Generationer och jämställdhet / Generations and equality

In my English nutshell
Here I report from a seminar arranged by
The Fredrika Bremer Association.

Båstad på sommaren: alltid något evenemang. Tennisbanan används för annat än tennis, t ex för att avgöra mästerskap i innebandy. Den sportens utövare är fördomsfria nog att kunna spela på en tennisplan med himlen till tak.

Apelryd är sätet för Apelrydsskolan som drivs av Fredrika-Bremer-Förbundet och som stimulerar sina elever även med vacker utsikt mot havet. Den 6 och 7 augusti var det andra som blev stimulerade, Evelyn, jag och övriga deltagare i förbundets sommarseminarium:

Generationer och jämställdhet

Här diskuterar tre generationer Kvinnornas rösträttskamp och rösträtten. Det är från vänster till höger Bonnie Bernström, Liberala Ungdomsförbundets ordförande i ett stormigt skede, Barbro Hedvall, länge ledarskribent i DN och nu i arbete med en bok som belyser ämnet, Kerstin Alnebratt, som efter att ha varit kommunalråd (S) i Göteborg genusdoktorerade och nu förestår Nationella sekretariatet för genusforskning, Karin Pilsäter (FP), tidigare ordförande i Riksdagens näringsutskott samt Linda Norberg (M), medlem av Nackas kommunstyrelse och ordförande i utbildningsnämnden. En fjärde generation bidrog med frågor, nämligen en 30-talist och jag själv från 1920-talet.

Vid nio olika programpunkter medverkade tjugoen experter som belyste seminariets ämne från mycket olika utgångspunkter. Jag hade ju nyss givit ut Kvinnan, mannen, tidsandan och den fria tanken och måste därför ställa mig den kusliga frågan:

Behövs boken eller har redan dessa experter givit svar på allt?

Allteftersom seminariet pågick, blev det tydligare för mig att min bok behövs. Den består visserligen i allt väsentligt av personliga intryck och tankar, ett vittnesmål alltså och föga av forskning, men den behandlar en rad frågor ur en annan synvinkel eller djupare.

Det hindrar inte att både Evelyn och jag blev imponerad av allt vi fick höra och lära – och av seminariets komposition. Det var en stimulerande växling mellan olika slags programpunkter. Alla som inte kunde vara med har mycket att hämta på Fredrika-Bremer-Förbundets hemsida.

Ett exempel på variationen är att Sophi Tolstoy Regen från Ledarstudion övertygade deltagarna om vikten att ha med hela kroppen och uppmärksamheten när något skall framföras. Här är en av övningarna i att ge en tydlig signal, så tydlig att den kan gå vidare.

Apelrydsskolans rektor, Maria Kristensson, berättade om hur skolan arbetar och önskade oss välkomna till skolans hemsida. För Evelyn och mig var det särskilt roligt att notera skolans engagemang för textil och samarbete med experter i Borås. Hon har nämligen i hög grad varit verksam på det området, och jag har skrivit om det.

I min bok har jag berättat om vår bestörtning under de årtionden då åtskilliga kvinnor som kallade sig "moderna" eller "progressiva" omedvetet tog "mannen/det manliga" som norm. De gjorde det till den grad att de yttrade sig nedlåtande om kvinnors traditionella hantverk.

Jag hängde en "broderad protest" vid min skrivmaskin i form av ett broderi jag ärvt från min mormor, gjort på 1860-talet. Skrivmaskinen har bytts mot dator men broderiet hänger kvar.

Stolt 1962 – men nu? / Proud in 1962 – but now?

In my English nutshell
In 1962 we were proud when we brought our car to Hidra, an island in Southwest Norway. Proud because we were the first private people to do so. Then others followed and an expanding ferry traffic. Now a deep tunnel under the sound is planned. We do not feel proud now.

Den är bilden togs 1962 av vår son Hasse med en halvformatskamera. Bilden publicerades i fototidskrifter över hela världen. Ett norskt förlag använde den som blickfångare i sin reklam under rubriken Norsk landevei.

Vi var pionjärer, och det var vi stolta över. Vår bedrift var att som de första privatpersonerna på Hidra, vår sommarö nära Lista, Norges sydvästspets, ta en privatbil till ön. Givetvis körde vi de 92 milen dit. Det var billigare än att åka tåg. Utsikten från stugan har jag visat på bloggen den 1 juli. Flickorna på bilden är nu 55 och 49 år gamla.

Fler på ön fick aptit på bilkörning. Hidra fick färja, och bilar fanns snart vid varje hus. Fler moderniteter infördes på ön. Öborna slutade hålla får och tog bort grindarna som vi varit tvungna att att öppna och stänga de första åren. Öborna körde bil i stället – och hamnade i köer vid färjelägena.

Köer kan inte tolereras! Krafter satte igång för att få tunnel borrad, trots att den måste gå mycket djupt. Djup känner emellertid norska tunnelbyggare ingen rädsla för. Huvudvägen från Stavanger norrut har sin vägbana 223 meter under havets nivå. Alla förberedelser för tunnelarbetet under Hidrasund är nu klara. Det fattas bara ett beslut i Stortinget.

Under alla dessa årtionden var det alltid varit billigare för två personer eller fler att ta bilen i stället för tåget! Men andra förändringar har kommit. Bussarna har relativt sett blivit billigare och billigare – och det har numera även flyget! Idag kan flyg från Stockholm till Stavanger ge en billigare resa än alla andra alternativ. Det beror på tidpunkten man väljer att resa.

Vi lever i ett dårhus. Det gäller att ha trevligt på avdelningen. Men visst bör vi börja fundera:

Vad är det vi gör idag som vi är stolta över
men som är galenskap om femtio år?

Min hustrus man / The husband of my wife

In my English nutshell
In Norway and Sweden citchen towels were not visible on their hooks. Hanging before them was an embroidered curtain called a finary or parade towel. Like other such curtains this one, embroidered by a bride in 1929, was used as a signal to her husband and to visitors.

Denna tänkvärda rubrik och teckning broderade Solfrid Andreasen i Stavanger inför sitt giftermål 1929 med Karsten Johansen. Den gav sedan en signal i hemmet och ärvdes så småningom av parets dotter Kari Egeland som bor i stockholmstrakten.

Nu är den fotograferad, och därmed har vi en påminnelse om en kulturyttring som inte märks lika mycket numera. Förr fick kökshanddukar inte synas på sina krokar! Framför dem måste hänga en paradhandduk, eller pyntehåndkle som det hette på norska.

Denna form av ridå var ofta broderad med någon tänkvärdhet i ord och bild. Någon borde ha sammanställt och studerat sådana paradhanddukar. Om ingen gjort det, är det dags att det blir gjort.

Just den här tänkvärdheten väcker mitt minne av en av min barndoms självklarheter. Den bestod inte alls i att kvinnan värderades lågt. Det gjorde hon inte, och inte heller värderade kvinnor männen lågt eller märkvärdigt högt. Nej, självklarheten bestod i att de levde i skilda världar med skilda uppgifter. Återkommande skämt gällde män som gjorde bort sig med husligt och kvinnor som gjorde bort sig på något manligt yrkesområde.

Det är därför troligt att den här broderade teckningen inte uttryckte en dröm om vad mannen skulle göra utan tvärtom var en varning till honom att ge sig in på ett område där han inte kunde vad som skulle göras.

I döda profeters och filosofers sällskap / Dead Profets and Philosofers Society

In my English nutshell
Every July Almedalen in the old Hansa town of Visby at Gotland is the scene of a remarkable gathering. During one week practically all important Swedish politicians and lobbyists are there, trying to catch the interest of the media.It is a place for enjoying the company of people who are important or hope to become important.
This July I preferred the company of old profets and philosofers, reading two excellent books. Svante Nycander has described and analyzed the development of the idea of liberalism and Per-Martin Meyerson the relation between God & Mammon, in particular to what extent religions have managed to accept the principle that entrepreneurs are allowed to be rewarded.

Visst är det stimulerande med marknader och marknadsstånd! Marknaderna må gälla mopeddelar eller elektronik, växter eller heminredning, böcker och DVD av de mest skilda slag – så varför inte Almedalens marknad för politiska idéer?

Själva mängden av människor har sin tjusning, mängden där man känner igen några men kan bli bekant med fler. Själv kommer jag att åter delta i Bok- och Biblioteksmässan, den här gången med ett anförande om min nya bok Kvinnan, mannen, tidsandan och den fria tanken. Däremot har jag under almedalsveckan valt ett annat sällskap än det som Almedalen kunnat bjuda på: gamla profeter och inte fullt så gamla filosofer.

Jag är just läst ut Svante Nycanders omfattande bok Liberalismens Idéhistoria – frihet och modernitet, utgiven i år och nästan avslutat läsningen av Per Martin Meyersons förra året utgivna bok GUD & MAMMON – Om religion, kapitalism och liberalism i ett judiskt perspektiv.

Nycander hjälper läsaren förstå att liberalismen inte bara utvecklar upplysningstidens frihets- och rättighetstankar utan också i hög grad springer ur erfarenheterna från religiösa rörelser och andra folkrörelser. Själv blev jag under läsningen förvånad över hur tidigt de liberala pionjärerna insåg och varnade för populism. De framförde redan från början varningar för den sortens populism som många spelade fram i Almedalen.

Meyerson beskriver kampen i olika trossamfund mellan asketism och det han kallar för Mammon, alltså individernas möjligheter och vilja att förbättra sin tillvaro och att få njuta frukterna av detta. Under läsningen av hans bok blir en sak allt tydligare för läsaren:

Å ena sidan betydde de första generationerna av liberala filosofer och ekonomer mycket för att frigöra ekonomin och skapa näringsfrihet, å andra sidan var dessa avancerade och specialiserade tänkare och teoribyggare länge blinda för vilken den viktigaste drivkraften var. Meyerson visar att den länge rådande föreställningen om balans i ekonomin måste bytas mot insikten att ekonomi utvecklas endast genom nya initiativ kan tas och förverkligas och att företag som inte är lönsamma får gå under.

Mitt sällskap under almedalsveckan var alltså gamla liberala filosofer och ekonomer tillsammans med med ännu äldre företrädare för kristendomen och judendomen i fråga om Gud och Mammon. Då saknade jag inte Almedalen.

Upphöjda tankar / Elevated thoughts

In my English nutshell:
Literally translated to English the title of my recently published book is
The Woman, the Man, the Time-spirit and the Free Thought.
This view from our cottage in Norway is the opening scene of a chapter
on women offshore and at sea and the attitudes they have met.

Kvinnan, mannen, tidsandan och den fria tanken,

alltså min nyss utkomna bok, öppnar kapitlet Kvinnosyn offshore. Kvinnans möjligheter på vatten. med denna utsikt från vår hytte i Norge.

Utsikt över havet från 120 meters höjd lyfter tanken till nya höjder. Hur hög vår utsiktspunkt är framgår av att den bortre holmen till höger är 67 meter hög.

Rakt fram ligger Ekofisk, den första norska borrfältet. Att det inte syns på bilden beror på att Jorden är rund men vi visste att Norge började få en ny industri just därute.

Inne läste vi en aningslös artikel i Stavanger Aftenblad om kvinnors framsteg i land när männen tog bättre betalda jobb därute. Detta förde in mina tankar på ett nytt spår. Resultatet av det blev att jag 1974 arbetade som roustabout på borrplattformen Alpha i Ekofisk. Det gav underlag för kapitlet om kvinnor offshore och till sjöss.

I mars i år fick vi under ett nytt Norge-besök nya kunskaper om kvinnors möjligheter och attityderna kvinnor möter. Det var i NRKs serie Hjernevask. Programleder Harald Eia vände sig till forskare och folk i allmänhet med frågan:
Er vi født sånn eller blitt sånn – hvorfor oppfører vi oss slik vi gjør?

Programserien har mötts av stort intresse. Det går att läsa mer om den bland annat på blogg.nrk.no/hjernevask

Det var alldeles tydligt att intervjuade kjønnsforskere ställde sig likgiltiga eller rentav fientliga till forskningsrön som pekar på att människan formas även av genetiska faktorer. Ett referat av denna kollision använde jag för finalen i kapitlet.

Nu har vi har vi just kommit hem från ännu en tid i vår hytte, och åter har vi fått en tankeställare. Denna gång berättar Aftenposten att kjønnsforskeren Jørgen Lorentzen, en av de intervjuade i Hjernevask, rest sak mot NRK hos Pressens Faglige Utvalg men "tapte så det suste". Klicka PFU-sak054 för att ta del av hela uttalandet.

Aftenposten citerade från Vårt land att de forskare som inte tål att få ett "kritisk søkelys" på sig får finna sig något annat att göra. Ja, nog borde det vara självklart att alla forskare skall kunna tala om hur mycket av deras slutsatser som är grundade på belagda fakta och därmed visa hur mycket av slutsatserna som är grundade på förhoppningsfulla antaganden.

Åter har en tid i Norge har gett oss tankar att gå vidare med.

Nya rodderskor på Stockholms vatten / New oarwomen

In my English nutshell:
When the Swedish Crown Princess married on the 19th of June
two women were among the rowers, one of them the pace rower

Den 1 juni berättade jag om ett Idéförslag jag riktat till Sjöhistoriska Museet:

Permanent utställning om rodderskorna på Stockholms vatten!

Den 19 juni var rodderskor åter ute på Stockholms vatten. De rodde i kungaslupen Vasaorden som förde kronprinsessan och hennes nyvordne prins från Vasavarvet till Logårdstrappan framför Slottet.

Under de hundrafemtio år som rodderskor svarade för lokaltrafik i Stockholm var just trappor benämningen för de tilläggplatser som myndigheterna anvisade för att ta upp eller lämna passagerare. En sådan "trappa" låg nära Logårdstrappan.

Rodderskorna i den trafiken var alltid två och satt alltid i fören av båten. Passagerarna fick resten av utrymmet.

Även Vasaorden har sina roddare i fören men de är många fler och tar alltså upp en mycket större del av båten som de driver fram. Eftersom de är många, utses en av dem till taktroddare. Alla måste ju driva sina åror i exakt lika takt. Alla måste se taktroddaren som alltså placeras längst akterut. Det är ju tyvärr så med vanlig rodd att den roende måste vara vänd akterut.

Till taktroddare utses en sjöman som klarar att hålla takten exakt. Det kan vara nog så påfrestande. Paradrodd till exempel kräver att alla vilar på årorna i fem sekunder mellan varje tag. Då måste de ha uppsikt på taktroddaren.

Roddarna längst akterut denna bröllopsfärd var kvinnor. Den ena, med graden sergeant, var taktroddaren. Efter ett uppehåll på omkring etthundrasextio år var alltså åter två rodderskor igång med att transportera passagerare, en av dem dessutom i en nyckelroll för att få en massa män att ro i takt.

Sannerligen värt att visa i den utställning Sjöhistoriska Museet absolut bör bygga upp!

Rodderskorna på Stockholms vatten får inte glömmas! / The oarwomen of Stockholm must not be forgotten.

In my English nutshell:
For 150 years the local traffic of Stockholm
was carried out to a large extent by oarwomen,
two in each boat.

I min bok Kvinnan, mannen, tidsandan och den fria tanken har jag skildrat några företeelser som rör förhållandet mellan kvinnors möjligheter och mäns och som är förbluffande stabila.

En sådan företeelse är att kvinnor lättare får svängrum där män lämnar ett tomrum efter sig. När män söker sig till bättre betalda arbete, rycker kvinnor in, och märkligt nog uppfattas detta ofta som ett framsteg för kvinnan.

En annan stabil företeelse är att det blir män som använder ny teknik. Det blir i allmänhet de som drar i spakar och vrider på rattar. Fler män än kvinnor vill visa att de kan och tar risken att göra bort sig, fler kvinnor än män vill inte ta den risken och tränger sig inte fram.

Mot den bakgrunden är det fascinerande att trafiken på Stockholms vatten länge sköttes av kvinnor som ägde sina båtar eller arbetade åt kvinnor som gjorde det. Med ökad näringsfrihet fick de konkurrens. Med nästa total näringsfrihet kom ångslupen, och dess maskin kunde givetvis bara män sköta.

Hur många känner till denna märkliga stockholmshistoria? Det kan bli fler!

Sjöhistoriska Museet ger på sin hemsida möjligheten att lämna IDÉÖRSLAG. Det har jag utnyttjat för att föra fram följande idé:

"En permanent utställning om rodderskorna på Stockholms vatten och utvecklingen från 1685 då näringen reglerades och reserverades för kvinnor, konkurrensen efter 1820 från kullrodden och sedan vevbåtar samt ångsluparnas långsamma utkonkurrerande av näringen. Se t ex Christine Bladh (red): Rodderskor på Stockholms vatten (Stockholmia Förlag 2008).

Stadmuseet också tänkbar huvudman men Sjöhistoriska bättre eftersom tarifferna visar trafik ända till Arboga, Landsort och Kapellskär och eftersom Sjöhistoriska kan bygga upp replik av brygga och båtar samt låta anordna rodd.

Målgrupp:
1 Alla engagerade för kvinnors villkor. Min idé har redan väckt genklang i Fredrika-Bremer-Förbundet.
2 Åtskilliga av dem som nu på nätet försöker få till stånd ett kvinnomuseum och för dem, t ex i F-D-F som menar att alla museer bör skildra kvinnor.
3 Utlänningar som kan få kunskap om något av det mest stockholmska som funnits.
4 Ungdomar som behöver konkreta exempel på villkoren människor levde under förr.

Finns det någon tänkbar samarbetspart för museet? Förvisso!

Boken jag hänvisade till berättar om litteratur där rodderskorna är nämnda. Några av de böckerna är representerade av litterära sällskap, t ex Almqvist-sällskapet.
Till det kommer sammanslutningar av roddintresserade liksom Fredrika-Bremer-Förbundet, Årstasällskapet och andra kvinnoföreningar som är medvetna om att historien inte började 1970."

Börja och kicka efter Sjöhistoriska Museets utställning om rodderskorna på Stockholms vatten!

Må alla som läser om rodderskorna och som går på utställningen betänka om det räcker att ge kvinnor och män lika möjligheter att våga sig på ny teknik. Personligen har jag blivit övertygad om att kvinnor måste undervisas i ny teknik och tränas i den utan att ha män med. Alltför många män vill ju visa att de kan bättre.

___________________________________________

Min senaste bok,
Kvinnan, mannen, tidsandan och den fria tanken,
kan beställas i bokhandeln men köps enklast genom
http://booksondemand.e-butik.se där den kostar 198 kr (med frakt 234 kr).
Det går också bra att beställa på bokorder@brevet.se men med risk för längre leveranstid.