Lurade bärplockare, arbetslösa ungdomar / Cheated berrry pickers, workless young people

In my English nutshell.

Visible scandal: Berry pickers, flown in from Tailand, Vietnam
and other countries do not get the promised pay.
Scandals not noticed: Neither political parties nor media
confront the long distance import of pickers with
the extremely high unempoyment of young people is in Sweden.

Jag har just sänt följande inlägg till Svenska Dagbladets BRÄNNPUNKT med kopia till ledarredaktionen och NÄRINGSLIV. Återger texten något förkortad och med länkar till nämnda artiklar.

Svenska Dagbladet 16 september 2010:
''Vi blev lurade''

Första sidan väcker intresse för hur bärplockare blev lurade och hänvisar läsaren till NÄRINGSLIV sid 4-5:

''Bärhärva styrdes helt från Sverige''

En utomordentligt klargörande artikel. [Kan också läsas på SvD.se.] Som läsare känner jag mig upplyst och upplyftad. Går vidare till sid 6:

''Detta vill riksdagspartierna göra inför nästa års säsong
för att samma sak inte händer igen.''

En lika strålande artikel. [Kan också läsas i nätupplagan. ] Artikeln är till den grad klargörande att fjäll plötsligt faller från mina ögon. Jag ser plötsligt att jag inte varit medveten om två andra skandaler som länge funnits framför mina ögon.

Den politiska skandalen:

Inget parti har kopplat samman bärskandalen
med den rekordhöga ungdomsarbetslösheten i Sverige.

Mediaskandalen:

Inget medium pekat på denna politiska skandal.

Varför har inte fjällen fallit tidigare från mina ögon?

Ända sedan jag blev ordförande i Folkpartiets Ungdomsförbund 1959 med jämställdhet som mitt profilkrav har jag varit det partiet troget. Jag har sörjt under årtiondena när ledningen vandrade i snällismens vackra dimslöjor.

Jag blev uppmuntrad när invandrare fick partiledningen att återgå till de gamla ''frisinnades'' realistiska inställning att rikta förväntningar mot människor och ge dem ansvar. Trots detta har jag varken sett den politiska skandalen eller mediaskandalen som pågått i flera år.

Svenska Dagbladet har alltså varit i gott sällskap, bland annat mitt. Nu vet tidningen emellertid vad jag plötsligt har blivit medveten om. Nu finns det ingen ursäkt längre för att INTE fråga de politiska partierna:

Varför ställer ni inte den återkommande bärskandalen
mot den höga svenska ungdomsarbetslösheten?

Själv vågar jag en gissning om orsaken. Skolsystemet, byggt på föreställningen att hela årskullen skall oavbrutet gå i skola hela uppväxten, har i praktiken kommit att bidra till – och allt mer befästa föreställningen att praktiskt arbete egentligen är mindervärdigt.

Göran C-O Claesson

Nu blir det intressant att se hur tidningen reagerar. Kommer den att publicera inlägget eller åtminstone ställa frågan till partierna. Eller har det blivit självklart att inte ens arbetslösa svenskar kan plocka bär?

Låt oss aldrig glömma Lysenko-politiken!

Blev verkligen glad över att det kommit igång en vädjan om att rädda Vavilovinstitutet som märkligt nog överlevde Lysenko-terrorn – vilket Nikolaj Vavilov förvisso inte gjorde. Jag instämmer i denna vädjan.

Vi liberaler har emellertid intresse av att dra fler slutsatser av Lysenko-politiken. Den har bäring på mer än växtförädling. Den gäller tankefriheten och vetenskapens frihet.

Lysenko-politiken genomfördes och drevs med full kraft under min uppväxt, och jag kom att präglas av den för livet. Den visar nämligen vad som händer när staten utspärrar forskning.

Trofim Lysenko påstod att han genom att ändra uppväxtmiljö och tidpunkt för sådd fick arvsanlagen för varje växt att ändras redan första generationen. En veteplanta skulle med andra ord få sina arvsanlag ändrade enbart med hjälp av uppväxtmiljön.

Så långt allt väl. Den vetenskapliga friheten måste innebära att även idéer som går emot dagens kunskap, i det fallet Mendels lagar, får prövas så att resultaten kan utvärderas. Lysenkos teori råkade emellertid passa drömmen i Sovjet om att kunna frambringa den perfekta människan för den överlägsna kommunistiska staten.

Därmed gav Stalin order om att all jordbruksforskning och allt jordbruk i Sovjet skulle styras av Lysenko och hans teori. Forskare som vågade protestera avsattes. Resultatet blev en katastrof för Sovjets jordbruk och biologiska forskning.

Stalin och Lysenko skapade en övertygelse hos mig att staten aldrig – oavsett hur gott syftet är – får anvisa bara en linje för forskning och utspärra alla andra. Det är illa nog att många forskare – ibland de flesta – gärna går i flock, avläser vad flocken tänker och stämmer in i deras kör. Forskarna skall inte dessutom vara utspärrade från andra linjer i sitt tänkande och i sitt arbete.

Utspärrning händer även hos oss. Det tydligaste exemplet är lagen som förbjöd forskning om kärnkraft och som alliansregeringen som väl är lyckats upphäva.

I min bok Kvinnan, mannen, tidsandan och den fria tanken har jag pekat ut ett annat exempel, nämligen hur extrema likhetsfeminister under S-regeringens tid kom att få avgörande makt. Därmed fick de möjlighet att förfölja medsystrar som menar att individen måste ses som frukten av ett samspel mellan genetiska faktorer och inlärning av de roller omgivningen förväntar sig.

Redan upplevelsen av en självklarhet kan styra flocktänkandet och politiken. En vemodig upptäckt jag gjorde under arbetet på boken är denna:

Den genomgripande reformen att låta hela årskullen gå i skola hela uppväxten och med samundervisning i alla stadier är grundad varken på beprövad erfarenhet eller på forskning.

Forskningen därefter visar dessutom allt tydligare att vissa förmågor har lättast att utvecklas hos flickor respektive pojkar. Än viktigare: forskningen visar att dessa förmågor utvecklas i mycket olika takt hos flickor och pojkar. Det är alltså ingen tillfällighet att pojkar klarar sig allt sämre i vår skola "för alla".

Jag försöker nu göra alla medvetna om att tre saker bör upplevas som varningssignaler:

Att en massa forskare blir eniga om en viss tolkning av verkligheten.
Att staten föreskriver en viss inriktning av all forskning.
Att stora reformer tillåts rulla på utan kontroll av den sakliga grunden för dem.

Låt oss aldrig glömma Lysenko-politiken!

Generationer och jämställdhet / Generations and equality

In my English nutshell
Here I report from a seminar arranged by
The Fredrika Bremer Association.

Båstad på sommaren: alltid något evenemang. Tennisbanan används för annat än tennis, t ex för att avgöra mästerskap i innebandy. Den sportens utövare är fördomsfria nog att kunna spela på en tennisplan med himlen till tak.

Apelryd är sätet för Apelrydsskolan som drivs av Fredrika-Bremer-Förbundet och som stimulerar sina elever även med vacker utsikt mot havet. Den 6 och 7 augusti var det andra som blev stimulerade, Evelyn, jag och övriga deltagare i förbundets sommarseminarium:

Generationer och jämställdhet

Här diskuterar tre generationer Kvinnornas rösträttskamp och rösträtten. Det är från vänster till höger Bonnie Bernström, Liberala Ungdomsförbundets ordförande i ett stormigt skede, Barbro Hedvall, länge ledarskribent i DN och nu i arbete med en bok som belyser ämnet, Kerstin Alnebratt, som efter att ha varit kommunalråd (S) i Göteborg genusdoktorerade och nu förestår Nationella sekretariatet för genusforskning, Karin Pilsäter (FP), tidigare ordförande i Riksdagens näringsutskott samt Linda Norberg (M), medlem av Nackas kommunstyrelse och ordförande i utbildningsnämnden. En fjärde generation bidrog med frågor, nämligen en 30-talist och jag själv från 1920-talet.

Vid nio olika programpunkter medverkade tjugoen experter som belyste seminariets ämne från mycket olika utgångspunkter. Jag hade ju nyss givit ut Kvinnan, mannen, tidsandan och den fria tanken och måste därför ställa mig den kusliga frågan:

Behövs boken eller har redan dessa experter givit svar på allt?

Allteftersom seminariet pågick, blev det tydligare för mig att min bok behövs. Den består visserligen i allt väsentligt av personliga intryck och tankar, ett vittnesmål alltså och föga av forskning, men den behandlar en rad frågor ur en annan synvinkel eller djupare.

Det hindrar inte att både Evelyn och jag blev imponerad av allt vi fick höra och lära – och av seminariets komposition. Det var en stimulerande växling mellan olika slags programpunkter. Alla som inte kunde vara med har mycket att hämta på Fredrika-Bremer-Förbundets hemsida.

Ett exempel på variationen är att Sophi Tolstoy Regen från Ledarstudion övertygade deltagarna om vikten att ha med hela kroppen och uppmärksamheten när något skall framföras. Här är en av övningarna i att ge en tydlig signal, så tydlig att den kan gå vidare.

Apelrydsskolans rektor, Maria Kristensson, berättade om hur skolan arbetar och önskade oss välkomna till skolans hemsida. För Evelyn och mig var det särskilt roligt att notera skolans engagemang för textil och samarbete med experter i Borås. Hon har nämligen i hög grad varit verksam på det området, och jag har skrivit om det.

I min bok har jag berättat om vår bestörtning under de årtionden då åtskilliga kvinnor som kallade sig "moderna" eller "progressiva" omedvetet tog "mannen/det manliga" som norm. De gjorde det till den grad att de yttrade sig nedlåtande om kvinnors traditionella hantverk.

Jag hängde en "broderad protest" vid min skrivmaskin i form av ett broderi jag ärvt från min mormor, gjort på 1860-talet. Skrivmaskinen har bytts mot dator men broderiet hänger kvar.

Stolt 1962 – men nu? / Proud in 1962 – but now?

In my English nutshell
In 1962 we were proud when we brought our car to Hidra, an island in Southwest Norway. Proud because we were the first private people to do so. Then others followed and an expanding ferry traffic. Now a deep tunnel under the sound is planned. We do not feel proud now.

Den är bilden togs 1962 av vår son Hasse med en halvformatskamera. Bilden publicerades i fototidskrifter över hela världen. Ett norskt förlag använde den som blickfångare i sin reklam under rubriken Norsk landevei.

Vi var pionjärer, och det var vi stolta över. Vår bedrift var att som de första privatpersonerna på Hidra, vår sommarö nära Lista, Norges sydvästspets, ta en privatbil till ön. Givetvis körde vi de 92 milen dit. Det var billigare än att åka tåg. Utsikten från stugan har jag visat på bloggen den 1 juli. Flickorna på bilden är nu 55 och 49 år gamla.

Fler på ön fick aptit på bilkörning. Hidra fick färja, och bilar fanns snart vid varje hus. Fler moderniteter infördes på ön. Öborna slutade hålla får och tog bort grindarna som vi varit tvungna att att öppna och stänga de första åren. Öborna körde bil i stället – och hamnade i köer vid färjelägena.

Köer kan inte tolereras! Krafter satte igång för att få tunnel borrad, trots att den måste gå mycket djupt. Djup känner emellertid norska tunnelbyggare ingen rädsla för. Huvudvägen från Stavanger norrut har sin vägbana 223 meter under havets nivå. Alla förberedelser för tunnelarbetet under Hidrasund är nu klara. Det fattas bara ett beslut i Stortinget.

Under alla dessa årtionden var det alltid varit billigare för två personer eller fler att ta bilen i stället för tåget! Men andra förändringar har kommit. Bussarna har relativt sett blivit billigare och billigare – och det har numera även flyget! Idag kan flyg från Stockholm till Stavanger ge en billigare resa än alla andra alternativ. Det beror på tidpunkten man väljer att resa.

Vi lever i ett dårhus. Det gäller att ha trevligt på avdelningen. Men visst bör vi börja fundera:

Vad är det vi gör idag som vi är stolta över
men som är galenskap om femtio år?

Min hustrus man / The husband of my wife

In my English nutshell
In Norway and Sweden citchen towels were not visible on their hooks. Hanging before them was an embroidered curtain called a finary or parade towel. Like other such curtains this one, embroidered by a bride in 1929, was used as a signal to her husband and to visitors.

Denna tänkvärda rubrik och teckning broderade Solfrid Andreasen i Stavanger inför sitt giftermål 1929 med Karsten Johansen. Den gav sedan en signal i hemmet och ärvdes så småningom av parets dotter Kari Egeland som bor i stockholmstrakten.

Nu är den fotograferad, och därmed har vi en påminnelse om en kulturyttring som inte märks lika mycket numera. Förr fick kökshanddukar inte synas på sina krokar! Framför dem måste hänga en paradhandduk, eller pyntehåndkle som det hette på norska.

Denna form av ridå var ofta broderad med någon tänkvärdhet i ord och bild. Någon borde ha sammanställt och studerat sådana paradhanddukar. Om ingen gjort det, är det dags att det blir gjort.

Just den här tänkvärdheten väcker mitt minne av en av min barndoms självklarheter. Den bestod inte alls i att kvinnan värderades lågt. Det gjorde hon inte, och inte heller värderade kvinnor männen lågt eller märkvärdigt högt. Nej, självklarheten bestod i att de levde i skilda världar med skilda uppgifter. Återkommande skämt gällde män som gjorde bort sig med husligt och kvinnor som gjorde bort sig på något manligt yrkesområde.

Det är därför troligt att den här broderade teckningen inte uttryckte en dröm om vad mannen skulle göra utan tvärtom var en varning till honom att ge sig in på ett område där han inte kunde vad som skulle göras.

I döda profeters och filosofers sällskap / Dead Profets and Philosofers Society

In my English nutshell
Every July Almedalen in the old Hansa town of Visby at Gotland is the scene of a remarkable gathering. During one week practically all important Swedish politicians and lobbyists are there, trying to catch the interest of the media.It is a place for enjoying the company of people who are important or hope to become important.
This July I preferred the company of old profets and philosofers, reading two excellent books. Svante Nycander has described and analyzed the development of the idea of liberalism and Per-Martin Meyerson the relation between God & Mammon, in particular to what extent religions have managed to accept the principle that entrepreneurs are allowed to be rewarded.

Visst är det stimulerande med marknader och marknadsstånd! Marknaderna må gälla mopeddelar eller elektronik, växter eller heminredning, böcker och DVD av de mest skilda slag – så varför inte Almedalens marknad för politiska idéer?

Själva mängden av människor har sin tjusning, mängden där man känner igen några men kan bli bekant med fler. Själv kommer jag att åter delta i Bok- och Biblioteksmässan, den här gången med ett anförande om min nya bok Kvinnan, mannen, tidsandan och den fria tanken. Däremot har jag under almedalsveckan valt ett annat sällskap än det som Almedalen kunnat bjuda på: gamla profeter och inte fullt så gamla filosofer.

Jag är just läst ut Svante Nycanders omfattande bok Liberalismens Idéhistoria – frihet och modernitet, utgiven i år och nästan avslutat läsningen av Per Martin Meyersons förra året utgivna bok GUD & MAMMON – Om religion, kapitalism och liberalism i ett judiskt perspektiv.

Nycander hjälper läsaren förstå att liberalismen inte bara utvecklar upplysningstidens frihets- och rättighetstankar utan också i hög grad springer ur erfarenheterna från religiösa rörelser och andra folkrörelser. Själv blev jag under läsningen förvånad över hur tidigt de liberala pionjärerna insåg och varnade för populism. De framförde redan från början varningar för den sortens populism som många spelade fram i Almedalen.

Meyerson beskriver kampen i olika trossamfund mellan asketism och det han kallar för Mammon, alltså individernas möjligheter och vilja att förbättra sin tillvaro och att få njuta frukterna av detta. Under läsningen av hans bok blir en sak allt tydligare för läsaren:

Å ena sidan betydde de första generationerna av liberala filosofer och ekonomer mycket för att frigöra ekonomin och skapa näringsfrihet, å andra sidan var dessa avancerade och specialiserade tänkare och teoribyggare länge blinda för vilken den viktigaste drivkraften var. Meyerson visar att den länge rådande föreställningen om balans i ekonomin måste bytas mot insikten att ekonomi utvecklas endast genom nya initiativ kan tas och förverkligas och att företag som inte är lönsamma får gå under.

Mitt sällskap under almedalsveckan var alltså gamla liberala filosofer och ekonomer tillsammans med med ännu äldre företrädare för kristendomen och judendomen i fråga om Gud och Mammon. Då saknade jag inte Almedalen.

Upphöjda tankar / Elevated thoughts

In my English nutshell:
Literally translated to English the title of my recently published book is
The Woman, the Man, the Time-spirit and the Free Thought.
This view from our cottage in Norway is the opening scene of a chapter
on women offshore and at sea and the attitudes they have met.

Kvinnan, mannen, tidsandan och den fria tanken,

alltså min nyss utkomna bok, öppnar kapitlet Kvinnosyn offshore. Kvinnans möjligheter på vatten. med denna utsikt från vår hytte i Norge.

Utsikt över havet från 120 meters höjd lyfter tanken till nya höjder. Hur hög vår utsiktspunkt är framgår av att den bortre holmen till höger är 67 meter hög.

Rakt fram ligger Ekofisk, den första norska borrfältet. Att det inte syns på bilden beror på att Jorden är rund men vi visste att Norge började få en ny industri just därute.

Inne läste vi en aningslös artikel i Stavanger Aftenblad om kvinnors framsteg i land när männen tog bättre betalda jobb därute. Detta förde in mina tankar på ett nytt spår. Resultatet av det blev att jag 1974 arbetade som roustabout på borrplattformen Alpha i Ekofisk. Det gav underlag för kapitlet om kvinnor offshore och till sjöss.

I mars i år fick vi under ett nytt Norge-besök nya kunskaper om kvinnors möjligheter och attityderna kvinnor möter. Det var i NRKs serie Hjernevask. Programleder Harald Eia vände sig till forskare och folk i allmänhet med frågan:
Er vi født sånn eller blitt sånn – hvorfor oppfører vi oss slik vi gjør?

Programserien har mötts av stort intresse. Det går att läsa mer om den bland annat på blogg.nrk.no/hjernevask

Det var alldeles tydligt att intervjuade kjønnsforskere ställde sig likgiltiga eller rentav fientliga till forskningsrön som pekar på att människan formas även av genetiska faktorer. Ett referat av denna kollision använde jag för finalen i kapitlet.

Nu har vi har vi just kommit hem från ännu en tid i vår hytte, och åter har vi fått en tankeställare. Denna gång berättar Aftenposten att kjønnsforskeren Jørgen Lorentzen, en av de intervjuade i Hjernevask, rest sak mot NRK hos Pressens Faglige Utvalg men "tapte så det suste". Klicka PFU-sak054 för att ta del av hela uttalandet.

Aftenposten citerade från Vårt land att de forskare som inte tål att få ett "kritisk søkelys" på sig får finna sig något annat att göra. Ja, nog borde det vara självklart att alla forskare skall kunna tala om hur mycket av deras slutsatser som är grundade på belagda fakta och därmed visa hur mycket av slutsatserna som är grundade på förhoppningsfulla antaganden.

Åter har en tid i Norge har gett oss tankar att gå vidare med.