fallet även här.

Barn- och ungdomskontorets val av foto, fyra förväntansfulla flickor, illustrerar framtiden alldeles utmärkt!

Partierna gör nu valanalyser med mandatperioden som tidsperspektiv. Jag hoppas att åtminstone mitt eget, Folkpartiet, dessutom skall satsa på en genomgripande framtidsanalys med livstiden som tidsperspektiv och livsloppet som bedömningsgrund. Då finns det en möjlighet att göra skolan jämställd.

Lathund för jämställdhet / Vade mecum for equality

In my English nutshell
Vade mecum on Equality 2010 is published by Statistics Sweden, presenting women and men as they appear in official statistics. The overall picture: they choose different occupations and different lines of education.

I min bok Kvinnan, mannen, tidsandan och den fria tanken berättade jag om Lathunden som SCB ger ut vartannat år. Jag jämförde då upplagan 2008 med den tidigare och fann förändringar som avspeglade alliansregeringens tillträde med Nyamko Sabuni som jämställdhetsminister.

Könsmaktordningen som utgångspunkt för S-regeringens jämställdhetspolitik hade till exempel bytts ut mot att man måste ta tillvara hela befolkningens kunskaper och kompetens. Kärnmeningen som sedan följde var denna: Varje individ, kvinna som man, ska ha möjlighet att utveckla sin begåvning inom just de områden där man har de bästa förutsättningarna oavsett kön.

Jag berättade också att jag föreslagit förbättringar. Ett exempel gällde arbetsskador. De var inte med. Därmed doldes en typ av skillnader mellan kvinnor och män. Mina idéer togs väl emot. Nu har jag därför börjat studera 2010-versionen och för att se vilka förbättringar som gjorts.

Grafiken har förbättrats. Det har blivit ännu lättare att med blotta ögat se det som tabellerna berättar om. De unga kvinnorna och männen som avgått från gymnasium har till exempel fördelat sig på ämnesområden så här:

Efter årtionden av hårt arbete för att få flickor att våga välja "manligt" och pojkar att välja "kvinnligt" söker sig alltså gymnasisterna tydligt till gamla "kvinnliga" och "manliga" områden. Jämställdhetsparadoxen, att friare yrkesval inte leder till jämn fördelning, har jag berättat om i boken. Här syns den tydligt på gymnasienivå.

Men högre upp? Det här visar hur de som avlagt examen på högskola fördelar sig. Det är tydligt att kvinnor även på den nivån dras till "kvinnliga" yrken och män till "manliga". Diagrammet visar emellertid något mer, nämligen att fler kvinnor än män utexamineras.

I år har publicerats statistik som visar att unga kvinnor i New York i genomsnitt har mer kvalificerade uppgifter än männen och högre genomsnittslön. Att döma av ovanstående diagram blir det framtiden även i Sverige.

Kan bilden vara en annan i fråga om de som examinerats från kvalificerad yrkesutbildning? Nedanstående diagram ger svaret.

Vi ser samma uppdelning av kvinnorna och männen på "kvinnliga" och "manliga" områden och samma övervikt för kvinnor bland dem som verkligen tar examen. Vi ser med andra ord samma uppdelning av majoriteten kvinnors och mäns intressen som vi ser i samhället i övrigt och en tydlig fortsättning av detta som observerats redan i grundskolan: att fler pojkar än flickor misslyckas med studier.

Att framställa den genomsnittliga löneskillnaden mellan kvinnor och män som orsakad huvudsakligen av diskriminering är ohederligt. Diskriminering förekommer, sorgligt nog, men praktiskt taget hela löneskillnaden orsakas av att människor som arbetar i "kvinnliga" yrken har lägre betalt än människor som arbetar i "manliga" och att halvtidsarbete är mycket vanligare i de "kvinnliga" yrkena.

Nu kommer jag att studera lathunden vidare och rekommenderar andra att göra detsamma. Man kan få den som pdf-fil genom att klicka sig fram till den på SCB. Man kan beställa pappersversionen på jamstalldhet@scb.se eller ringa 019 17 65 27.

Det jag själv kommer att spana efter är om SCB sökt få fram statistik som avslöjar att könsskillnader döljs. Både hos myndigheter och i massmedia har det till exempel blivit en svår ovana att dölja en påtaglig könsskillnad i beteende: man skriver ungdomar när det handlar om pojkar eller unga män. De som tänder på bilar och kastar sten på brandbilar kallas ungdomar trots att flickor ytterst sällan deltar aktivt.

Under min första läsning av Kvinnor och män – Lathund om jämställdhet 2010 kommer jag att tänka på alla dem som intalat sig övertygelsen att könsskillnader helt eller nästan helt orsakas av att individerna könas, dvs inlärs att spela könsroller. Jag ser nämligen ingenting som tyder på något annat än att kvinnor och män formas av ett samspel mellan arv och miljö, för att nu återfalla till språket i min ungdom.

Det blir spännande att leta i Lathunden efter begravda hundar.

Spex i sagoslott / Burlesque in fairypalace

In my English nutshell
Many university students in Sweden write contrafactive history and then perform each new finding in a burlesque. Now our grandchild No 3 has done it again!

Vårt barnbarn nummer 3, Sanna Tehler, är mogen vorden och firar det med att studera på KTH och på olika sätt medverka i tanke- och skrattväckande spex. Förra året förklarades på denna spexväg alla intrikata relationer mellan Tesla, Edison och Marconi för att inte tala om vad Teddy Roosevelt och Mark Twain betydde för att trikata in dem.

I år var det dags för Naturvetarspexet att uppföra

Ludvig II
Eller mycket sagoväsen för ingenting

Sanna bidrog med att utforma affischen och programbladet vars första sida får liva upp oss här i vintermörkret. Jag upplevde föreställningen den 14 november och blev djupt imponerad. Äntligen får vi en rimlig förklaring till att en kung i Bayern kunde vara framsynt nog att bygga ett verkligt slott som underlag för Walt Disneys standard för sagoslott.

Intrigerna vid hovet skildras, och då kommer den intressanta förklaringen: både Richard Wagner och Sigmund Freud tillkallas. Den ene ser till att storvulenheten blåses upp, den andre att nyckelpersonerna blir galna nog för att genomföra den.

Universitetsstudier kan sannerligen vara tankeställande och utvecklande!

Nu bäst att jag återgår till mitt vanliga liv med alla fötter på marken. Detta liv har bl a yttrat sig i en liberal valanalys som går att ta del av här.

Genus: information, reaktion / Gender: information, reaction

In my English nutshell
A second time a mother in Sweden has declared the sex of her child a secret. She is convinced that a child is made into a boy or a girl by the way it is treated. I describe this as a logical trap and point at other measures inspired by the same trap.

Denna mamma vill hålla alla dörrar öppna för sitt barn, som heter Vide, genom att hålla barnets kön hemligt. Hon säger därför inte "hon" eller "han" om det. Hennes motivering är "att det inte finns något relevant skäl att uppfostra Vide till man eller kvinna".

Denna unga kvinna är övertygad om att människan blir man eller kvinna genom att uppfostras till det. Hon arbetar på att få igång "en förskola där man aldrig pratar om pojkar och flickor". Detta enligt Sydsvenska Dagbladet. Läs reportaget här.

Läs också min bok Kvinnan, mannan, tidsandan och den fria tanken. Den börjar med en händelse 1934:

« Ingemar, min lillebror, fick någon febersjukdom när han var fem år och togs in på Barnsjukhuset. Till slut fick han ta emot besök. Mamma och jag for dit, Mamma med en vacker flickdocka som hon hoppades skulle glädja honom. Det var inte konstigt för mig. Jag hade hört henne säga till våra släktingar och sina väninnor att hon ville göra sina pojkar ”mer som flickor”. Då hade jag sett att några skakade på huvudet och förstått att de vuxna tydligen kan tänka mycket olika.

Så kom vi fram till salen där Ingemar skulle ligga. Inte låg han, inte! Han gick i sin säng och undersökte galler och gavlar. Mamma kramade honom och gav honom den fina dockan. Han grep tveksamt tag i den. Då kände han att dockans huvud var tungt. Han dunkade det mot sängkanten. Huvudet var hårt också! Då sken han upp glädjestrålande, tog dockan i benen, svängde henne i en vid båge – och slog huvudet i sänggaveln så att det flög av och dunsade genom salen. »

På 1930-talet fann min mor inga likatänkande. Sådana dök emellertid upp efter sex årtionden. De blev många när Kajsa Wahlström videofilmat förskolepersonal och visat att flickor och pojkar bemöttes olika.

Denna tydliga demonstration fick många som önskade öka jämställdheten att gå in i tankefälla. De blev övertygade om att det var just det olika bemötandet som orsakade olikheterna mellan könen. Lika bemötande av små barn alltså lika med genväg till jämställdhet.

Genvägen var oemotståndlig. Många förskolor och skolor strävar nu efter att bemöta flickor och pojkar lika. Andra orsaker till könsolikheter blir då ointressanta. Det har till och med blivit "reaktionärt" att ens nämna sådana faktorer trots att forskningen kunnat visa dem allt tydligare tack vare ökad insyn i hjärnans processer.

Hur kunde jag nu veta något om artikeln i Sydsvenskan? Normalt läser jag inte den tidningen, inte ens på nätet, och följer mycket dåligt med andra tidningar också. Jag fick veta om artikeln i en av mina tre huvudkällor för information i fråga om arbetet för jämställdhet. När jag håller föredrag, brukar jag ge webbadresserna till dem.

Nu är det dags att ge adresserna här till de två tätast utkommande informationskällorna och till en tredje som får mig att skratta över den ringa visdom varmed världen styres.

Nationella Sekretariatet för Genusforskning håller en anslagstavla i form av en "lista". Man tar del av innehållet där genom att "abonnera" och får då hela tiden senast uppsatta meddelande. Webbadressen är här. Själva "listan" heter genus@genus.se.

Under arbetet på min bok har jag haft stor nytta av denna anslagstavla. Där anslås kurser och föredrag, utlysning av stipendier, vädjanden om "papers" för att delta i forskningsseminarier, inbjudningar till evenemang av vitt skilda slag, till exempel queertango och sexdagar, reklam för nya böcker och efterlysningar.

Att döma av denna anslagstavla har genusforskning och genusverksamhet nu en väldig omfattning. Någon "Nils Dacke" tycks ha satt stämpeln det genusindustriella komplexet på detta, och det är helt förståeligt.

Vad som är svårare att förstå är detta: en stor del av dem som sätter upp meddelanden på denna anslagstavla tycks definiera jämställdhet i procenttalet för underrepresenterat kön – men med den definitionen är genusområdet inte alls jämställt. De som verkar för kvotering bör kräva att män kvoteras in, dvs att kvinnor som söker sig dit spärras ute.

Meddelandeströmmen på "genuslistan" visar att många deltagare tycks ha gått i andra tankefällor än den att bemötandet av små barn skapar könsskillnader. Det är påfallande att praktiskt taget allt handlar om "roller" och "strukturer" och praktiskt taget inget om andra orsaker till könsskillnader än sådana.

Inte minst därför är en annan informationskälla värdefull. Den heter GenusNytt och är till formen en blogg som drivs av Per Ström, integritetsombudsman hos tankesmedjan Den Nya Välfärden. Webbadressen är här.

Informationen på den bloggen kommer i hög grad genom tips från läsarna. Någon hade till exempel berättat om artikeln i Sydsvenska Dagbladet. Genus-Nytt berättade vidare så här och gav därmed en länk till tidningen.

Till sist det roliga, en slags komet på tvärs av planetsystemet. Den som svarar för det är en ung universitetslektor i matematik, Tanja Bergkvist. Hon har retat sig på ovetenskaplighet, för att inte säga vetenskapsfientlighet, hos många som ser könsskillnader bara som inlärda.

Hon har presenterat sig och sitt engagemang i ett blogginlägg. Bloggens stående adress är denna. Hon angriper ovetenskap på genusområdet med vild humor, ofta uttryckt i matematiska och andra vetenskapliga termer.

Den som följer genus@genus.se, GenusNytt och Tanja Bergkvists blogg får en god överblick, minskar risken för att själv gå i tankefällor och lockas dessutom att skratta åt många problem.

Osannolik historia avslutas / Improblable story ends

In my English nutshell

The stone is washed, each sign of the inscription is filled with paint. Hans Gullestad's daughter Evelyn and grandson Hans Gullestad Claesson have done the job. Then they are seen at the shore where the body was found in 1941. We all continued home via Dublin where we met new improbabilities.

Den 25 oktober kom vår delegation till Cullenstown och hittade graven tack vare Pauline Byrne, dotter till en av de två då tolvåriga pojkar som fann Hans Gullestad på stranden 1941. Första kvällen skurades stenen grundligt av hans dotter Evelyn, ivrigt hjälpt av vår svärdotter Tuulikki.

På kvällen, hemma hos Pauline med man Michael, dotter Allison, mor Mary och syster Caroline, fick vi höra mycket om fyndet och om vad som hänt sedan. Det är tydligt att bygden blivit mycket välmående, en skarp kontrast mot fattigdomen vi såg 1959 när vi fotograferade det enkla träkorset.

Den 26 var det dags att skrapa rent inskriptionens vartenda tecken och fylla i det med svart färg. Den som bäst klarade den påfrestande arbetsställningen på marken och var stadigast på handen visade sig vara vår son Hans Gullestad Claesson. När arbetet var klart, kunde stenen med dess nu fullt läsliga inskription fotograferas.

Därefter ned till stranden där en gång tolvåringarna fann Hans Gullestads kropp. Den hade då flutit en lång omväg. Strömmar går sällan kortaste vägen. Vädret och vågorna passade minnet av fyndet:

Dags att börja resan hem genom att köra till Dublin. Resan gick först genom Wexford. Detta county hade just blivit aktuellt genom en bok om J F Kennedys besök på Irland. Den förfader till Kennedy som utvandrat till USA kom från Wexford, och det hade motiverat en kontakt med släktingar där.

Dublin har ungefär så många invånare som Stockholm men stenstaden är inte uppdelad på öar och alltså kompakt. Bebyggelsen har i stort sett fått växa naturligt, alltså svåröverskådlig för den som skall köra in och där trots alla enkelriktningar hitta rätt hotell i centrum. Men överblick fick vi sedan längst fram i andra våningen på en sightseeingbuss.

På egna ben därefter stöter vi på en osannolik syn, osannolik i betraktande av att Dublin ligger i ett område med mycket svaga nivåskillnader – en idealisk cykelstad med andra ord. Mitt i denna stad öppnar sig emellertid den här synen för den som riktar ögonen åt rätt håll:


Snart dök emellertid något ännu mer osannolikt upp: en öppen bil fullastad med människor i falska vikingahjälmar, alltså hjälmar med horn på. Det visade sig vara en amfibiebil, och vad den har för sig kan man få veta på Viking Splash. Vikingaromantiken blommar ännu mer i Dublin än hos oss. Att det blivit så beror på att det var nordbor som i början av 800-talet bosatte sig här och började bygga staden som blev Dublin. Men okunniga turister måste utrustas med horn:

En osannolik historia / An improbable story

In my English nutshell
In 1941 the body of a sea captain was found on an Irish beach. After eighteen years this became known in Norway. In 1960 the captain was honoured by a stone on his grave. Tomorrow his daughter will travel to Cullenstown in order to wash the stone and make the insciption readable.

I morgon reser min hustru, Evelyn Gullestad, jag själv och vår son Hans Gullestad Claesson samt hans hustru till Cullenstown på Irlands sydkust. Hans har nämligen upptäckt nya uppgifter på nätet om M/S Hidlefjord som sänktes av bombflyg 1941. Uppgifterna finns på

http://www.warsailors.com/singleships/hidlefjord.html
http://www.wrecksite.eu/wreck.aspx?146197

Nu har vi för första gången fått veta vad som verkligen hände Hidlefjord. Både fartyget och dess livbåtar flammade upp i ett inferno av eld. Vi får också se detta foto av den gravsten som norska staten hedrade Kapten Hans Gullestad med 1960.

Så får gravstenen inte se ut! Det säger Evelyn. Tanke är hos henne ofta lika med beslut och handling. Alltså beställde hon flygbiljetter, skaffade såpa, borste, färg att fylla i inskriptionen med och pensel för den samt satte igång oss andra.

Nu kommer jag till det osannolika, en kombination av flera mindre sannolika händelser.

Den första: Rapporten från Cullenstown till Röda Korset om fyndet av Hans Gullestad på stranden nådde aldrig de norska myndigheterna eller familjen. Evelyns mor dog utan att få veta detta. Ingen visste något.

Den andra: Patrick French, en av de två tolvåringar som 1941 funnit kroppen på stranden, besökte ofta sin hemby. Han blev alltmer fundersam inför Hans Gullestads grav. 1959 skrev han To The Major of Stavanger:

Ingen från Norge bryr sig om hans grav.
Rapporten om att han finns här måste ha kommit bort.

Snart blev detta känt för Hans Gullestads barn, Henning i Stavanger och Evelyn i Stockholm, och dessutom för rederiet, Kornelis Olsen. Rederiet hedrade sin trotjänare med att bekosta en resa för syskonen till Cullenstown. Detta "tuna" visade sig vara en mycket fattig bygd.

Det var därför desto mer gripande att få se i vilken skick graven var:

Fattiga människor hade kostat på den ett kors och vårdat den väl. Det glömmer vi aldrig.

Vi glömde inte heller att ta kontakt med den norska sjöfartsmyndigheten och lämna upplysningen var Hans Gullestad var begraven. Där fick vi följande förklaring till att de efterlevande aldrig fått veta detta:

Den norska exilregeringens kansli i London var överbelastat. Allt hanns inte med. När alla lårar med handlingar kom till Oslo 1945, gällde det att beta av ärendena snabbt. De handlingar som Hans Gullestad hade på sig när han flöt i land sändes till hans änka – utan upplysning om varifrån de kommit.

Martha Gullestad fick efter kriget många handlingar efter sin man, inte minst från olika konsulat. Hon hade inte kunnat förstå att några handlingar hade en annan karaktär. Ovissheten hade fortsatt.

Myndigheten hade också en fråga att ställa:

Ønsker dere en støtte?

Det visade sig att varje norsk sjöman som omkommit under kriget och som begravts i ett främmande land var berättigad till en gravsten på statens bekostnad. Hans Gullestads barn tackade ja.

Nästa sommar, nytt brev från Patrick French: Vår lilla begravningsplats har fått sin ståtligaste gravsten. Men vad betyder det som står på stenen? Inskriptionen var bara på norska. Nu skall Evelyn och vi andra se till att den åter kan läsas och berätta vad den betyder.

Det här har väckt många minnen och fått oss att se i fotoalbum och brevpärmar efter Hans Gullestad. Han tillhörde de verkliga långfararna och längebortavararna. Evelyn är född i New Orleans eftersom han vid den tiden hade den staden som sin hemmahamn. Senare, när han blev befälhavare på Hidlefjord, var han hemma vart tredje år men familjen fick efter halvannat år hälsa på honom i Hamburg och Rotterdam.

Det märkliga är nu att det gått med Evelyn som det gått med mig, vilket jag har skildrat i min bok Kvinnan, mannen, tidsandan och den fria tanken. Ingen av oss upplevde sin far som något främmande. På olika sätt fick vi känna att bandet till den oftast frånvarande var mycket starkt. Ingen av oss tvivlade på vad vi betydde för mannen långt borta.

Kanske en av orsakerna till den inställningen var att vi fick vara mycket ombord när tillfälle gavs. Vi fick då vara precis som vi var i den ålder vi råkade ha och leka med vad vi ville, vare sig det var något vi hade med oss eller något som fanns ombord. Här är ett av bevisen för det:

Äntligen Bokmässan / At last the Book Fair

In my English nutshell:
At the Bookfair in Göteborg, on September 26,
I presented my new book
The women, the man, the time-spirit and the free thought
(a literal translation of the Swedish title)
I did so at the Sea Culture exhibition
as the new book had calved from the one
I presented there last year:
From lifeboats to floating palaces.

Min nya bok Kvinnan, mannen, tidsandan och den fria tanken är en bok om jämställdhet, och jag presenterar den i sammanslutningar och i sammanhang där det borde finnas intresse för det ämnet.

Alltså till Bok- och Biblioteksmässan! Där hade jag 2009, i Sjöfartsmontern, presenterat min då nyutkomna bok Från livbåt till flytande palats med DVD som min son Hasse gjort. Den boken blev omfattande men trots det hade jag inte fått plats med avsnitten om sjömannens samspel med sin familj.

Jag klarade att amputera de delarna av manuskriptet när jag insåg att just denne sjömans samspel med sin familj var min uppväxt i ett matriarkat, en uppväxt som fått mig att alltid arbeta för jämställdhet. Jag kom igång med den nya boken 2006 tack vare att vårt yngsta barnbarn då ställde frågan:

”Vad har förändrats mest se’n du var barn?”

Därmed blev det en bok med mina personliga iakttagelser och de tankar som dessa iakttagelser väckte då och som de föranleder idag. Varje kapitel börjar med en händelse. Nu citerar jag en sådan inledning, en händelse när jag var tio år. Bakgrunden till händelsen var att jag dittills i skolan varit underkänd i alla ämnen där betygen sattes genom skriftliga prov. Citatet:

"Skrivmaskinen i Gripsholms befälskontor lockar mig. Jag sätter papper i valsen och försöker skriva. Då gör jag en fantastisk upptäckt: bokstäverna, som alltför ofta kommer i fel ordning när jag skriver dem för hand, de kommer i rätt ordning när jag slår dem på tangenterna. Därmed tar jag mig vid tio års ålder in i bokstävernas värld på allvar. Jag blir en skrivande och läsande gosse."

Därmed gick jag ut i livet maskinskrivande – och upptäckte att det Pappa och hans kolleger, alla män, gjorde på befälskontoret, det var ”kvinnogöra” bland landkrabborna! Det förstärkte mitt intresse de olika attityder som fanns beträffande kvinnor och män.

I Sjöfartsmontern samarbetar en rad sammanslutningar och fonder på sjöfartens område. Den som håller montern är Sjöfartens Kultursällskap. En av dess verksamhetsgrenar är att anordna novelltävlingar och ge ut antologier med de bästa novellerna. Temat för årets antologi var Kärlek till sjöss och det var också bokens titel.

Spännvidden är mycket vid i sjöfartskulturen. Sjöhistoriska Samfundet ger ut gedigna forskningsrapporter och en tidskrift med sådana. Stiftelsen Sveriges Sjömanshus delar ut arbetsbelöningar och ett årligt litteraturpris. Bokanjärerna är en sammanslutning av sjöfolk och andra som skriver med motiv från sjölivet.

Sjömanshusstiftelsens litteraturpris 2010, 20 000 kronor, delades ut vid Årets Bokmässa och gick till en medlem av Bokanjärerna, nämligen

Björn Larsson, seglare, författare och professor i franska

Han är mer känd, och belönad, i Italien, Tyskland, Frankrike och Storbritannien än i Sverige. Även här har dock hans böcker med sjömotiv börjat få större läsarskaror. Jag citerar ur stiftelsens motivering:

"... i Björns internationella författarskap löper en längtan av frihet som återfinns i de många karaktärer han skildrar i sina romaner och essäer som skildrar människan och havet där han på ett intressant sätt väver samman de stora existentiella frågorna med vardagslivet ombord."

Min nya bok har ingen möjlighet att nå skönlitterära höjder. Men kanske den händelse som får inleda varje kapitel kan göra läsaren nyfiken nog att fortsätta läsa. Jag avslutar det här blogginlägget med att citera de första styckena i kapitlet 11 Kvinnosyn offshore. Kvinnans möjligheter på vatten.

"Vi sitter i vår stuga på 120 meters höjd med utsikt över Nordsjön. 1960-talets slut närmar sig. Långt därute har utvinning av olja och gas just satts igång. Trots utsikten fångar Stavanger Aftenblad vår uppmärksamhet. Ett foto där visar en grupp lyckligt leende kvinnor. De är blickfånget i reportaget om en kurs. Den har anordnats för att utbilda kvinnor till föreståndare för bensinstationer.

Detta presenteras som ett stort framsteg för kvinnan på arbetsmarknaden. De intervjuade kvinnorna är mycket glada över sin nya chans.

Varken de eller journalisten ställde denna glädje mot en upplysning som reportaget lämnade i förbigående: kvinnor utbildas till föreståndare för bensinstationer därför att många män som hittills skött det arbetet tar bättre betalda arbeten offshore. Kvinnorna får tillfälle att ta mer ansvarsfyllda och bättre betalda jobb därför män övergår till ännu bättre betalda jobb.

Det var självklart att hälsa detta som ett framsteg trots att de väl avlönade anställningarna på plattformarna uteslutande besattes av män. Ännu ett exempel hade uppstått som visar att manligt tomrum skall till för att öka kvinnligt svängrum – och att människor inte märker sammanhanget.

Dessvärre var det också ett exempel på att norska kvinnor och journalister inte blivit ett dugg vaknare än vad de svenska var när de på 1960-talet hyllade flygvärdinnan som en symbol för kvinnans framsteg."