Perspektiv Personligt Ansvar

Verkligt liberala memoarer / Really liberal memoirs

2012-01-15T23:56:00.000-08:00

In my English nutshell
In 1976 the Social Democratic Party lost an election after having ruled Sweden uninterruptedly for 44 years. The victor was a coalition of the center, liberal and conservative parties. An important ideologue behind the victory was the young leader of the Liberal Party, Per Ahlmark, who became vice premier of the new government. Now he has published his memoirs, titled
Do no stupidities while I am dead!

1960 var jag ordförande i Folkpartiets Ungdomsförbund med jämställdhet som mitt profilkrav och min hårdast drivna uppgift. Samma år blev det klart att jag skulle utses till vd i Studieförbundet Näringsliv och Samhälle. Därmed tvingades jag avgå som FPU-ordförande efter bara ett år. Den som efterträdde mig blev Per Ahlmark.

Att han valdes blev ett tecken på en ny tid. Sven H. Åsbrink, min företrädare som FPU-ordförande, hade varit 39 vid sitt tillträde, och jag hade varit 31. Många i FPU uttryckte oro för att välja någon som bara var 21, men det var inget tvivel om att Per Ahlmark var den mest kvalificerade bland dem som var villiga att ställa upp – och snart skulle det visa sig att han blev en mycket viktig politiker.

Nu har han gett ut sina memoarer och givit dem titeln Gör inga dumheter medan jag är död! (Atlantis 2011). I slutet av boken berättar han att titeln är lånad från sionismens ideolog Theodor Herzl:

Macht keine Dummheiten während ich tot bin!

Memoarerna har recenserats i flera tidningar, till exempel Dagens Nyheter, Expressen och Svenska Dagbladet. De har dessutom föranlett en ledarkommentar i DN. Jag har också lagt märke till ett blogginlägg. DNs intresse är naturligt. Ahlmark går hårt åt tidningens helomvändning mot Mao-romantik efter att Herbert Tingsten avlösts av Olof Lagercrantz

Per Ahlmark framhåller i memoarerna att han aldrig ett sviktat i sitt stöd för demokratin och demokratier och för liberalism. Därmed har han också stött både demokratin Israel och en tvåstatslösning för området.

Memoarerna börjar emellertid med ett hälsoproblem. Ahlmark har hela sitt liv haft svårt att somna, lätt vaknat och inte kunnat ta igen sömn. Han berättar om hur avundsjuk han varit på andra politiker, till exempel Bertil Ohlin, som sov gott och kunde ta en lur i taxi eller i väntan på att framträda om sömnen inte räckt. Han kallar sådana människor sovfantomer. Jag läser det och förstår att jag själv har privilegiet att vara en sovfantom.

Det kommer fler hälsoproblem i Per Ahlmarks liv, även svåra sjukdomar. Därmed är viktigt att han skrivit sina memoarer, viktigt därför att de ger mycket värdefull upplysning om det politiska livet.

Ahlmark skriver lättläst och använder ständigt humor för att belysa fakta eller ståndpunkter. Han hyllar människor som fördjupar och breddar sitt kunnande men hånar folk som använder akademiska meriter och jargong för att dölja bristande kunskap och tänkande. Thorbjörn Fälldin blir en nära vän eftersom han verkligen sätter sig in i saker som skall bedömas och aldrig hoppar över eget tänkande.

Boken är väl värd att läsa i sin helhet. Inte minst får läsaren klart för sig att det fanns ett oundgängligt villkor för att maktskiftet till slut skulle ske efter 44 år. Villkoret var att Första Kammaren avskaffades. Den hade varit en bastion för konservatism men blivit ett medel att konservera socialdemokraternas makt.

I ett blogginlägg finns det emellertid inte plats för att berätta om alla ämnen boken täcker. Jag nöjer mig med ett: jämställdheten.

När jag avgick som FPU-ordförande, skrev Per Ahlmark detta: ”Någon har sagt om Göran C-O Claesson att han inte kan diskutera politik utan att komma in på kvinnofrågorna. Men hans insatsers värde på det fältet är så allmänt erkända, att man nu ofta vänder på saken: det är svårt att diskutera kvinnofrågorna utan att komma in på Göran Claesson.”

Var den skrivningen ett tecken på att Ahlmark själv var starkt intresserad av ämnet jämställdhet? Memoarerna svarar Ja på den frågan. Hans intresse gäller dock inte bara jämställdheten. Han skriver att han uppfattar "kvinnor som en bättre sorts människor" och som "det bästa könet".

Hur lyckades då arbetet för jämställdhet? Ahlmark: "FP-kvinnornas roll kom att stärkas först genom de reformer som ideologiskt förbereddes på 1960-talet (av oss unga), praktiskt sjösattes på 1970-talet (under Helén-tiden) och fick sitt genombrott på 1980-talet ..."

Här drar jag på munnen. Jag har länge lagt märke till att kvinnor precis som män omedvetet uppvärderar den egna ungdomsgenerationens insatser. De som debuterade på 80-talet i arbetet för jämställdhet upplever ofta att deras insats var viktigare än vad som åstadkoms på 70-talet. De 70-talsaktiva glömmer lätt vad de 60-talsaktiva och tidigare gjort.

Här verkar det som om Ahlmark glömt till exempel Fogelsta-gruppen, Kerstin Anér och Cecilia Nettelbrandt som med sin kraftfulla röst ännu för bara några år sedan kunde berätta om sin upplevelse av Fogelsta-gruppen. Ingrid Gärde Widemar får inte glömmas! I skriften Hatt och huva 1945 angrep hon spärrar mot kvinnor vid offentliga anställningar. Hon blev huvudaktör i arbetet på att få bort sambeskattningen och att införa rätten för gift kvinna att behålla sitt efternamn.

Ahlmark kompetterar emellertid också upplysningen om 80-talet "att synen på kvinnorna i folkpartiet och flera andra partier radikaliserades i enlighet med principer som delvis hade formulerats ett halvsekel tidigare". Ja, nog hade det varit svårt att få igenom dessa förändringar om inte den väldiga rörelsen för kvinnlig rösträtt funnits.

Det är vemodigt att Per Ahlmark, den store kämpen för tankens frihet, inte lagt märke till att likhetsfeminister tystat eller osynliggjort medsystrar som hävdat att könsskillnader inte bara orsakas av att individerna lär sig "roller". Det är också tröstande för mig som själv inte lade märke till detta förrän under arbetet på min bok Kvinnan, mannen, tidsandan och den fria tanken (2010).

Det är ingen tvekan om att Per Ahlmark anser att de flesta av dagens politiker nonchalerar kultur och fördjupar sig alltför dåligt i de grundläggande frågorna. Det är emellertid en politiker i Folkpartiet som uppfyller hans krav: Birgitta Ohlsson.

På en sida med titeln I väntan på Birgitta anger han hennes förtjänster i åtta punkter. Birgitta Ohlsson visar "långt större mod, inlevelse och bildning än någon annan ledande i folkpartiet", "skriver briljanta och mycket mer genomtänkta artiklar än andra nu aktiva politiker i Sverige", ger unga människor, "förtroenden, hopp och framför allt förebilder". Han skriver om hennes "beläsenhet" och "omfattade resande" och lägger till att hon har en "ytterst idédriven begåvning".

Per Ahlmarks nionde punkt blir följaktligen: "Själv hoppas jag intensivt att snart, under mina sista år, få uppleva Birgitta Ohlsson som partiordförande i folkpartiet."

Så långt mina kunskaper om Birgitta räcker instämmer jag i Pers beskrivning. Jag lägger emellertid också märke till att det mesta av det han skrivit om Birgitta Ohlsson stämmer på honom själv. Per har känt igen sig själv i Birgitta och eftersom han en gång var avgörande för Folkpartiets uppryckning ur ett nedgångsskede och maktskiftet efter 44 år, så sätter han sitt hopp till henne för en ny uppryckning.

Bland det åtta punkterna finns det en som råkar ligga på min mammas gata. Jag citerar den därför och kursiverar den: Lugnare och mer balanserat än andra debattörer beskriver hon hur ”feminismen” kan öppna vägar till fördjupad jämställdhet mellan kvinnor och män.

Här röjer Per Ahlmark en viss tvekan om "feminismen" ger fördjupad jämställdhet. Det hedrar honom. Han tvekar trots att han vad jag vet inte ännu läst min bok Kvinnan, mannen, tidsandan och den fria tanken. Där visar jag att feminister som fått makt, likhetsfeminister, har grovt missbrukat den precis om många män med makt gjort.

Jag berättar i boken också om svaret jag fått på en fråga som jag riktat till många kvinnor: Är du feminist? Kvinnor som är självgående och söker ta ansvar svarar Nej eller Ja – i betydelsen för jämställdhet. De som svarar rakt Ja på frågan är antingen kvinnor som gärna flyr in i rollen som offer eller kvinnor som redan verkar för feminism i ett parti.

Memoarerna är en tjock bok men den är lättläst och ofta rolig trots de allvarliga ämnena. Den är väl värd att läsa i sin helhet. Kunskap om Per Ahlmarks böcker och olika insatser finns på Per Ahlmarksstiftelsens hemsida.

Nu har jag sett SCUM / Now I have seen SCUM

2011-12-28T15:00:00.000-08:00

In my English nutshell 
On November 26 I commented the intensive debate on a play, based on the SCUM manifesto by Valerie Solanas, published in 1967. (If you write "after 36 years" in the search field above to the left, you will be linked to that blogpost.) People criticising the play as promoting hate and contempt are accused of beeing hypocrites, woman-haters and lacking sense of humour. So, I have seen the play and studied the debate a bit closer.
The play turned out to be a monologue based on the manifesto but in spite of that raising laughter. I have got the impression that patriarchy is still a living notion in spite of the fact that boys fail at school and women students dominate on all university lines.

Nu blir det ett långt inlägg men fortsätt läsa det! Jag lovar att det blir intressant, ja det kan till och med bli något så fint som kontroversiellt.

Bilden här ovan är från en artikel i Dagens Nyheter den 18 november med rubriken Scummanifestet på Turteatern. Ingegärd Waaranperää. hyllar pjäsen som ”riktigt stor konst”. Om dess kritiker skriver hon: ”Manssamhällets talibaner skjuter från höften hellre än de ser föreställningen.” Pjäsen är inte något att provoceras av. "En ögontvätt, bara, som borde göras regelbundet.” Till ögontvätten hör tydligen Solanas bild av ”Pappas flickor” som hon mött i den amerikanska feministrörelsen. De är ”mansmaktens bästa assistenter och systerförtryckare”.

Waaranperää framhåller att Andrea Edwards inte ”förråder” Valerie Solanas när hon ”går över styr i sina mest mordiska påhopp på mannen”. Edwards ”tonar inte ner eller ursäktar” och får oss att ”se galenskapen, sårbarheten, förtvivlan och den mänskliga längtan som förstås är botten i Valerie Solanas brinnande hat. ”Sista meningen: ”Långt, långt bort kan en försoning nästan anas.” Där fick jag något att spana efter när jag ser pjäsen.

En av reaktionerna på pjäsen – eller manifestet – svarade Michael Wiehe för. Det gjorde han med många verser i en sång som publicerades i DN och framfördes genom dn.se. Jag återger sista versen:

När du har genomskådat lögnen

När du har slutat va till lags

När du så sakta börja fatta

att bara du kan ge dig svar

att man inte måste krypa

när man väl har lärt sej gå

När pistolen är det enda

som du riktigt litar på

är det mej du vill döda

Valerie

Jag börjar undra om Solanas liv möjligen för en del av deltagarna i debatten är minst lika viktigt som manifestet och pjäsen. Tämligen utförlig information om hennes liv finns på Wikipedi a.

Född 1936, utnyttjad sexuellt av sin far, blev forskare inom psykologi vid University of Minnesota. Man tror att hon sedan försörjde sig med prostitution och tiggeri. Skrev 1966 pjäsen Up Your Ass om en manshatande kvinna. Andy Warhol fick pjäsen och gick med på att läsa den.

När Warhol inte hörde av sig, publicerade Solanas SCUM Manifesto 1967. Hon ansåg att Warhol saboterade hennes möjligheter till framgång och sköt honom 1968. Det skadade honom så allvarligt att han aldrig hämtade sig helt. Sedan besköt hon en konstkritiker och försökte skjuta Warhols manager. Hon dömdes till tre års fängelse.

Feminister agerade för att hon skulle släppas. En företrädare för National Organization for Women som bildats 1966 kallade henne "den mest framstående förkämpen för kvinnors rättigheter", och "en av de viktigaste taleskvinnorna för den feministiska rörelsen".

Efter att hon släppts från fängelset, betraktades hon av en del som en martyr men arresterades när hon började telefontrakassera Andy Warhol. Hon åkte in och ut på olika mentalsjukhus och tros ha finansierat sitt drogmissbruk genom prostitution. 1988 hittas hon död av lungemfysem och lunginflammation på ett socialfallshotell i San Francisco.

Blir pjäsen och manifestet bedömda på sina egna meriter eller med hänsyn till Valerie Solanas tragiska liv? Det här är vad jag misstänker:

• De som vänder sig mot hatet i manifestet, finner det vara uttryck för en människas fruktansvärda barndom som lade grunden för sinnessjukdom. Av hänsyn till henne bör därför pjäsen inte visas. För dem som tänker så blir det svårt att uppfatta pjäsens konstnärliga gestaltning av manifestet.

• De som uppfattar att Solanas öde visar hur patriarkatet slår finner att både manifestet och en pjäs som är grundad på det är utmärkta att använda i kampen mot detta patriarkat. För dem blir det svårt att se den konstnärliga gestaltningen som något annat än positiv.

Mina misstankar fick näring när pjäsen den 24 november blev ett av ämnena i SVTs program DEBATT.

Där medverkade pjäsens regissör, Erik Holmström, och Andrea Edwards som framför monologen. Hon berättade hur det kändes att tillsammans med andra kvinnor vara mordhotad på grund av pjäsen och påpekade att ingen man mordhotats. Mina tankar gick till Evelyne Sullerot och andra kvinnor som förföljts och hotats när de vågat hävda eller ens antyda att könsskillnader inte bara orsakas av att roller lärs in. Sådant har stämplats som "särartsfeminism" eller "biologism". Jag kan inte minnas att den anklagelsen riktats mot Solanas. Det kan för all del bero på dåligt minne.

Edwards och Holmström argumenterade starkt och väl för rätten att sätta upp och visa en kontroversiell pjäs. De framhöll till exempel att företrädare för Stockholms kulturförvaltning varit misstänksamma men efter två timmars genomgång av projektet beviljat ett bidrag. Deras huvudmotståndare i DEBATT var två ”jämställdister”, bloggarna Pär Ström och Pelle Billing.

Jag erinrade mig att just de fått uppträda förr i DEBATT. Kanske finns det inte så många som öppet strider för jämställdhet åt båda könen och därmed angriper politik och program som bara gynnar kvinnor.

En tredje "jämställdistblogg" är emellertid värd att nämna. Den drivs av Tanja Bergkvist som också skriver i Axess. Hon är fil dr i matematik, gör vassa angrepp på tvångsspridningen av genusprocedurer och angriper sådant med vetenskaplig lärdom och vild humor som grund. Det kan vara skälet till att jag ännu inte lagt märke till några angrepp på henne.

Pär Ström är hatad av en del feminister. Det har jag berättat om i ett tidigare inlägg. Han uppträder emellertid alltid lugnt och artigt mot sina motståndare. I det här fallet framhöll han att SCUM-manifestet uttrycker hat mot män på ett sätt som skulle vara brottsligt om det riktade sig mot judar, muslimer eller någon annan folkgrupp.

På den punkten kan knappast någon förneka att han har rätt. Låna manifestets formuleringar men ändra "mannen" till exempelvis "muslimen” – den som sprider det budskapet fälls för hatbrott. Pelle Billing framhöll detsamma men också att var och en givetvis i en pjäs får lägga fram vilket budskap som helst. Därmed måste emellertid också budskapet få kritiseras.

Jag lade märke till en formulering Edwards använde och citerar den ur minnet: Vi som ”är överens om patriarkatet” bör inte ha svårt att förstå värdet av pjäsen. När andra i debatten markerade att de inte var ”överens om patriarkatet”, fick jag intrycket att hon och Holmström skakade på huvudet. Jag kom att undra om ”patriarkatet” är nämnt i pjäsen.

Patriarkatet var förvisso ett begrepp som många använde på Solanas tid. I Sverige kom det emellertid att preciseras så som vetenskap kräver och då få namnet genussystemet. Detta åstadkom professor Yvonne Hirdman, och det publicerades i Maktutredningen 1990.

Snart förenklades det av någon politiker till könsmaktordningen som tillsammans med feminism blev "utgångspunkten" för den socialdemokratiska regeringens jämställdhetspolitik. När alliansregeringen tillträtt, såg Nyamko Sabuni till att den utgångspunkten ströks. Den ersattes av formuleringar som stimulerar individens eget ansvarstagande.

Sedan dess har patriarkatet inte nämnts lika mycket som förr. Det kan hänga samman med en önskan att inte leda tanken till paternalismen. Allt fler åtgärder för att hjälpa kvinnorna har nämligen fått just paternalistisk karaktär, och det är ju inte precis något att skylta med. Det finns ett avsnitt om detta i min bok Kvinnan, mannen, tidsandan och den fria tanken.

Sedan Solanas tid har det märkliga hänt att pojkarna i allt större skaror misslyckas i skolan medan unga kvinnor kommit att dominera på universitetens alla linjer utom en. Trots detta fortsätter som förut politik och program som främst syftar till att hjälpa kvinnor avancera.

Den 26 november kommenterade jag här på bloggen debatten dittills om manifestet och pjäsen, de delar av debatten som jag lagt märke till. (Gå direkt till det inlägget genom att i sökfältet här ovan till vänster skriva in ”efter 36 år”). Jag berättade där att personer som protesterat mot ett manifest för att det uttrycker hat och förakt mot män beskylldes vara manssamhällets talibaner, hycklare och kvinnohatare som inte förstod att det hela var en utopi framförd med humor.

Jag gav glimtar ur den debatten och kombinerade det med en kort redogörelse för själva manifestet och för översättarens förord. Inläggets slutkläm blev: ”Det kommer att bli mycket intressant att uppleva monologen på Turteatern. Kommer den att förmedla en utopi med humor eller kommer den att förmedla hat?”

Ja, det var just det: uttrycker pjäsen manshat eller är det en utopi med humor? Det dröjde innan en plats var ledig för mig. Pjäsen skulle ha spelats till och med den 14 december. Men med utsålda föreställningar fortsätter pjäsen långt in i 2012, och fortfarande är biljettkön lång.

När jag skrev inlägget den 26 november, var jag förberedd genom att ha läst själva manifestet. Nu ville jag före besöket på teatern veta mer om Sara Stridberg som översatt manifestet och skrivit förordet när boken publicerades på svenska 2003 – och därmed gjorde manifestet aktuellt 36 år efter originalets publicering.

Om Sara Stridsberg berättar Wikipedia att hon föddes 1972 och har skrivit prisbelönta romaner och dramatik med feministisk inriktning. 2007 tilldelades hon Nordiska rådets litteraturpris för sin roman Drömfakulteten, en fri fantasi kring Valerie Solanas, 2006 skrev hon pjäsen Valerie Solanas ska bli president i Amerika som spelades på Dramaten.

Med dessa kunskaper och efter en förnyad titt på Turteaterns hemsida kände jag mig rustad att tatunnelbanan till Kärrtorp och gå till teatern. Där träder man in i Ölkafé T vars bardisk också är teaterns ”lucka”. I stort sett alla bord är upptagna när jag kommer, många lösa stolar också. Jag får informationsblad och studerar dem. Jag ger några glimtar ur dem.

SCUM MANIFESTET upplyser om stöd från Statens Kulturråd och Stockholms kulturförvaltning. (Det visar sig vara verksamhetsbidrag på vardera en halvannan miljon, alltså i samma storleksordning som de flesta sådana bidrag.) Bladet citerar de groteskt galna uttalanden om kvinnor som gjorts från Aristoteles till August Strindberg och som återges även på hemsidan. Dessutom visas den här bilden:

Nu reagerar jag surt, och det gör jag som gammal väktare av reklam. Den får inte ljuga! Den nakna kvinnan är varken på väg till teatern eller från teatern till T-stationen. Hon finns inte heller i pjäsen. Bilden är ett trist exempel på irrelevant könskittling som jag påtalat i min bok.

TURTEATERN innehåller teaterns logo på framsidan, nakenbilden på baksidan och webbadressen samt den nu aktuella repertoaren i mittuppslaget. Förutom SCUM är det: JULIETTE av de Sade, AVATARVARO av Unga Tur, och FRANKENSTEIN av Helena Granström (fritt efter Mary Shelleys roman).

Jag har nu fått mycket att spana efter under pjäsen: finns där mordiska påhopp på mannen, hat och förakt, utopi med humor, parodi, kärlek och en försoning som nästan kan anas? Nu väntar jag bara på att bli insläppt. Bland de väntande ser jag ungefär dubbelt så många kvinnor som män.

18.58 En inropare meddelar att de som uppfattar sig tillhöra annat kön än vad de ser ut att göra bör tala med henne i förväg. Två unga män, omfamnade varandra, talade med henne.

19.12 Alla kvinnor välkomna in först! De går in. 19.18 Alla män välkomna in nu. Vår mindre skara blir applåderade kraftigt och uthålligt av kvinnorna. De har alltså instruerats att göra så. Det är förmodligen tänkt som ironi. Men hur skulle Solanas känna om hon vara med?

Applåderande av män skär ju mot själva manifestet! Där är männen bara värda förakt, liksom ”Pappas flickor”. Genom att applådera, klev dessa kvinnor in i rollen som dessa förhatliga ”Pappas flickor”. Solanas ägnar dessutom ett särskilt förakt åt män som försöker vara som kvinnor.

Scenen visade sig vara golvet i mitten. Läktaren för kvinnor och den för män var på motsatta sidor och sluttade tillräckligt för att alla skulle se golvet bra.

Andrea Edwards drar igång i jeans och tröja. Stark, tydlig, varierande röst utan att bli ohörbar när hon ville vara förtrolig. Varje replik, ofta varje ord, framförs starkt och med hela kroppen. Hon rör sig blixtsnabbt och talar ömsevis till K- och till M- läktaren. Ställer ofta en fråga till någon åhörare och turnerar svaret blixtsnabbt nedlåtande om det är en man – nedlåtande och roligt. Bortsett från de svaren kunde jag inte utskilja en enda replik som inte var tagen direkt ur Manifestet.

18.29 Andrea Edwards hämtar en hög trappstege och flera buntar med bonader i gammaldags stil. Hon hänger upp alla från golvet eller från trappstegen högt upp.

Varje bonad innehåller nyckelord ur manifestet, ett utmärkt sätt att komma ihåg stolpar och inskärpa dem hos publiken. Bonaderna satt kvar efter föreställningen så att vi kunde fotografera dem.

Varje nyckelord, t ex KRIG, REGERING, ”STOR KONST”, kommenterar sedan Andrea Edwards med ökande kraft. Förakt av mannen kompletteras alltmer med förakt av ”Pappas flickor”. Intensiteten ökar. Jag kommer att tänka på Hitlers tal och på frälsningsmöten hos pingstvännerna som jag var på i min ungdom.

Manifestet har kritiserats för manshat, och manshat är verkligen mycket intensivt uttryckt där. Det blir också intensivt uttryckt i pjäsen. Ordet "fitta" nämns allt oftare mot slutet. Kanske det var just manifestet som kom ordet att användes allt oftare av feminister ända tills Maria Sveland 2007 publicerade Bitterfittan. Enligt Solanas försöker mannen fly från sin uselhet genom att jaga "fitta".

En kvinna blir aldrig något annat för en man, så tom och ångestfylld är han. Här påstås inte att mannen är sådan på grund av "patriarkatet". Den som lyssnar utan förutfattad mening på den punkten kan knappast finna något annat än att mannen är usel redan som biologisk varelse.

Men ett än häftigare hat riktar Valerie Solanas mot "Pappas flickor". Varför? Hon hade fått stöd varken av mor eller far och dessutom blivit sexuellt utnyttjad av fadern. Det bör ha påverkat hennes inställning både till fäder och till döttrar som inte gör uppror mot sina fäder.

I nästa scen spelar Andrea Edwards flöjt iförd en mansmask. Jag tror det hände när hon låtit Solanas fnysa åt ”Stor Konst”, ett passande clowninslag.

Så lämnar hon ett bunt papper till vardera läktaren, och papperen sprids. Jag blev utan ett men fick intrycket av att det var samma galna uttalanden om kvinnan av berömda män som återgivits både på hemsidan och i bladet SCUM MANIFESTET.

20.20 Kort paus. Under den hängs gulddraperier för de motstående väggarna med bonader. Trappstegen ställs mitt för en av väggarna. Andrea Edwards gör entré i guldoverall. Jag hajar till! Tänker hon fortsätta vara Solanas i den glänsande utstyrseln? Det tänkte hon, och det gjorde hon. Guldoverallen var dock kompletterad med en bergsklättrarsele.

Tio ungdomar, mest flickor, kommer in och sätter sig på golvet vid väggen mitt emot den med trappstegen. Det är tydligt att de sitter obekvämt. Då börjar kvinnor på sin läktare kasta ned kuddar till dem, kuddar med guldörngott. Det var alltså guldkuddar som skiljde i bekvämlighet mellan på kvinns- och manssidan. Var och en av ungdomarna fick ett papper.

Mannen vid datorn som styrde belysning och sådant räcker Andrea Edwards en krok från en lina som hon hakar fast i sin sele. Linan går upp i taket där den löper över ett hjul. Sedan går han upp på trappstegen medan han tajtar sin ända av linan.

Han hoppar ned från trappstegen, och Edwards far då upp ett stycke. Han kliver upp igen medan han tajtar linan för varje steg. Sedan hoppar han och hon far upp ännu ett stycke. En genialisk enkel lösning för att få henne så högt att fötterna befinner sig innemot tre meter över golvet. Överhuvud taget var alla tekniska lösningar enkla och billiga men fungerade väl.

Under hela upplyftandet återger hon med ökande kraft hatfyllda delar av manifestet. Väl i högsta läget ropar hon ut föraktet av och hatet mot män oerhört starkt.

Från kvinnoläktaren hade vid det laget hörts skratt åtskilliga gånger, och så småningom hade fler än några få skrattat. Skratt kom t ex när de fick beskedet att de inte tyckte om att vara avelsston och när ”Stor Konst” hånades. Nu, när föraktet och hatet dånade där uppifrån, gapskrattade hela kvinnoläktaren. Tänk om folk hade skrattat så när Hitler hetsade mot judar!

Mot slutet, när Andrea Edwards sänkts till golvet, framförde hon starkt och väl Solanas teser att samhället genom ”automatisering” måste göras penningfritt och nästan arbetsfritt. Det var en utopi som under Solanas ungdom delades av många, berusade av den tekniska utvecklingen.

Slutklämmen i manifestet framfördes sedan i växelsång mellan henne och ungdomarna på golvet. När ungdomarna avtågat ur lokalen låg några blad kvar, och jag tog ett. Det ger punkterna om hur SCUM skall krossa samhället. Här ett par exempel, varvid jag har kortat av två:

• SCUM kommer att skaffa sig arbeten av olika slag och ickearbeta där. Till exempel kommer SCUM-växeltelefonister att växla samtalen fel; SCUM kontors och fabrikspersonal kommer att förstöra utrustning.

• SCUM kommer med våld att befria alla busschaufförer, taxichaufförer och spärrvakter från deras arbeten och köra alla bussar och taxibilar och dela ut gratisbiljetter till allmänheten.

• SCUM kommer att ta över alla radio- och TV-stationer. Detta genom att med våld befria alla radio- och Tv-anställda från sina arbeten om de hindrar SCUM:s intåg i etern.

• SCUM kommer att parkrascha - tränga sig in i mixade par (man-kvinna) var de än befinner sig och spränga sönder dem.

Var detta den ”ögontvätt” Ingegärd Waaranperää skrivit om? Det är möjligt men det jag såg var att de flesta kvinnor skrattade hejdlöst. Kanske det tvättade ögonen.

Under hela föreställningen lyssnade jag efter ordet patriarkatet eftersom det varit uppe i DEBATT-programmet. Jag hörde det inte en enda gång. Efteråt var vi flera som fotograferade främst bonaderna och talade med Andrea Edwards som kom tillbaka när hon hämtat andan. Hon berättade bland annat att det enda hon skrivit var korta "bryggor" mellan de olika Solanas-citat som hon valt.

Onekligen är denna föreställning god teater, ja varför inte "stor"? Jag var helt fångad varenda minut.

Det var jag förvisso inte när jag såg den världsberömda pjäsen Linje Lusta av Tennesee Williams. Den handlar också om vidriga män som inte kan kommunicera och därför griper till våld och våldtäkt. Den pjäsen beskylls emellertid inte för manshat. Handlingen äger rum bland människor i en slummiljö och uppfattas därmed inte som ett angrepp på alla män. Solanas hat, däremot, gäller onekligen alla män.

Ger Turteaterns föreställning den ”ögontvätt” som Ingegärd Waaranperää påstår? Kanske för en del. Är den en parodi? Säkert för en del. Ger den hopp om försoning? Ja, det skulle i så fall vara kvinnornas skratt som inger det hoppet.

Främjar denna pjäs jämställdhet? Nej, den drar snarare tankarna bort de krav på jämställdhet som måste ställas idag. Ända sedan grundskolan infördes har det blivit allt tydligare att den könsdiskriminerar. Den har konstruerats så att den passar pojkar sämre än flickor. Resultatet syns allt tydligare på alla nivåer.

Andelen individer som misslyckas i skolan är mycket högre bland pojkar än bland flickor, och den andelen stiger. Allt fler vuxna slås ut och bland dem är männen en dominerande majoritet.

Unga kvinnor dominerar däremot på universitetens alla linjer utom den rent fysisk-tekniska. Samtidigt ställs akademiska meriter som krav på allt fler arbeten. Resultatet av de båda faktorerna i samverkan har redan visat sig i London och New York. Där har nu unga kvinnor i genomsnitt högre inkomst än männen i samma ålder.

Nuvarande skola byggde inte på beprövad erfarenhet och den tar inga avgörande hänsyn till den alltmer omfattande forskningen som visar att flickors och pojkars "fönster" för inlärning öppnas i olika takt i fråga om olika färdigheter. Särskilt allvarligt är det att skolan inte tar hänsyn till detta:

I genomsnitt släpar pojkarna flera år efter i fråga om språkförmågans utveckling.

Sedd mot bakgrund av den utvecklingen framstår SCUM-manifestet som en gengångare från 1960-talet.

Trots detta ifrågasätts inte skolans grundkonstruktion och den modell för uppväxten som den innebär. Samtidigt fortsätter som alla de förut så välmotiverade åtgärderna i syfte att underlätta karriär för kvinnor.

Efter att ha noggrant läst manifestet och efter att ha fått höra nyckelbudskapet framfört ord för ord troget kan jag inte dra samma slutsats som pristagaren Sjón gjorde i Dagens Nyheter den 23 november att detta är humor i en tradition som inleddes med Adam och Eva i paradiset.

Turteaterns pjäs fick mig emellertid att uppleva en mycket stark humor, nämligen då jag fick höra gengångaren från 1960-talet och hennes utopi bli utskrattade.

Så som pjäsen presenterats och försvarats gissar jag att detta skratt åt gengångare inte var avsikten. Det hindrar inte att pjäsen är sevärd och tänkvärd just så som Ibsens Gengångare av 1882 fortfarande är det. Bättre uppleva pjäsen än att hylla den eller ta avstånd från den utan att ha sett den.

Good Jul ! / Good Yule !

2011-12-23T03:48:00.000-08:00

När barnen var små brukade vi rita och baka ett pepparkakshus.
When the children were small we use to draw and bake a gingerbread house.

Några bygger en traditionell svensk stuga med hjälp av byggsats från Annas Pepparkakor.
Some build a traditional Swedish cottage by using a do-it-yourself kit.

Vi köper byggsatser för att se vad det går att bygga!
We buy do-it-yourself kits in order to see what can be built!

Detta blev resultatet 2011. / This was the result in 2011.
Vad är det? / What is it?

En juldekorerad byggnad för att imponera folk?
A Christmas decorated building to impress people?

Vem vill imponera? / Who wants to impress?

Tydligen Hennes Majestät Rana, groddrottningen!
Evidently Her Majesty Rana, the frog queen!

Hon vill ha en värdig inramning när undersåtarna defilerar.
She wants a worthy framework when the subjects march past.

Det visste vi inte när vi började bygga.
That we did not know when we started to build.

Nu använder vi emellertid byggnaden som ett sätt att önska alla:
God Jul och ett lyckosamt 2012!
Now we use the building as a way of wishing all:
Good Yule and a prosperous 2012!

Evelyn & Göran

Norsk genusvetenskap / Norwegian gender science

2011-12-06T00:45:00.000-08:00

In my English nutshell
"How will Norway get on without gender science?" The news I told here three days ago has now inspired the leader page of Svenska Dagbladet, "independent moderat". Johan Ingerö notes that one television program has exposed an unscientific attitude among leading gender scientist to such an extent that allowances will be stopped. That can happen in Sweden due to the fact that genus scientists, particularly those labeling themselves feminists, are far to the left on the political scale.
At the same time I have found that the net version of Kunskapskanalen (The Knowledge Canal) is running a lecture in English on the program that broke the respect for genus scientists. There we are told that a Swedish program was planned whereupon Swedish genus scientists warned their colleagues: Beware of being interviewed!

Här berättade jag i lördags att det samlade programmet för anslag till kjønnsforskning skärs ned med 60 miljoner. Detta nedskärning kommenteras idag av Johan Ingerö på Svenska Dagbladets ledarsida. Sedan i lördags har jag också fått reda på att det på nätet finns ett föredrag om den norska teve-programmet och hur det togs emot. Låt mig först referera och kommentera ledaren.

"Hur går det för Norge utan genusvetenskap?" Den rubriken är tillspetsad. Onekligen blir förändringen drastisk när gensuforskningen i Norge inte längre får 56 miljoner norska kronor i ett paket, När genusansökningar tvingas konkurrera med annan vetenskap, kommer det att visa sig att det finns genusforskning som uppfyller vetenskapliga krav och som inte utgår från dogmen att könsskillnader uteslutande är inlärda.

Ingerö börjar med att hänvisa till undersökningar som gjorts i Sverige om partisympatier inom olika akademiska discipliner. Utslaget blev tydligt: "Sociologer röstar rött i högre utsträckning än genomsnittet, medan exempelvis ekonomer är mer borgerliga." Men: "Bland genusvetarna nådde Feministiskt initiativ hela 33,3 procent." Rksdagsvalet gav i stället 0,68 procent.

Ingarö frågar om "genusvetenskapen är ett ämne som göder en ideologi eller en ideologi som göder ett ämne". Han fortsätter: "I Norge har man på senare tid börjat landa i den senare slutsatsen." Så berättar han om teve-programmet som raserade förtroendet och gjorde att norska Forskningsrådet stoppade klumpanslaget.

Han drar slutsatsen: "En liknande granskning vore möjligen på sin plats även i Sverige." Han slutar emellertid med dessa ord: "I Sverige har Vetenskapsrådet nyligen beviljat ytterligare 67 miljoner till genusvetenskaplig forskning."

Det drastiska norska beslutet beror alltså på att teve-serien Hjernevask, särskilt programmet om "jämställdhetsparadoxen". Det går det att se ett föredrag på engelska (med svensk text) om det programmet och hur det togs emot. Det finns på nätversionen av Kunskapskanalen. Det är en upptagning från Vetenskapsfestivalen 2011.

Teve-seriens programledare, Harald Eie, berättar om hur programmet var upplagt och återger exempel på intervjuer där "kjønnsforskere" avvisar framlagda vetenskapliga rön om genetiska faktorer. De framställer det närmast som komprometterande att fästa avseende vid sådant.

Mot slutet kommer Eia in på något som gäller Sverige. Ett program med samma uppläggning var tänkt här. Men något hände. Ett par svenska genusforskare fick veta det. Eia berättade vidare:

En varning gick alltså ut: ställ inte upp i intervju för Eia!

Sorgligt nog blir jag inte förvånad. Redan under arbetet på min bok Kvinnan, mannen, tidsandan och den fria tanken fick jag klart för mig att det finns kvinnor som kan förfölja människor de upplever vara motståndare lika fördomsfritt och skoningslöst som en del män alltid gjort. Jag fick klart för mig att det finns kvinnor som på det sättet kan förfölja medsystrar lika rått. (Sänd ett mejl till eget@brevet.se så sänder jag gärna information om boken.)

Kanske det i all fall blir ett svenskt program med samma stuk. Det finns ju fler programledare än Harald Eia – även om det är osannolikt att någon finns med den kombination av bakgrund som han har: sociolog och komiker.

Mindre pengar till norsk genusforskning / Less money to Norwegian gender research

2011-12-03T12:43:00.000-08:00

In my English nutshell
One and a half year ago a Norwegian tv program made leading representatives of gender research face different well documented findings on genetic causes of sex differences. The representatives answered:
Individuals are made boys and girls by the different ways they are treated. Research on genetical factors is oldfashioned and should be ignored.
I found their conviction unscientific and later learned that others drew the same conclusion. Now the Norwegian state agency for alotting money to research has decided to scrap a gender reseach program costing NOK56 millions. Newspapers, journals, political parties and gender researchers themselves attribute this decision to the conviction expressed by the gender researchers in the tv program.

För halvannat år sedan sände norsk teve en serie Hjernevask (Hjärntvätt). Det gick ut på att visa hur mycket människan är styrd av sin biologiska konstruktion. Ett av programmen, Likestillingsparadokset (jämställdhetsparadoxen), behandlade könsskillnaderna.

Programmet visade först intervjuer med forskare, även internationellt kända, intervjuer som utvecklades till väl illustrerade miniföredrag. Forskarna hade på olika sätt studerat könsskillnader som måste ha genetiska orsaker. Skillnader i nyföddas reaktioner är ett exempel. De kan inte ha hunnit läras in. Än viktigare är skillnader som dokumenterats i fråga om hormonstyrningen.

Sedan presenterades dessa miniföredrag med deras vetenskapliga rön för ledande företrädare för kjønnsforskningen som man säger i Norge. I Sverige heter det genusforskningen. De reagerade alla på samma sätt:

Könsskillnader orsakas i allt väsentligt av att pojkar och flickor bemöts olika.
Forskning om genetiska faktorer är "gammalmodig" och bör ignoreras.

Jag fann deras övertygelse så märklig att jag refererade programmet i min bok Kvinnan, mannen, tidsandan och den fria tanken. Nu har det norska Forskningsrådet beslutat minska anslaget till kjønnsforskning med 56 miljoner kronor (62 i svenska pengar). Då visar det sig att tidningar, tidskrifter och genusforskare själva tolkar detta så att kjønnsforskningen förlorat i förtroende som ett resultat av Hjernevask-programmet.

Bilden här ovan inledde en stor artikel i Aftenposten. Den kompletteras i inledningen med den här rutan:

I artikeln sägs det som inte Forskningsrådet inte säger, att orsaken till beslutet är den förlust av förtroende som teve-programmet orsakade. Redan den här bilden i början av programmet sätter läsarna på det spåret:

Forskningsrådet säger att det vill satsa mer på att "integrere kjønnsperspektiver i alle programmer" och säger "Kjønnsforskningen er godt etablert som et eget forskningsfelt i Norge i dag. De fremste forskerne på feltet hevder seg godt i andre programmer i Forskningsrådet ..." Motsatt uppfattning framförs av Marit Aure som leder Forening for kjønnsforskning i Norge.

Marit Aure pekar på programmet i Hjernevask och framhåller att det finns delade meningar även bland kjønnsforskerne själva men att debatten skadat forskningens anseende. "Det kan nok diskuteres hva slags status vi har i forskningsverdenen." Inte desto mindre anser hon att forskningsrådets beslut var illa underbyggt och felaktigt.

Genom att gå in på Forskningsrådets webbsida och söka på "kjönnsforskning"kan var och en se att det projektvis går pengar till genusforskning. Det är alltså ett program med en samlad utportionering som upphör och som har skapat mycket publicitet. Här finns bara plats för ett citat till, och det blir från Universitetsavisa. Där möter den här rubriken:

Kjønnsforskere om kutt:

– Rammer kritisk og teoretisk tenkning

Här är det skäl att lägga märke till ett par formuleringar som syns dåligt i bildtexterna.

Under bilden på den nyfödde: Født sånn eller blitt sånn? Kjønsforskerne frykter at kritisk og teoretisk tenkning om kjønn får dårligere vilkor. Man kan ju undra om frågan ställs på fullt allvar.

Under bilden på kvinnan: Jeg fikk hard medfart i Hjernevask-serien, og det er dermed lett for meg å oppleve det slik, svarer kjønnsforsker Agnes Bolsø på spørsmål om NFR har latt seg påvirke av Hjernevask-debatten.

Mellan bilderna: Kjønnsforskerna på Dragvoll frykter att det ikke lenger blir mulig å få midler till feministisk grunnforskning. Fra 2012 stenger Forskningsrådet pengekrana. Här talas alltså inte om kjønnsforskning utan om feministisk forskning.

Förut har steg som tagits i Sverige kopierats eller överträffats i Norge och vice versa. Det blir intressant att se om denna skarpa förändring i Norge väcker liknande tankar i Sverige.

Marie Curie: middag /dinner 1911, 2011

2011-12-02T09:22:00.000-08:00

In my English nutshell
In 1911 Marie Curie received her Nobel Price in chemistry. In 2011 the Nobel Museum has arranged an exhibition on her life and work, including the dirty attempts to prevent her from recieving the Price. In 1911 a Swedish association of female academics arranged a banquet for to honour her. The photo above, snapped at the exhibition, tells that story. In 2011 the same association has arranged a jubilee banquet.
In 1911 there were only a few female academics in Sweden. In 2011 women dominate among all university students in all fields except engineering. One of the changes worth pondering.

Alla som är intresserade av jämställdheten och dess utveckling bör se den utställning om Marie Curie som nu visas på Nobelmuseet.

Det är särskilt glädjande att museet ordentligt visar det smutsiga spel som en del av nyckelpersonerna här bland forskarna drev med konservativa franska forskare för att hindra Carie att få priset. Dessutom visas hur andra forskare här lyckades välta det spelet över ända.

En av montrarna visar ovanstående klipp som jag fotograferat på fri hand. Man kan läsa lite mer om evenemanget i den här bilden:

Vad museet inte berättar är att Kvinnliga Akademikers Förening finns även idag – men den finns och den har ånyo hedrat Marie Curie med en festmiddag.

När festmiddagen 1911 genomfördes fanns det mycket få kvinnliga akademiker. Spärrar mot deras universitetsstudier hade börjat lyftas, en efter en. Kampen för att få bort alla fick fortsättas under årtionden.

Efter festmiddagen 2011 kan deltagarna börja fundera över den nya situationen. Kvinnor dominerar nu på alla universitet och högskolor och på alla utbildningslinjerna där utom ingenjörstekniska. Antalet utslagna har ökat och bland dem dominerar männen. Många fler pojkar än flickor misslyckas i skolan.

Kanske någon då sparar in på idén att den svenska skolan och uppväxten behöver få en ny konstruktion.

SCUM efter 36 år / SCUM after 36 years

2011-11-26T08:40:00.000-08:00

In my English nutshell
Dagens Nyheter, the largest Swedish morning paper has published a huge article by Sjón, the well known Icelandic author, defending SCUM manifesto by Valerie Solanas, first published in 1967. Sjón describes the manifesto as belonging to a comic tradition originating from the Bible story of Adam and Eve. The newspaper has made a Rubens painting illustrate that point. I have never found the Adam and Eve story comic and I have always believed that the manifesto was preaching hate. So, I scrutinize the article and the manifesto.

I begynnelsen var Adam och Eva jämlikar. Valerie Solanas krävde på nytt det som utlovats i skapelsens gryning, skriver Sjón. Målning av Jan Bruegel och Peter Paul Rubens (ca 1615).

Dagens Nyheter införde den 23 november en stor artikel av den isländska författaren Sjón (Sigurjón Birgir Sigur∂sson) som fick Nordiska Rådets litteraturpris 2005. Tidningen presenterar artikeln med följande ord:

Det omdebatterade Scum-manifestet ingår i en komisk tradition som har sitt ursprung i Bibelns berättelse om Adam som privilegierad idiot. Bara hycklare och kvinnohatare kan uppröras, skriver den isländske författaren Sjón.

Satte historien om Adam och Eva igång en komisk tradition? Eller har Sjón av någon anledning retroaktivt utnämnt den historien till komik? Och om jag skulle uppröras av SCUM Manifest, måste jag då vara hycklare och kvinnohatare? Jag beslutar läsa artikeln långsamt och eftertänksamt. Den börjar med dessa ord:

Till dem som förväntar sig en sinnessjuk, manshatande kvinnas vanvettiga fantasterier ger jag rådet att slå ihop ”Scum manifest” direkt.

Men blev inte Valerie Solanas sinnessjuk? Uttryckte hon inte hat mot män? Jag läser vidare. I stycke efter stycke, mening efter mening, berättar Sjón vad Solanas skrivit och hur han uppfattat det. Det blir många upprepningar så jag nöjer mig med exempel.

Efter att ha definierat mannen som en efterbliven vederstygglighet som inte har ens den mest elementära insikt om sin egen vanskaplighet, följer manifestet denna definition till dess logiska slut, nämligen att behandla honom som en sådan. Det vill säga att författaren tar till ett språkbruk som en gång var reserverat för diskussionen om utvecklingsstörda, barn, kvinnor, lägre stående raser och slavar.

En gång reserverat för? Av vem? De värsta exemplen under mins livstid är Förintelsen och folkmordet i Ruanda. Sjón anser tydligen att ett sådant språkbruk är försvarligt när det riktas mot män.

Sjón döljer inte att Solanas sköt ned Andy Warhol. Detta bör emellertid tolkas "som ett tragiskt utslag av Solanas psykiska problem" och får inte avleda uppmärksamheten från "de verbala kulor hon sköt mot den västerländska civilisationen".

Det låter intressant! Jag hade för länge sedan uppfattat Solanas så att det var männen hon angrepp – men det var alltså även den västerländska civilisationen. Var hon alltså motståndare till demokrati, rättssäkerhet och mänskliga rättigheter? Ett översiktligt svar lämnar Sjón i den här meningen:

Valerie Solanas är inspirerad av sin tids mest radikala sociala tankar, de nyaste upptäckterna inom genetisk forskning samt sin egen dyrköpta insikt i mäns natur.

Bäst att läsa manifestet för att se vilka "radikala sociala tanker" och vilka "nyaste" genetiska upptäckter hon inspirerats av. Kan det till exempel vara idén om det arbetsfria samhället som spreds på 1960-talet? Kan det till exempel vara upptäckten att alla foster i den allra första delen av sin utveckling är kvinnliga?

Sjón placerar manifestet "i traditionen av svart humor" tillsammans med bland annat Ett anspråkslöst förslag av Jonathan Swift. Det förslaget gick ut på att stoppa hungersnöd genom att slakta spädbarn som mat åt de svältande och för att minska antalet svältande i framtiden. Veterligen slaktade emellertid Swift inget spädbarn men Solanas sköt ned Warhol i hopp om att döda honom.

Sådana författare vill, skriver Sjón, skapa ett verktyg för att driva människan "fram mot Utopia" och har därför "tagit till det yttersta litterära grepp som står till buds för dem som vägrar att ge upp: humor". De som uppfattar SCUM Manifest som uttryck för hat är alltså inte bara "hycklare och kvinnohatare" utan också humorfria.

Bäst att läsa manifestet! Modernista gav ut en svensk upplaga 2003 med förord av Sara Stridsberg.

Det som återuppväckt intresset för SCUM är att Turteatern i Stockholm drar fulla hus med en monolog som grundats på manifestet. Den monologen och protesterna mot den har fört fram manifestet i rampljuset efter 36 år. Den var till exempel ett av ämnena SVT1s DEBATT den 24 november. I det avsnittet medverkade Andrea Edwards, som framför monologen, och Erik Holmström, som svarar för regi och scenografi.

Bland dem som yttrade sig var jämställdhetsbloggarna Pär Ström och Pelle Billing. De och andra hävdade att manifestet uttrycker hat mot män, ett hat som skulle stämplas som hatbrott om det riktade sig mot judar, muslimer eller någon annan grupp.

Debatten i det programmet, men alla dess olika ämnen, förde inte ämnet framåt. Min slutsats: jag måste se pjäsen men då måste jag först läsa manifestet.

Manifestet är på 6o sidor och Sara Stridsbergs förord på 23. Sidorna är tryckta i smal spalt och innehåller bara 26 rader. Många av dem är blankrader. Det är en överkomlig uppgift att läsa detta, och det är en uppgift som det idag finns skäl att utföra.

Jag må stämplas som hycklare, kvinnohatare och utan humor men kan inte finna något annat än att Valerie Solanas uttrycker glödande hat mot män och mot samhället. Hennes utopi är ett samhälle där det mesta av arbetet görs genom "automatisering", där pengar är avskaffade och där barn produceras utan männens hjälp. Det finns ju insemination!

Hennes hat gäller inte minst män som försöker likna kvinnor. Ett av de starkaste hatutbrotten gäller emellertid kvinnor. Det finns en konflikt mellan SCUM-kvinnorna och "Daddy's Girls". Den uttrycker hon så här:

Mellan dominanta, trygga, självsäkra, stygga. våldsamma, själviska, oberoende, stolta, spänningssökande, frifräsande, arroganta kvinnor som tycker att de är redo att regera universum, som har levt på gränserna till det här "samhället" och som är färdiga med vad det har att erbjuda – och trevliga, passiva, anpassliga, "kultiverade", artiga, värdiga, kuvade, beroende, rädda, själlösa, osäkra, bekräftelsetörstande Daddy's Girls som inte står pall för det okända, som vill fortsätta att vältra sig i kloakerna, vilka om inte annat är bekanta, som vill fortsätta att hänga med aporna.

Må var en läsa manifestet! Det är lättläst. Men läsaren löper stor risk att bli betraktad som en humorfri hycklare och kvinnohatare av läsare som i stället ser en utopi i en humoristisk tradition från historien om Adam och Eva.

Vad skrev nu Sara Stridsberg om manifestet i förordet 2003? Hon hade aldrig älskat en text så som denna:

Den har förändrat mitt sätt att tänka, mitt hjärta & min fitta, mitt sätt att röra mig genom staden, den har lärt mig allt jag behöver veta.

Jag ger ytterligare några exempel:

Med SCUM i din hand litar du plötsligt bara på dina egna rännstensinstinkter, du blir en hatisk och våldsam bitch som bara vill slå bort alla de som kliar dig i tänderna.

Män har förverkat sin rätt att leva.

I juni 1968 går Valerie till fabriken, The Factory, för att skjuta Andy Warhol ("Stor Konst").

Det spelar ingen roll att hon sköt Andy. Det är så mycket annat som spelar roll.

Problemet är männen och problemet med männen är att de är skittråkiga, att de har skapat en skittråkig och skitfull värld med fula motorvägar och Stor Konst, sex och andra meningslösheter som kvinnor tvingas slösa bort sin tid på.

För civiliserade SCUM:are och Universumregerare återstår bara att förstöra det manliga könet.

Sara Stridsberg verkar inte alls att se SCUM Manifest som humor. Det kommer att bli mycket intressant att uppleva monologen på Turteatern. Kommer den att förmedla en utopi med humor eller kommer den att förmedla hat?

Hjärnan en heldag / The Brain a Full Day

2011-11-10T09:55:00.000-08:00

In my English nutshell
The journal Forskning och Framsteg (Research and Progress) has made eleven scientists of different disciplines meet more than 600 people and give them their different pieces of knowledge on the brain.

Den 7 november deltog Evelyn och jag i en heldagskonferens om Hjärnan på Hotell Rival i Stockholm. Vi har ju nått den ålder då det är vanligt att man oroligt spanar efter tecken på demens. Alltså borde en heldag om hjärnan vara till hjälp. Vi såg också många andra gamla men de flesta av de 600 deltagarna var väsentligt yngre.

Konferensen anordnades av Forskning och Framsteg i samarbete med Modern Psykologi, Språktidningen och Natur & Kultur. Arrangörerna lyckades att få plats för inte mindre än nio olika forskare, en författare och en minnesmästare. Detta kunde ske tack vare att alla föredragen var korta och dessutom framfördes med tydligt uttal, humor och gott samspel med publiken.

Första föredraget hölls av Fredrik Ullén, professor vid Karolinska Institutet i kognitiv neurovetenskap, och gällde bland annat om kreativitet och flow syns i hjärnan. Den här skylten fick mig att tänka på den upplevelse jag berättade om här på bloggen den 6 oktober.

Skylten beskriver exakt hur jag kände det när den teaterpjäs som jag försökte skriva började lyfta och dess personer började uppträda på ett annat sätt än jag tänkt mig.

En skylt till, och den beskriver resten av min upplevelse i stugan. Ändrad tidsupplevelse - ja, det vill jag lova: jag glömde tiden helt. Och visst gav arbetet en njutning, något helt annorlunda än att läsa och skriva mejl. Dags att försöka sluta med det?

Sedan talade Hugo Lagercrantz, också professor vid KI och dessutom överläkare vid neonatalavdelningen på Astrid Lindgrens barnsjukhus. Han är mannen som stoppade plötslig spädbarnsdöd genom att ordinera ryggläge i stället för det magläge som länge varit på modet. Nu beskrev han i ord och foton från magnetkamera stegen i fostrets och det nyfödda barnets utveckling av hjärnan, det ena begränsade stadiet efter det andra. Märkligt nog uppvisar redan nyfödda olika könsbeteende.

Ullakarin Nyberg, med dr och överläkare på S:t Görans sjukhus talade om depression och visade hur den kunde studeras i hjärnan. Hon visade oss en uppställning som gjorde oss vemodiga:

Vi blev vemodiga därför att vi vet fall då ingen som helst depressionsbehandling satts in för personer som verkligen skulle ha behövt den.

Michael Rosande, docent i psykologi vid Linköpings universitet, redogjorde för sin forskning om deltagare i kravaller. Han sammanfattade resultatet så här:

Allt var intressant och övertygande, men det fanns nog fler än Evelyn och jag som undrade över att han praktiskt taget helt gick förbi AFA-anhängare och andra som förbereder sig för våld och nästlar sig in i fredliga demonstrationer. Inte heller fick vi riktigt klart för oss vad han kommit fram till beträffande fotbollshuliganer som rustar sig med skott eller eldar för att störa en match.

Nu tog batteriet i min kamera slut så resten får jag berätta om summariskt. Eva Klintfors, dokktor i lingvistik vid Stockholms Universitet berättade om språkspecifika hjärnfunktioner hos barn, och åter fick vi klart för oss att barn utvecklas genom att särskilda inlärningsfönster öppnas i särskilda stadier.

Författaren Ola Larsmo, som inte minst skriver om hur den nya tekniken påverkar oss och ordanvändning, gav exempel på hur förändrat ordval i den offentliga debatten ökat förutsättningarna för våld.

Åsa Nilsonne, professor i medicinsk psykologi och psykiater vid KI, beskrev och visade med foton från magnetkamera hur tekniken mindfullness kan ändra hjärnan, tänkandet och beteendet. Simon Kyaga, ST-läkare i psykiatri och doktorand vid KI presenterade kunskap som belyser den urgamla myten om samband mellan genialitet och galenskap – och i någon liten mån bekräftade myten.

Avslutningen blev verkligen något för gamla som börjar bli rädda för att få sämre minne. Det var Mattias Ribbing, minnestävlare och rankad som nr 47 i världen, som berättade om metoder att lära sig minnas sådant man inte vill glömma. Vi hade fått skratta många gånger under denna konferens om hjärnan – och det är ju bra för hälsan – men han åstadkom en skrattfinal.

Hans sista samspel med publiken gällde

RIBBINGS CYKEL

Under den rubriken fick vi föreställa oss en cykel. Det var ju inte svårt. Sedan gick Mattias Ribbing igenom exempel på sådant som kan vara viktigt att komma ihåg en normal dag.

Det första exemplet var att en viktig pärm måste lämnas till någon. Alltså frågade han publiken: var på cykeln vill ni fästa pärmen? Han fick svaret och konstaterade: vi fäster alltså pärmen på framhjulet. Det sista exemplet var att mobilen måste laddas. Alltså: var vill ni fästa mobilen? Det blev på baklyktan.

Sedan fick vi deltagare gå igenom allt som vi skulle komma ihåg, och det visade sig vara lätt eftersom vi såg för oss var symbolen för varje handling satt fästad på den cykeln som vi såg så bra för vår inre syn. Alla var förtjusta.

De av oss som vet något om antikens minnesknep blev nog särskilt förtjusta. Metoden var en del av undervisningen i retorik. Då fästes inte några minnesbärande föremål på en cykel – den var ju inte uppfunnen – men huset hade funnits i tusentals år. Talaren lärde sig att förlägga varje avsnitt i sitt långa tal till ett särskilt rum i huset och sedan komma ihåg hela talet genom att gå från rum till rum.

Allt fungerade väl på konferensen. Tidsöverdragen var obetydliga och hämtades in. Att vi fick äta lunchen stående var inget problem i och med att maten var god och vi annars satt hela dagen. Befälsföringen utövades diskret av Patrik Hadenius, chefredaktören i de tre tidskrifterna.

Varje konferensdeltagare fick en liten påse med en present från varje arrangör. På det sättet kom konferensen att fortsätta när vi for hem med pendeln. Då började vi nämligen läsa Natur & Kulturs present: Den översvämmade hjärnan – En bok om arbetsminne, IQ och den stigande infvormationsfloden av Torkel Klingberg. Jag måste börja rensa bland allt jag håller på med!

Libyskt nigeriabrev / Libyan Nigeria letter

2011-10-20T13:02:00.000-07:00

In my English nutshell
Evidently my email address ia attracting swindlers. I get "Nigeria letters" asking me to take care of money they have got hold of. Now one of the swindlers has acted incredibly fast. I am now asked to take care of money "saved" during the turmoil in Tripoli.

Min e-postadress lockar svindlare.

Jag får ständigt upplysningen att jag vunnit en halv miljon Euro eller liknande summor på lotterier som jag inte deltar i.

Jag får friarbrev från trängtande kvinnor, mest i Ryssland.

Jag får "Nigeria-brev" från länder där samhället inte har fungerat som det bör och där någon "räddat" en förmögenhet som jag nu skall hjälpa till att placera mot provision på så där en fjärdedel eller en tredjedel

Nu har en av svindlarna slagit ett hastighetsrekord. Knappt har Kaddaffi-anhängarna mist kontrollen av Tripoli så har 33 miljoner dollar från Kaddafis gömmor "räddats" och jag erbjuds 25 procent för att placera dem.

Det skrivs mycket om sociala medier. Kanske det är en stimulerande social sysselsättning att skriva falska vinstmeddelanden, friarbrev eller erbjudanden om tvätt av pengar. Att döma av vad jag får som en av många "undisclosed recipients" måste det vara massor med folk som sysslar med sådant.

Upphöjt skrivande / Elevated writing

2011-10-06T21:09:00.001-07:00

In my English nutshell
Lista is the south-west cape of Norway, facing the middle of the North Sea. To the north is the island Hidra where my father-in-law grew up. There we have a cabin 120 meters above the sea, stimulating elevated thoughts. So I stayed there the last third of September, writing something I have never tried before.

Lista är Norges sydvästra udde, halvvägs mellan Stavanger och Kristiansand. Norr om Lista ligger ön Hidra som Evelyns far Hans Gullestad kommer från och där hans namn står på minnesstenen över de fallna under kriget.

På 120 meters höjd har vi en hytte. Där drog jag mig undan sista tredjedelen av september, ensam. Jag ville skriva något som jag aldrig försökt skriva förr. Utsikten från vår hytte stimulerar till upphöjda tankar – se till exempel öppningen av kapitel 11 i min bok Kvinnan, mannen, tidsandan och den fria tanken.

Det jag ville skriva denna gång gäller inte något nytt intresse. Mitt intresseområde är sedan länge vitt nog, milt uttryckt. Däremot hade jag inte provat på alla genrer ännu. En viktig genre återstod, alltså måste jag försöka mig på den i tio dagar.

Inte minst stimuleras tankarna av att havet som syns från skrivstugan visar så många olika ansikten. Det hann jag uppleva på de tio skrivardagarna. Bränningar leder tankarna i en riktning.

Det kan också vara stilla. Här är hela skärgården jag ser. Holmen till höger är 69 meter hög, berget till höger om den är över 200. Under förgrunden skymtar husen i Rasvåg, ett litet samhälle som var viktigt under segelfartygens tid. Ännu vittnar familjenamnen Eriksson, Hansson och Larsson om att övervintrande svenska sjömän slog sig ned här för gott.

Skrivandet hindrade inte att jag provade vad min nya lilla digitalkamera, 10 x 5 x 2 cm, klarade av. Dess vidvinkel gav bilden ovan. Kamerans tele flyttade sedan den lilla vita pricken i mitten så att den kom så här nära:

Utanför skrivstugan byter landskapet utseende, ibland mycket snabbt. Under arbetet ger det en alldeles särskild känsla att sitta rätt inne i molnen men att göra det stadigt och utan att flyga. Jag kan till och med gå ut och försäkra mig om den saken.

Inte underligt att jag lyckades skriva det jag föresatt mig! Jag lämnade stugan uppfylld av stolthet över att ha skrivit ett mästerverk.

Nu ligger en kritisk tid framför mig och min kära textgranskare. Kommer texten att fortsätta vara ett mästerverk eller måste den arbetas om – eller rent av stoppas i försökens dystra låda?

Isolering / Isolation

2011-09-19T01:31:00.000-07:00

In my English nutshell
I withdraw from my usual interests for the rest of September in order to write something I have never tried before.

I min barndom var ett tema självklart i uppfostran:

Hjälp flickor förstå att pojkar inte är som de själva och att de måste bemötas annorlunda.
Hjälp pojkar förstå att flickor inte är som de själva och att de måste bemötas annorlunda.

Så kom den underbara tanken att individen måste få avvika från majoriteten. Härligt för mig som ofta förundrats över att många medmänniskor alltid pejlar in vad flocken känner och gör.

Så småningom uppstod nya självklarheter i uppfostran:

Hjälp flickor förstå att de kan, ja bör pröva, att bli mer lika pojkar.
Hjälp pojkar förstå att de kan, ja bör, pröva att bli mer lika flickor.

Denna nya självklarhet har blivit till en ny norm: de uppväxande måste uppfostras bli normkritiska. I dagens Svenska Dagbladet ges det senaste exemplet. Tidigare har jag behandlat fenomenet utförligt i min bok Kvinnan, mannen, tidsandan och den fria tanken. Här på bloggen har jag tidigare behandlat det ämnet några gånger.

Nu tar jag ledigt från detta intresse ut september! Jag kommer att sitta mol alena och utan it-koppling för att skriva något helt annat än jag någonsin skrivit förut. Har jag tur så kan detta uppfattas som normkritiskt. Ingen idé att kontakta mig förrän 1 oktober.

Kunskapskryssning före 11/9 / Knowledge Cruise before 9-11

2011-09-11T04:20:00.000-07:00

In my English nutshell
I intended to give glimpses from a Knowledge Cruise arranged by Forskning och Framsteg (Reserach and Progress), a Swedish monthly. Today I got the opportunity – and today is 9-11. In the Swedish newspapers I find that four men have been arrested in my home quarters in Göteborg, suspected of preparing terror deeds. I also find that memory research has been going on since 9-11. Evidently the brain does not register frightening events exactly and does not keep them unchanged as time goes by. I found that easy to grasp. Two of the lecturerers during the cruise had shown what research has revealed about the forming and working of the brain.

Så fort Forskning och Framsteg anlänt och vi läst inbjudan till Kunskapskryssning anmälde vi oss. Under kryssningen hörde vi att den hade blivit slutsåld på fyra dagar. Föredragshållarna och deras ämnen lockade många.

Alla föredragen gav något som vi inte visste förut. Av Bengt Gustafsson, professor i teoretisk astrofysik vid Uppsala Universitet, lärde vi oss förstå att vår sol inte är typisk i sin sammansättning av grundämnen, den sammansättning som tillåtit liv att utvecklas här.

Susanne Lundin, professor vid Institutionen för kulturvetenskaper i Lund, beskrev vad som händer med personer i fattiga länder som lockas eller luras att donera organ till välsituerade sjuka från länder som vårt.

Anders Persson, radiolog och chef för bildmedicinska centret CMUV vid universitetet och universitetssjukhuset i Linköping, visade hur den teknik som används för t ex iPhone och iPad allt mer används i kombination med avancerade magnetkameror. Ingen av oss lär väl glömma filmen han visade med ett obduktionsbord som var en dataskärm där kroppen som undersöks vänds hur som helst och skiktstuderas – ett underbart hjälpmedel i rättsmedicin, i undervisningen och när diagnoser skall ställas.

Två föredrag lockade mig särskilt eftersom de gav mig hopp om att kasta ljus över en gåta jag stötte på när jag skrev min bok om jämställdhet: Kvinnan, mannen, tidsandan och den fria tanken (2010). Gåtan:

Varför finns det bland många som vill öka insatserna för jämställdhet en föreställning att könsskillnader i praktiken orsakas bara av att "roller" lärs in?

Kan möjligen hjärnan vara så programmeringsbar att genetiska könsskillnader inte spelar någon roll? Den här skylten inledde föredraget som borde kunna besvara frågan:

Det visade sig att Åsa Nilsonne, mest känd för sitt arbete med mindfulness, genom sin forskning och tack vare allt mer avancerade metoder att avläsa hjärnaktivitet kommit fram till att hjärnan svarar på träning precis som kroppen i övrigt gör. Hon började emellertid med att berätta om de två huvudlinjerna då det gällt att förstå vad som sker i hjärnan och medvetandet: autologi och heterologi.

Autologin bygger på föreställningen att det finns människor med särskilt avancerat tänkande som tack vare det kan göra sig en föreställning om hur hjärnan och medvetandet fungerar. Det är forskare som Sigmund Freud, stora författare som Selma Lagerlöf, schamaner och människor som hänger sig åt meditation.

Heterologin arbetar med att ställa frågor till människor på ett systematiskt och dokumenterbart sätt, att analysera och, inte minst numera, att studera vad som händer i hjärnan. Som exempel nämnde Åsa Nilsonne att munkar, tränade i meditation, klarar en rad tester mycket bättre än mentalt otränade människor.

Detta avläses numera på olika sätt med nya tekniska hjälpmedel, och då framträder stora olikheter mellan individerna både i utgångsläget och som resultat av olika slags mental träning. Detta kan numera visas tydligt i bilder

Innebär detta att inlärning av "roller" kan ändra en människa radikalt? Åsa Nilsonnes framställning gav inte alls stöd för ett Ja på den frågan. Tvärtom påpekade hon i slutet att centret i hjärnan som hämmar impulsstyrning utvecklas flera år tidigare hos flickor än hos pojkar. Helt utvecklad är den hos de unga män inte förrän i 25-årsåldern, något som bra att veta för föräldrar.

Åsa Nilsonne avslutade sitt föredrag med att demonstrera vad den nya tekniken kan. Vi fick se ett dansnummer, filmat på ett sådant sätt att endast skelettet syns.

Det här föredraget gick närmare in på könsblivandet och könsolikheterna:

Jag hade läst om könsblivandet förut, till exempel i Kvinnan: Kropp Individ Samhälle som publicerades 1980 och var en förkortad översättning av ett stor internationell forskningsrapport, redigerad av Evelyne Sullerot. Jag fattade då att alla individers kön först är rent kvinnligt under fostertiden men att sedan hormonella processer sätter in som gör att drygt hälften av individerna får manligt kön.

Något som jag hade haft svårare att fatta, och som Evelyne Sullerot gisslade som vidskepelse, var den slutsats som en del feminister drog av detta, nämligen att kvinnan skulle vara överlägsen eftersom hennes kön var först. Det var ju en spegelvändning av den gamla föreställningen att mannen var överlägsen eftersom Adam kom först.

Nu lyckades Bengt Silverin göra det komplicerade könsblivandet begripligt genom att kommentera en rad utmärkta illustrationer, t ex denna:

Först alltså ett kön, så tillkommer en gen, därmed kön 2. Fostret tar emot könshormoner och utvecklas då till kön 3 med olika egenskaper. Vad som hade gått mig förbi förut var att denna process äger rum medan det som skall bli de slutliga könscellerna först är samlade på ett ställe men sedan vandrar i fostret, så som visas på den här bilden:

Under vandringen specialiseras de till huvudgrupperna rent manliga och rent kvinnliga. Ett exempel:

Bengt Silverin höll vår uppmärksamhet på topp inte minst genom att berätta hur annorlunda det kan gå vid någon liten avvikelse i hormoner eller receptionen av dem. En individ kan till exempel i mycket sällsynta fall födas med kvinnliga yttre könsorgan och kvinnlig kroppsform men sakna äggstockar och övriga inre könsorgan. Den här bilden visar det märkliga resultatet:

Efter att ha gått igenom flera olika slag av avvikelser från majoritetens könsblivande fick vi lära oss från den senare zoologiska forskningen att homosexualitet är vanlig hos alla däggdjur och att tillfredsställelse så att säga på egen hand också är vanlig. Så visade Bengt Silverin den här bilden:

Jag kommer att tänka på föräldrarna som vägrat att ge sitt barn något könsbundet namn eftersom barnet skall känna sig fritt att välja senare om det vill vara flicka eller pojke. Föreställningen om att barn har ett fritt val om de bara behandlas lika verkar inte ha något stöd i forskningen om nyfödda.

Även Bengt Severin gav exempel från den moderna hjärnforskningen. Det går alltså numera, tack vare magnetkameran som blixtsnabbt scannar "skiva efter skiva" av hjärnan, att direkt se till exempel könsskillnader i hjärnan.

Att döma av reaktionerna under föredragen och vid diskussionerna efteråt kände sig de flesta mycket upplyftade av Kunskapskryssningen. Det visade sig också vara utmärkt att inget föredrag fick hålla på längre än 45 minuter och ingen frågestund längre än 15. Vi slapp "debatt" där alla deltagare bara vill omvända andra.

Själv blev jag dessutom stärkt i min misstänksamhet mot den här genvägstanken: om man bara behandlar flickor och pojkar lika så väljer de väg oberoende av kön. Jag slutar nu med att citera vad en övertygade likhetstroende skrivit till mig:

"Män uppfostras till att bli krigare, om inte i realiteten så åtminstone på fotbollsplanen. Medan kvinnor uppfostras till att ta hand om andra människor och vara 'fina flickor' Det börjar så fort barnet kommer ut med rätt färg på kläderna och rätt leksaker och sedan fortsätter det genom hela livet. Kvinnor som ägnar sig åt traditionellt manliga saker kallas pojkflickor eller flator, även om de är bättre än de flesta män på vad de gör och omvänt blir skällsordet 'bögjävel' för män som väljer traditionellt kvinnliga intressen eller yrken. För mig är det alldeles självklart att det är kulturen som format oss till det här och inte natur."

Ja, för många troende blir deras tro självklar. Jag känner mig stärkt av Kunskapskryssningen.

Folkpartiledare: euro! / Leaders of the Liberal Party: The Euro!

2011-09-10T09:08:00.000-07:00

In my English nutshell
Most Swedish parties are positive towards EU on economic grounds. Only the Liberal Party advocates the union clearly for political reasons as well. Now Jan Björklund, party leader and vice premier, Birgitta Ohlsson, cabinett member in charge of the EU matters, Carl H Hamilton, MP, the party's economic spokesman in the Parliament, and Olle Schmidt, member of the European Parliament, have published an article where they state the arguments for participating fullheartedly in solving the Europe's dept crisis.

På 50- och 60-talet var jag i flera omgångar aktiv i "Europa-frågan" som saken kallades då. Jag höll föredrag av SNS och Handelsbanken. Jag berättade för Fredrika Bremerförbundet om bestämmelserna om likalön som växte fram inom EEC. Med utgångspunkt från vilja till en fred som varar och till fri konkurrens över gränserna är jag blivit en allt mer övertygad anhängare av EU.

Det har varit ett av skälen till att jag hållit mig till Folkpartiet, det enda partiet som vågar anföra även politiska argument för vårt engagemang i det allt intimare samarbete som till sist fått namnet EU. Nu har Jan Björklund, Birgitta Ohlsson, Carl B Hamilton och Olle Schmidt visat mod genom att på SvD BRÄNNPUNKT slå ett slag för närmare EU-samarbete, t o m på sikt gällande även euron.

Det är djärvt! Skuldkrisen, med just nu Grekland i blickfånget, och de besvärliga åtgärder som blir nödvändiga för att lösa krisen har utlöst angrepp på EU-samarbetet och på alla försök att komma in i euro-sammanslutningen. Artikeln finns i sin helhet att läsa i SvDs nättidning.

Min kommentar är att dessa fyra gjort en strålanda analys av situationen och kommit fram till mycket välmotiverade slutsatser – och att det är väl att de vågar uttrycka dem.

En slutsats är emellertid värd att lägga till just i Sverige. 1992 försökte vi krampaktigt rädda en valuta, vår egen, genom att till slut höja marginalräntan till 500 procent. De som strävar med att lösa skuldkrisen i Europa uppträder nu lika krampaktigt.

Det är bättre att låta sådana länder få lämna båten som släppts ombord av ren välvilja och utan kontroll sedan av att de följt reglerna. "Rädda Europa – rädda Grekland" har jag skrivit tidigare, inspirerad av Adam Swejman, ordförande i Liberala Ungdomsförbundet, en inspiration som bekräftats av "inofficiella" personer i Bryssel menar att Euron och Grekland bäst räddas genom skilsmässa.

Jag hoppas den insikten sprider sig också i Sveriges mest EU-positiva parti.

Köpa ut Grekland / Buying out Greece

2011-09-07T05:22:00.001-07:00

In my English nutshell
Of all parties in Sweden the Liberal Party is most positive to EU and the Euro. Now a reporter in Brussels tell us that people there, inofficially, are discussing a buying out of Greece. That is basically the same idea that I presented on my blogg on September 4 in support of Adam Swejman, the Liberal Youth chairman.

Rubrik idag på fyra spalter över första sidan i SvD NÄRINGSLIV:

"I Bryssel stöter man nu på tankar om att 'köpa ut' Grekland ur valutaunionen"

Artikeln som rubriken gäller är skriven av Mats Hallgren, reporter vid SvD NÄRINGSLIV. Artikeln påminner mig om mitt blogginlägg den 5 september med rubriken Rädda Euron och Grekland. Där instämde jag i det som LUFs ordförande, Adam Cwejman, skrivit om det allvarliga problemet. Jag förde sedan in samma inlägg på min blogg men med det här tillägget:

"Sverige bör inte glömma vart det förde när svenska regeringen och riksbanken envisades med att gå på tvärs emot marknadskrafterna. Landet hann komma upp i en styrränta på 500 procent innan man insåg att slaget var förlorat. Nu måste motsvarande insikt infinna sig i fråga om Grekland."

Nu börjar alltså en insikt växa fram i Bryssel om att realekonomiska realiteter inte kan bekämpas hur länge och hur mycket som helst genom att en hårt drabbad valutaunion – som inte är överstatlig och alltså inte har maktmedel – betalar för länder som inte själva klarar att sanera sin ekonomi. Jag citerar nu glimtar ur Mats Hallgrens artikel:

– Högst inofficiellt stöter man nu i Bryssel på tankar om det hittills otänkbara, nämligen att ”köpa ut” hopplöst skuldtyngda länder ur valutaunionen.

– Förenklat kan skuldkrisens ursprung förklaras av ekonomisk-politiska svagheter i konstruktionen; det fanns inte tillräckligt bindande krav på uthållig budgetdisciplin och det fanns inget tillräckligt tvingande regelverk för strukturreformer och modernisering av de svagare ekonomierna, främst i södra Europa.

– För att undvika framtida kriser måste både finanspolitiken och övrig ekonomisk politik bli mer överstatligt bindande. Om detta förefaller de flesta vara överens (i teorin).

– Men när detta ska förverkligas i regeringar och parlament har den politiska viljan hittills inte infunnit sig i tillräcklig grad. Osäkerheten kvarstår och den finansiella marknaden har inte förtroende för politiken – i alla fall inte ännu.

Detta är alltså bakgrunden till att Mats Hallgren nu stöter på tankar i Bryssel om det hittills otänkbara, nämligen att ”köpa ut” hopplöst skuldtyngda länder ur valutaunionen. Vi i Sveriges mest EU-vänliga och europositiva parti bör definitivt våga pröva dessa tankar.

Rädda Euron och Grekland / Save the Euro and Greece

2011-09-05T13:28:00.000-07:00

In my English nutshell
One of the reasons why I have kept to the Swedish Liberal Party is that it is consistently pro-Europe. This beeing the case it is understandable that the party has said Yes to costly schemes intending to help Greece sanitate her economy. However, the chairman of the party's youth association has concluded instead that Greece should be allowed to leave the Euro. I agree with him and give my reasons here for this solution.

Jag rekommenderar varmt en artikel av LUFs ordförande, Adam Cwejman. Den infördes den 3 september på Svenska Dagbladets BRÄNNPUNKT. Jag läste den mot bakgrund av det alldeles särskilda intresse och engagemang för Europa som jag har.

På 50- och 60-talen ingick det i mina uppgifter för Handelsbanken och SNS att fara runt i Sverige och hålla föredrag om den kommande Europamarknaden. Stora svenska exportföretag behövde ingen hjälp med att förstå vad som väntade men mindre företag med Sverige som marknad måste få den hjälpen.

Sedan dess har jag följt Europa-samarbetet som utvecklats till Europa-integrering. Den utvecklingen har i allmänhet varit glädjande men i fråga om utvidgning har den kännetecknats av de pådrivande medlemmarnas översvallande välvilja och vilja att visa sig goda, kombinerat med ovilja till ekonomisk realism och kontroll.

Det började när Östtyskland brast och skulle slås samman med Västtyskland. Helmut Kohl drev då igenom att den östtyska marken skulle växlas mot den västtyska med kursen 1/1. Detta underminerade fullständigt den östtyska konkurrenskraften och gjorde landsdelen till en bidragstagare.

Välviljan och viljan att visa sig god liksom oviljan till ekonomisk realism och kontroll firade nya triumfer när EU utvidgades och gjorde en rad länder till bidragstagare. Jag är en varm anhängare av EU – ett av skälen till att jag stannat i FP – och av euron men jag har blivit alltmer bekymrad över att de nya länderna togs in utan ordentlig kontroll av realekonomin och dess hantering i respektive land. Bekymret skärptes när sådana länder även släpptes in i Euro-samarbetet.

Så började galenskapen galoppera. Det var när Frankrike och Tyskland tilläts bryta mot reglerna. Varför skulle då Grekland och andra länder med svag konkurrenskraft hålla på några regler? Utan skarpa krav från EU och utan skarp kontroll av att de följs måste då vissa länder sjunka snabbt. Grekland är nu i den situationen.

För att rädda euron är det vettigt att länder som aldrig skulle ha släppts in i det systemet tillåts att lämna det. Grekland tvingas då genomföra en devalvering och reformer som invånarna inte i sina gatudemonstrationer kan skylla på Bryssel och banker och Tyskland eller Finland.

Sverige bör inte glömma vart det förde när svenska regeringen och riksbanken envisades med att gå på tvärs emot marknadskrafterna. Landet hann komma upp i en styrränta på 500 procent innan man insåg att slaget var förlorat. Nu måste motsvarande insikt infinna sig i fråga om Grekland.

Ett år under den tid jag arbetade med upplysning om den kommande Europa-marknaden, var jag också ordförande i Folkpartiets Ungdomsförbund. Därför gläder det mig att den som nu föreslagit den enda vettiga åtgärden för att rädda euron och Grekland är LUFs ordförande, Adam Cwejman.

Göta Kanal: Läs detta först / Read this first

2011-08-30T03:39:00.000-07:00

In my English nutshell
This is the last of five inserts on the Göta Kanal from August 26. Please take a look att them in this order, starting on the 26th: Again on the bridge, Expectations, Day o1 and 2, Day 2 and 3, Birka.

Detta är innehållsförteckningen för fyra inlägg som skildrar Evelyns och min färd med M/S Wilhelm Tham på Göta Kanal. Var snäll läs inläggen i ordningen från 26 augusti och fram till nu, alltså:

Åter på bryggan.
Göta Kanal: Förväntningar
Göta Kanal: Dag 1 och 2
Göta Kanal: Dag 2 och 3
Göta Kanal: Birka

Mejla eller telefonera gärna kommentarer till Evelyn eller mig.

Göta Kanal: Birka

2011-08-28T08:25:00.000-07:00

In my English nutshell
On the last day of our Göta Kanal cruise we came to Birka and were received by an arkeologist dressed as if he lived in the time of the town. The town flourished in the 9th and 10th centuries as one of only four towns in Scandinavia. The work of the archeologists and many items found are exibited in a a museum on the island. Returning to old M/S Wilhelm Tham we found her spectactularly modern.

Den 22 augusti, Göta Kanal-kryssningens sista dag, kom vi till Birka på den Björkö som ligger mitt i Mälarens vida utspridda vatten. Vi välkomnades av en "viking" som visade sig vara en av arkeologerna och heta Andreas Forsgren. Han var väl utrustad med talang som pedagog och skådespelare. Redan hans dräkt underströk detta. Den skulle ha gjort sig väl på Birkas tid.

När visningen började, fick vi alla en påminnelse om hur engelskan tränger fram. Vi fick frågan: Kan ni finna er i att jag bara talar engelska? Då blir det tid för att lämna mer information. Jag kastade ett öga på alla danskar, finländare, norskar, tyskar och schweitzare, alltså alla som inte hade engelska som modersmål. Alla nickade bifall.

Vår guide i sin dräkt från vikingatiden började med att eftertryckligt avliva myten om hornen på vikingarnas hjälmar. Det fanns aldrig några sådana horn i verkligheten. De sattes dit på 1800-talet när vikingaromantiken kom. Han var också noga med att framhålla att de flesta i Norden under den så kallade vikingatiden inte var vikingar. Själva använde de ordet viking bara om deltagare i röveri, ofta kombinerad med handel.

Sedan fortsatte vår utbildning i den så kallade vikingatiden. Under den tid Birka fanns, från 700-talet till slutet av 900-talet, är bara ytterligare tre skandinaviska städer kända: Ribe, Hedeby och Kaupang. De var alla innanför danakungens maktområde men ligger nu i Danmark, Tyskland och Norge.

Andreas Forsgren fick alla att minnas hur en vikingahövding i filmens värld hedrades efter sin död. Vi riktigt såg hur hövdingen sattes på sitt skepp med offergåvor. Det stöttes ut från land. En ståtlig "viking" sköt en brandpil mot skeppet. Det brann upp medan alla stod andäktiga.

I verkligheten grävdes en grop för den döde och tillhörigheterna som skulle få följa med honom eller henne. Där brändes allt till aska som kunde brinna. Sedan jord och stenar ovanpå. Nu fick vi så att säga inifrån klart för oss vad Birkas alla gravhögar verkligen berättar.

Fynd som överlevde kremeringen finns utställda främst på Historiska Museet men också på Birkas eget museum. Evelyn fäste sig vid den här miniatyren av en kubbstol i silver.

För att visa vad en kubbstol verkligen var har museet gjort en kopia i full storlek. Evelyn fotograferade både miniatyren och den fullt sittbara stolen.

Att hon särskilt fäste sig vid just detta beror på att vi själva har en kubbstol. Evelyn har ärvt den, och den visar att en kubbstolstradition fortsatt och utvecklats i Norge. Stolen, av en solid björkstam, är nämligen urholkad och snidad så sent som 1921-1938 av S Næss i Ryfylke, samma område där en grupp hängivna historieintresserade byggt en kopia av Norges första emigrantskepp.

Det märkliga med stolen är hur långt urholkningen gått utan att väggen spruckit. Sätets vägg är bara 2 cm tjock och ryggen är inte tjockare. En blick på den stolen hemma kommer alltså att friska upp vårt minne av en liten silvermodell som en gång fanns i en kvinnograv på Birka.

Vi nådde Skeppsbron via Hammarby sluss, alltså genom att gå söder om Södermalm. Det gav en imponerande kontrast till allt vad vi förut sett från Wilhelm Thams däck. Hela nya stadsdelar vackert utlagda i kontakt med vattnet. Vi får hoppas att de ligger tillräckligt högt för att tåla en högre havsnivå.

Efteråt är det dags att fundera över vad vi varit med om och att jämföra det med liknande expeditioner. Närmast att jämföra med är två andra kryssningar vi deltagit i. Den ena gick Odessa > Sevastopol > Jalta och upp Dnjepr förbi Gammasvenskby till Kiev, den andra var Hurtigruten från Bergen till Kirkenes och retur. Båtarna har olika nattsträckor ut och åter så att dagsträckorna blir annorlunda och värd turen i båda riktningarna.

En tydlig skillnad: maten. Den var god både på Dnepr och på längst Norges kust men på Göta Kanal var den superb och mycket delikat serverad.

Den största skillnaden: bekvämligheten. En Göta Kanal-båt har korta och smala hytter och trång matsalong när alla gästerna är på plats – vilket de i stort sett var vid alla måltider. Hurtigruten och Dnjepr-kryssningarnas båtar är rymliga med rymliga hytter.

En annan viktig skillnad: tiden. På de andra kryssningarna fanns gott om tid för evenemang och utflykter i land. Den tiden är knapp på Göta Kanal. Det framtvingar att informationen på en fyradagarskryssning i hög grad koncentreras på själva kanalbygget och båtarna. Givetvis finns det mer tid för annat på sexdagarskryssningarna.

Dessa två skillnader samverkade emellertid till dels att vi fick lära oss mer om Göta Kanal, dels att vi fick bättre kontakt med flera medpassagerare. Mycket från denna färd kommer att finnas i vårt minne, och det kommer att stimuleras av M/S Wilhelm Tham som liten modell, nu stående i samma glasskåp hemma som modellen av M/S Gripsholm.

Vi rekommenderar alltså färden för alla som först noggrant tänker igenom hur de står ut med liten hytte och en koj som är smal och ganska kort.

Göta Kanal: Dag 2 och 3 / Day 2 and 3

2011-08-28T08:05:00.000-07:00

In my English nutshell
On Augst the 21st M/S Wilhelm Tham continued on the eastern part of the Göta Kanal, using aqueducts to cross two main highways.

Stävande österut på östgötadelen av Göta Kanal vi fick en påminnelse om tiden innan ångbåtar slagit igenom. Då var man tvungen att dra båtar längs kanalen när inte vinden var tjänlig. Fanns det mark för den nödvändiga gångvägen var det inget problem. I grunda sjöar måste emellertid gångvägarna byggas i vattnet på stenkistor. Bönderna som satte in draghästarna avlönades efter hur långt de gick, och avstånden markerades med en "alnsten" efter var tusende aln, dvs efter ca 600 meter.

Den besättningsman som tagit emot trossarna i en sluss, föredrog ibland att gå till nästa sluss för att ta emot dem där.

Vid slussen i Forsvik hälsas Göta Kanal-båtarna med glada, ja sprittande, frälsningssånger av "familjen Kindbom", en familjekrets som tagit på sig uppgiften. Anföraren vittnar också om denna glädje på svenska och tyska.

Två gånger korsar vi huvudvägar genom att flyta över dem. Akvedukten i Håverud är mer berömd för att den var först och går över en fors men dessa akvedukter är mycket större.

Vår guide berättade att kanalen som byggts med tidig 1800-tals teknik inte kan muddras. I stället stängs bit för bit av och slammet skyfflas bort. När kanalen behöver tätas, har det visat sig att den sorts lerblandning som ursprungligen fordrade kanalen är säkrast även nu.

Passagerarna hade mycket olika bakgrund och temperament och skiljde sig åt inte minst när det gällde intresse för andra för landskapet som sakta gled förbi. Till de ivrigaste hörde Hans-Walter Mende och hans hustru Ursula som syns här. Mende överlämnade stolt till fartygsbiblioteket sin bok Pedro, das Pilgerpferd: 3.200 Kilometer Wanderritt von Deutschland nach Spanien (Pedro, pilgrimshästen – 3200 kilometers vandringsritt från Tyskland till Spanien) där berättelsen är lagd i munnen på hästen.

Flera av passagerarna var starkt intresserade av historia, inte minst gällande sjöfarten, och några var bland de aktiva som håller liv i gamla fartyg och tåg. En av passagerarna hade tjänstgjort ombord för 16 år sedan. Hon var tyska men talade perfekt svenska, förklarat av att hennes mor var från Dalarna. Hon hade blivit så fångad av folkmusiken där uppe att hon blivit svensk spelman.

Långa slusstrappor gav tillfälle till promenader vid sidan och ytterligare tillfällen att pejla vad slags intressen som fanns representerade bland passagerarna från åtminstone sex länder.

Ombord väcktes min nyfikenhet av en väldig gaffel på fördäck. Till konstruktionen påminde den om den tandtrådsgaffel som jag brukar använda, låt vara att gaffeln var mycket större och tandtråden bytt mot ett madrasserat band.

Gaffeln visade sig vara en rescue sling, även kallad räddningsslinga, för att fiska upp folk som råkade falla i. Den var anvisad av Sjöfartsverket och effektivare än att sjösätta en båt eller flotte. Alltså bad jag om en demonstration

Två glada matroser ställde upp. Kanske någon av den var jungman men demonstrationen blev utmärkt ändå. Gaffeln sänktes först över personen som tänktes vara i vattnet.

När den nödställde väl är inne i gaffeln, drar räddaren i bandet. Det blir då en snara som griper ett fast tag i den nödställde som därmed kan dras upp.

Medan sista kvällen mörknade låg M/S Wilhelm Tham i lilla stämningsfulla Söderköping. Då bjöds passagerarna på något helt oplanerat, någon slags verksamhet i vattnet under akterskeppet.

Alla nyfikna samlades och fick se den kvinnliga jungmannen lysa ned i vattnet med en strålkastare medan den kvinnliga styrmannen fiskade där nere med en lång båtshake. Då och då dök en atletisk matros upp och hämtade luft. Så småningom hade han skurit loss en gammal tross som trasslat in sig i propellern. Den trossen var snart placerad på landbacken.

Denna kväll var det kaptensmiddag. Kaptenen berättade att alla passagerare som godkänts skulle få ett certifikat som visade att de verkligen farit Göta Kanal och att de som inte godkänts skulle få göra resan en gång till. Vi fick emellertid intrycket att alla hade godkänts.

Dags att somna dag 3 och hoppas på att Östersjön inte skulle bli lika elak som Vänern varit.

Göta Kanal: Dag 1 och 2 / Day 1 and 2

2011-08-28T07:48:00.000-07:00

In my English nutshell
On Augst the 19th M/S Wilhelm Tham went up the Göta River and was lifted in the locks of Trollhättan up to the big and shallow lake Vänern. During the night that followed we were hit by a storm and several passengers got seasick. The next day we went the western part of the Göta Kanal, soon crossing one of the rail arteries of Sweden and meeting the diminutive line ferry named Lina.

Upp Göta Älv i gråväder den 19 augusti och in i den första av Trollhättans slussar. Högt uppe till höger stod inte en fotograf som i barnboken jag visade en bild ur igår. I stället såg vi två medlemmar av däcksbesättningen ila upp för trapporna med linor som de lät falla ned på däcket. Där fästes en tross i varje lina och drogs upp. Dessa trossar visade sig vara oundgängliga i varenda sluss, att tajtas undan för undan på väg upp och slackas på väg ned.

Nu fick vi två överraskningar. En av jungmännen var kvinna, och passagerare som kände för att hjälpa till var välkomna att göra det.

Väl uppe i Trollhättans slusstrappa berättade vår guide, Peter Guggenheimer, om dess olika generationer och pekade ut dem när vi vandrade till Trollhätte Kanalmuseum. Han talade underbart tydligt på svenska, engelska och tyska.

Sedan dags att gå till vila på Vänern men på denna stora och grunda sjö fick vi 17 sekundmeter och därmed sjösjuka för många passagerare. En av dem tog så illa vid dig att han gick iland när vi nådde land igen. Därmed gick han miste om själva Göta Kanal som ju går mellan Vänern och Östersjön och alla idyllerna längs den vägen.

För att bevara känslan av gamla tider öppnas och stängs ett par av alla slussarna för hand, dvs genom att någon matros eller jungman driver en lång stång runt, runt.

Vi passagerare hade två öppna däck att röra oss på. Övre däck hade kommandobrygga, bar och däcksmöbler, undre däck en stor salong där de 38 passagerarna åt och en mindre med bibliotek och försäljning av souvenirer.

Vi lämnade Vänern vid Sjötorp och kom snart till Töreboda där en av det svenska järnvägsnätets pulsådror är svårt förkalkad. Banan har nämligen alldeles för liten kapacitet här, och dessutom måste järnvägsbron upp ibland för att släppa fram båtar.

När vår yngsta dotter och jag paddlade Göta Kanal 1980, nådde vi Töreboda i hällregn. Vi fick då tälta på gräsmattan mellan stationshuset och kanalen. Den ytan är nu parkering. Moderniteten tränger fram som en farsot.

Efter Töreboda spärras vår väg en liten stund av en liten färja som påstods vara Sveriges minsta. Den heter Lina, precis som väldiga linfärjan mellan Bohus-Malmön och fastlandet.

Göta Kanal når i sin västgötadel den högsta höjden, någon meter högre än Vätterns. Denna etapp avslutades med ett mycket intressant besök på Karlsborgs fästning där en guide berättade om hur regeringen beslutat om denna väldiga anläggning som sedan aldrig kommit till den användning som den var byggd för.

En överaskning för de flesta var nog att Baltzar von Platen, som haft avgörande betydelse för att Riksdagen gick med på att bygga Göta Kanal, också var viktig för att få till stånd Karlsborgs fästning. Han måste ha varit en övertalare i klass med Victor Muller.

Ett problem är att en myt fortfarande frodas om kanalens tillkomst. Myten säger att den berömde kanalexperten Thomas Telford ritade kanalen på några veckor. Den hade ritats på 1700-talet och ritningarna hade justerats på 1800-talet. Men hur övertyga Riksdagen om att de dög?

Telford tillkallades, granskade ritningarna, gjorde några ändringar som visade att han gjort det, undertecknade och uppbar ett skyhögt arvode. Därmed kunde von Platen imponera på Riksdagen, och det lyckades. Historien går att läsa i avdelningen Kanalhistorik på hemsidan GÖTA KANAL – Fakta & forskning

Göta Kanal: Förväntningar / Expectations

2011-08-27T07:45:00.000-07:00

In my English nutshell
"From Western Wave to Mälar Strand – a Tour on Swedens Blue Ribbon". I read this book as a child, and it formed my expectations. Seventyfive years later I got the opportunity to test them against reality.

Min första kontakt med Göta Kanal har jag berättat om i mininovellen Bryggdebut. Min andra kontakt blev långvarig. Den gavs av den här boken, tryckt 1924. Jag fick lyssna först medan jag såg på bilderna, sedan läste jag själv och så småningom läste jag boken för mina barn. Boken kom att forma mina förväntningar på en kanalfärd.

Intresset att resa just på detta bekväma sätt ökade markant när Ylva, vår yngsta dotter, och jag paddlade hela vägen i en dubbelkajak. 2011 var det dags för Evelyn och mig att embarkera en Göta Kanal-båt, Wilhelm Tham

I boken utlovades att passagerare från olika länder skulle stiga ombord:

Hit frans- och engelsman sig gett
och tysk och am'rikan
men vem är det som tittar snett?
Jo, det är en japan.

Det visade sig under färden att våra medpassagerare var från åtminstone Sverige, Norge, Danmark, Tyskland, Schweitz och Nya Zeeland. En av dem hade gjort något så ovanligt som att rida sin pilgrimsfärd från Tyskland till Santiago. Överhuvud taget gav medpassagerarna en provkarta på olika intressen. Verkligheten levde upp till förväntningarna.

Enligt boken såg det så här dramatiskt ut i Trollhättan, "den första plats med sluss på sluss". Hur stark skulle dramatiken bli i verkligheten? Det visade sig att den inte stod bokens efter men det berättar jag om i nästa inlägg.

I boken utlovades "kök, som doftar gott" och "finfina salonger". I verkligheten var maten superb utan att ändå göra oss dästa, och uppassningen perfekt. Salongerna var verkligen "finfina" men det blev trångt när alla 38 passagerarna skulle äta.

Att döma av den här bilden i boken ligger Vänern lugn. Ylva och jag fick emellertid uppleva 1980 att Vänern kan suga muster ur paddlare. Genom att sjön är grund blir vågorna krabba och tröttsamma. Det borde inte vara något problem för en stadig kanalbåt – men den natten blev det det 17 sekundmeter.

Evelyn led svårt och på morgonen visade sig att hon inte varit ensam. En av passagerarna gav till och med upp hela resan när vi nådde land efter den natten. Många blev rädda för att korsa Vättern. Då anordnades bussfärd från Karlsborg till Motala för dem som föredrog det, och det gjorde 21 av de 38 passagerare.

Motala Verkstad hann vi inte se men i stället Motala Motormuseum som är ett intressant museum för långt mer än motorfordon. Det besöket överträffade förväntningarna.

Den vevade bron finns kvar men vi såg den inte vevas. Däremot öppnas och stängs ännu två av slussarna för hand. En besättningsman, som numera kan vara kvinna, hoppar iland och går runt, runt och trycker mot en lång stång. Dessutom fick passagerarna tillfälle att se och fotografera en liten linfärja som mycket riktigt heter Lina. Förväntningarna infriades.

Så var vi framme i Stockholm och det blev ett exempel på att verkligheten ibland överträffar dikten. På bokens tid var tilläggsplatsen Riddarholmskajen men trots det är bokens sista sida ritad med en kanalbåt vid slottet. I dagens verklighet är tilläggsplatsen för Göta Kanal-bolaget Skeppsbron, nära slottet.

Förväntningarna hade väckts av den gamla boken och vänner som gjort resan hade spätt på dem. De infriades. De infrias emellertid inte för passagerare som föreställt sig att hytterna är av normal storlek och att alla hytter skall ha toalett. Hytterna är korta och smala men skötseln av dem var utmärkt.

I nästa inlägg berättar jag mer om vad vi upplevde.

Åter på bryggan / Again on the bridge

2011-08-26T01:56:00.000-07:00

Foto: Evelyn Gullestad

In my English nutshell
Five years old, on the bridge of a Göta Kanal ship I pulled down a lever. What happened then inspired me to write a short story 75 years later. This summer Evelyn and I went with such a ship from Göteborg to Stockholm. On the bridge this time I did not pull a lever.

Äntligen Göta Kanal! Mitt intresse väcktes redan när jag var fem år. Det skedde genom en händelse som sjuttiofem år senare inspirerade mig till en mininovell, publicerad bland äldre inlägg under rubriken Gästkrönikor på Bokanjärernas hemsida.

Jag försökte skildra vad som hände men då bara använda de föreställningar och de ord som jag hade som femåring. Det visade sig vara en svår utmaning. När jag nu på bloggen vill ge några glimtar från Evelyns och min Göta Kanal-resa denna augusti, ger jag först bakgrunden genom att återge novellen:

" Bryggdebut

Jag har en väldigt fin båt. Det var den finaste båten i sandlådan. Den heter Saga. En annan grabb i sandlådan har också en båt men den är mycket mindre, och den är ihålig. Den går att ösa sand med — det är ju fel! Min Saga går på London.

Hans pappa kör gräsklippare. Det är nog svårt för ibland sticker han ut tungan när han styr. Min pappa kör Gripsholm. Han sticker inte ut tungan. Gripsholm går på Nyork och på kryssningar. När pappa är hemma ligger den nedanför Sjöfartsmuseet. Då har jag fått följa med mamma och hälsa på. Pappa har en fin mössa och fina kläder med ränder på.

Gripsholm är större än hus. Där finns fina hissar med konstiga dörrar som man kan se igenom. Dom ser ut som en massa långa ärtrör. Man får inte sticka in handen mellan dom, säger mamma. När vi åker med hissen, drar mamma bort rören precis som mormors draperi. Det är roligt att åka hiss.

Högst upp finns det något som heter kommandobrygga. Där finns pappa och en massa konstiga saker, men jag har inte fått känna på dom för mamma har hållit mig hårt i handen när vi har varit där. När vi var där, pratade mamma och pappa om någon som hette Kollega. Han var kapten på en kanalbåt.

Och så pratade dom om mig. Pappa ville visst ha med mig när han hälsade på Kollega. Mamma tyckte inte alls det var bra. Hon sa: du vill skryta med pojken men han kan ställa till med något. Pappa sa: du säger ju själv att pojken är lugn och förståndig! Jo, han är ju det, sa mamma. Jag tycker om när dom vuxna säger att jag är förståndig.

Jag fick nog följa med, för jag kommer ihåg en sak som hände. Pappa och jag var då på en liten kommandobrygga men pappa hade inte sina fina kläder med ränder på sig. Det var en annan man som hade det. Det var nog Kollega, och han var väl kapten. Pappa pratade och pratade och pratade med honom. Ibland tittade de ned i vattnet. Det bubblade.

Då började väggar av sten komma upp på sidorna och en trävägg rakt fram, högre och högre. Det var så’na väggar av sten som finns vid Sjöfartsmuseet, men här rann det vatten på dom. Det var konstigt.

Så började jag se närmare på den stor sak som såg ut som pappas guldklocka men som hade liksom en stång som stack ut från mitten. Förut hade kaptenen dragit i den stången fram och tillbaka, och då hade det plingat. Så jag försökte själv. Stången stod högt uppe men jag klarade att få tag i den och drog ner den. Pling, sa det.

Då hör jag någon alldeles bakom mig ropa:

Har I blitt galna på brygga? Slå full back rätt inne i en sluss!

Jag såg inte den som skrek men jag hörde att han var arg, och jag såg att pappa och kaptenen blev rädda. Kaptenen sprang fram och drog kvickt upp stången. Pappa sprang fram och tog mig hårt i handen. Sedan började både kaptenen och pappa att skratta, och kaptenen gick fram till ett hål i väggen och pratade in i hålet.

När vi kom hem, sa pappa till mamma att pojken talar förståndigt men att han är lika klåfingrig som andra ungar. Han blir nog en bra sjöman, sa pappa. "

Mitt intresse för Göta Kanal kom sedan att ökas av en bilderbok med rimmad text. Jag fick och läste den som barn och läste den senare för våra barn. Den boken är värd ett särskilt blogginlägg

Den 19 augusti embarkerade vi M/S Wilhelm Tham vid Packhuskajen i Göteborg och debarkerade fyra dagar senare vid Skeppsbron i Stockholm. Resan väckte många tankar. Jag lade snart märke till att passagerare som så önskade kunde följa däcksbesättningens arbete, till och med hjälpa till, och att förhållandet mellan över- och underordnade verkade både sakligt och vänligt, ibland till och med skojfriskt.

Verkligen en skillnad mot min barndoms amerikabåtar där däckspersonal inte fick ha kontakt med passagerare och där befälsordningen var strikt formell.

Under resans gång fick jag höra att båtens kapten, Kenneth Attefors, var lärare och att det i besättningen fanns elever och före detta elever. Göta Kanal-kryssningarna går bara på sommaren. Tjänstgöring vid dem låter sig alltså förena med arbete vid skolor som har sommarlov.

Men vilken skola var det? Jag började googla, och fann snart nedanstående nyhet, införd den 25 augusti i Göteborgs-Tidningens nätupplaga:

Texten avslutades med den här upplysningen:

"Kenneth Attefors, gymnasielevernas lärare, som också var med ombord, säger till GT. 
– Hade bogserbåten träffat oss rakt in i sidan hade vi inte stått här i dag. Ett estniskt kustbevakningsfartyg eskorterade Prolific in till Tallinns hamn.  Skolseglingen avbröts när Prolific kom till Tallinn. Eleverna kom till Göteborg i går, omskakade men vid förhållandevis gott mod."

Läroanstalten som Wilhelm Thams kapten och flera i besättningen kom från var alltså Orusts Praktiska Gymnasium. Heder åt praktiska gymnasier!

Vilken nation! / What a nation!

2011-07-30T08:17:00.000-07:00

In my English nutshell
An Oslo bomb, an island massacre, an utstanding nation
(Denna och följande bilder från SvD.se.)

Explosion i Oslos regeringskvarter. Fönster splittrade i ett stort område. Mäktiga husfasader krossade. Brand. Mina tankar börjar vandra.

Tänk att Norges regeringshus är så stora och samlade! I Stockholm syns egentligen tydligt bara gamla Rosenbad med statsministerns kansli. I det huset arbetade jag som utredare medan ännu dagens pressrum var personalrestaurang. De övriga regeringskontoren finns i gamla ombyggda hus på nedre Norrmalm, förbundna under jord med kulvertar.

Skulle Stockholm ha klarat en bomb bättre? Ja, blev mitt spontana svar på frågan. Att det svenska regeringskansliet är utspritt borde väl ha minskat skadorna. Så fick jag se bilden på bombhålet och läsa om hur långt från det hålet som byggnader hade skadats.

Nu insåg jag att jag tänkt fel. I och med att bara Rosenbad med statsministerns kansli är den enda välkända regeringsbyggnaden kan man misstänka att bombmannen skulle ha placerat sin bomb just där. Då hade troligen Rosenbad ödelagts helt. Kanske skulle kulvertsystemet spridit tryckvågen till fler hus.

Så tar Utøya-massakern tag i mitt medvetande. Den ville slå mot demokratin genom att slå mot Arbeidernes Ungdomsfylking, alltså partiets ungdomsförbund. Enda sättet att klara sig på ön var att fly eller gömma sig obemärkt. Detta på en ö där ungdomarna ville lära sig solidaritet.

Än mer gripen blir jag över reaktionerna i Norge. Det börjar med ett uttalande av Siv Jensen, Fremskrittspartiets ledare: "Idag är vi alle AUF-ere!" Andra följde efter och Jens Stoltenberg gjorde allt rätt inte minst genom att tala om vad AUF på Utøya betytt för honom. Jag har hittills inte sett exempel på att någon försökt ta politiska poäng på tragedin.

När jag hörde om Utøya, kom jag att tänka på Glämsta, Judiska Församlingens anläggning och verkasamhet på Barnens Ö i Stockholm, även den en inspiration för många generationer, till och med i över hundra år. Där är man sorgligt nog tvungen att ha en hög säkerhetsberedskap. Nu måste vi inse att även andra än judar och muslimer måste ha hög säkerhetsberedskap.

Flera har utnämnt Anders Behring Breivik till en ensam galning. Det är en minst sagt bizarr tanke. Sedan internet kommit behöver ingen vara ensam utan kan utveckla galenskap bland tusentals likasinnade. Var och en kan nu lätt bli medlem av en destruktiv sekt. Möjligheten att vara anonym i tidningarnas kommentarsspalter gör det dessutom lätt för de destruktiva att nå ut till andra.

Finns någon tröst? Ja, i det sätt som norska nationen reagerat på. Sorg över det som hänt – grundligt bejakad och visad – men förenad med beslutsamhet inför framtiden:

Ingen hämnd, full rättssäkerhet, ännu starkare demokrati.

Feminism: en överraskning / Feminism: a surprise

2011-07-17T12:55:00.001-07:00

In my English nutshell
I have recently noticed the Google Ngram Viewer enabling anybody to se how frequently a word has been used in different periods. It came as a surprise to me that the frequency of Feminism started to shrink around 1997.

Den här kurvan visar hur frekvent ordet feminism varit på engelska från 1900-2008, dvs så långt fram som statistik är publicerad. Jag kan visa kurvan eftersom Google nu erbjuder alla att avläsa hur frekvent ett ord har använts under olika tider. Jag vill visa kurvan därför att jag allt mer blivit tveksam mot att använda ordet feminism som en liberal signal.

Ännu erbjuder Google denna denna tjänst endast på engelska, franska, hebreiska, kinesiska, ryska och spanska. I fråga om engelska erbjuds också uppdelning på brittiska och amerikanska. Dessutom kan man beställa fram frekvensen av ordet i bara "fiction".

Svenska är alltså inte med ännu men mitt intryck är att feminism diskuterats lika mycket på engelska som på svenska, på sätt och vis mer eftersom många svenska deltagare i den diskussionen skriver även på engelska. Alltså har jag installerat Google Ngram Viewer bland mina bokmärken och söker på engelska.

Det visar sig att kurvorna kan beställas som årssiffror eller utjämnade, alltså för varje år ett medeltal av ett antal år före eller efter. Jag väljer 3-årsmedeltal för att slippa massor av små hack i kurvan. Resultatet blir kurvan här ovan.

Frekvensen för feminism har alltså tydligt gått ned sedan 1997. Nedgången är särskilt rak och uthållig i den amerikanska ordmassan som är betydligt större än den brittiska.

Att ordet feminism i stort gått tillbaka ökar min undran över hur liberaler, t ex den ledande kretsen i Liberala Kvinnor, kan arbeta så hårt under just feminism som banér. Det finns många olika slag av feminism, flera aggressivt anti-liberala. Att säga "jag är feminist" kan alltså betyda att jag blir uppfattad som något helt annat än liberal.

Just att det finns olika slag av feminism framhölls redan av av den jämställdhetspolitiska utredning som på regeringens uppdrag tillsatts av Mona Sahlin: Makt att forma samhället och sitt eget liv – jämställdhetspolitiken mot nya mål, SOU 2005:6. Jag har berättat om det på sid 248 i min bok Kvinnan, mannen, tidsandan och den fria tanken, Seveus 2010. Utredningen såg feminism som uttryck för en vilja att se svåra problem och angripa dem medan vad som skall göras inte framgår av själva ordet.

Givetvis kan liberaler ta på sig uppgiften att slå fram feminism som något liberalt och försöka "ta tillbaka" ordet från socialistiskt präglade människor, i så fall ett sympatiskt exempel på folkbildning. Det gäller emellertid då att den feminism man kämpar för verkligen är liberal och inte använder socialistiska verktyg.

Ytterligare en fråga som måste besvaras är emellertid: hur lockande är signalordet feminism när man vänder sig väljarna? Det var för att besvara den frågan jag sökte "feminism" på Ngram Viewer. Kurvan svarar att användningen av ordet "feminism" gått ned stadigt sedan 1997, låt vara med en viss återhämtning de sista åren i brittisk engelska.

Kan nedgången bero på att ordet fått konkurrens av gender, begreppet som blivit genus på svenska? Vi har ju numera genusinstitutioner vid Sveriges alla universitet och högskolor och genusutbildning av förskolepersonal. Alltså söker jag även på "gender" och får då det här svaret:

Samma nedgång, märkligt nog med brytpunkten vid ungefär samma tidpunkt. Ingen uppgång för "gender" förklarar nedgången för "feminism".

Den liberal som kämpar under banéret feminism riskerar alltså inte bara att bli misstänkt för socialism och delvis präglad av den. Det finns också en risk för att följa med "feminism" ut ur rampljuset i takt med att allt fler kvinnor syns på viktiga positioner. Den frågan har jag behandlat ingående i min bok. Välkommen till den!

Osannolik / improbable design

2011-07-06T09:31:00.000-07:00

In my English nutshell
Walking to our cottage on Hidra we pass a garden where this furniture can be seen. Our neighbour has designed and made it, maybe with inspiration from Bhutan where he and his wife have lived.

Vår hytte, som vi kallat Havblikk, ligger på sjösidan av en ås. Innanför den finns en liten by, Hummerås. Länge undvek folket att bo vid stranden eftersom både människor och deras tillhörigheter kunde bli bortrövade. Alltså är den äldsta bebyggelsen på den här delen av Hidra utom synhåll från sjön, till exempel just så som Hummerås ligger.

Stigen till vår hytte går genom den lilla byn. Då ser vi hos våra närmaste grannar, Oddrun och Jostein Rudrud, den här trädgårdsmöbeln. Oddrun är ett kusinbarn till Evelyn. Paret har verkat bland annat i Bhutan. Vi blir förundrade över klenheten i konstruktionen, och ser närmare på möblerna.

Fåtöljerna och soffan är i huvudsak gjorda av böjda spön. Jostein berättar att det är spön av hassel och rönn. Stommen, av något grövre grenar i samma träslag men också i björk.

Soffan ger det märkligaste intrycket, särskilt när man lyfter den. Det känns inte som den väger något men ändå tjänar den väl sitt syfte. Vi har ofta sett två eller tre personer sitta i den.

Vi förvånas över den vackra konstruktioen delvis därför att vi känner Jostein som en skicklig mekaniker och kunnig i allt slags arbete som kräver avancerade maskiner. Tydligen går den begåvningen bra ihop även med formkänsla.

Förförd av / seduced by Stavanger

2011-07-05T12:35:00.001-07:00

In my English nutshell
Stavanger in 1947 – I was seduced by the old houses, the pond between them with its swans, the piers and ships, the mentality and the very different varieties of Norwegian. After 2005 I have understood that everything reminded me of my early summers in the middle of Bohuslän on the Swedish West Coast.

Jag kom till Stavanger 1947 som förälskad nittonåring. Förälskelsen hade slagit till i England mellan Evelyn Gullestad och mig. Vi hade bestämt oss för varandra. Ännu hade det inte blivit modernt att inte binda sig. Alltså hade jag presenterat Evelyn för mina släktingar i Göteborg och sedan hade vi cyklat till Stavanger där hon presenterade mig för sina släktingar.

Jag blev förälskad även i staden. På något sätt stämde allt med mitt sinne: de gamla små husen, den idylliska sjön mitt i bebyggelsen med sina svanar, kajerna. Längs ena sidan av Vågen som går fram till fisktorget, en centralpunkt, finns till och med en rad hus, kallade Bryggen precis som i Bergen.

Dessutom blev jag mycket förtjust över de olika språk som talades och skrevs. Det var inte bara bokmål – alltså det som de flesta svenskar kallar ”vanlig norska” – och nynorsk. Det fanns också ett särskilt Stavanger bymål.

Och så var det humorn! Den lilla sjön kallades Breiavatnet men naturligtvis också Bredevannet. Ungar som leker på gatan i Sverige, leker i gaten på bokmål, i gata på nynorsk och i gadå på bymålet. Följaktligen hette en populär kåseriserie Ongane i gadå. Alltså måste jag tillbaka då och då. Jag har känt som Rudyard Kipling:

Out oars for Stavanger!
Forward all for Stavanger!

På senare år har jag förstått varför Stavanger tilltalade mig redan vid första besöket. Allt stämde med vad jag sett som barn på Bohus-Malmön och Lysekil. Varför det stämde så väl, förstod jag först efter 2005. Då utkom Gunnar A. Skadbergs bok Fattig-Stavanger. En bok om Stavanger 1900 - 1940 skrevet for ungdom. (Om den skulle vara slut på förlaget, finns den troligen på Norges motsvarighet till Bokbörsen: antikvariat.net.)

Att läsa den boken ger i ganska stor utsträckning samma upplevelse som att läsa om Bohuslän. Varje god sillperiod drog till sig folk och ökade välståndet. När sillen svek, blev det fattigdom i både Stavanger och Bohuslän. När sillperiodernas tid var helt slut, blev resultatet ett stort och svältande proletariat. En annan beröringspunkt gäller språket. I mellersta Bohuslän fanns flera olika dialekter när jag var barn, i Stavanger till och med tre skriftspråk.

Skadberg ville med boken visa för dagens ungdomar i Stavanger hur eländig fattigdomen var för inte så länge sedan. Det har han gjort på ett stavangerskt sätt. Avsnitten om den rikspolititiska bakgrunden är skrivna på bokmål. De som gäller kommunen är på nynorsk. Avsnittet som berättar hur hur ungarna lekte under den fattiga tiden är skrivet på bymål, alltså ongane i gadå.

Finns något av allt detta kvar idag? Ja, hur det ser ut i Vågen går som regel att se genom att klicka Stavanger Aftenblads webkamera som visar just den utsikten.

De små gamla husen finns kvar i en utsträckning som motsvarar de stockholmska kulturskyddade husen på Lotsgatan men många gånger om. Den norska rikedomen anlände efter att intresset för gammal bebyggelse vaknat på allvar. Mycket ofta ser man gammal snickarglädje.

Mycket av det gamla är inlemmat i det moderna på olika sätt. Ett gammalt torg har till exempel fått glastak och därmed flyttat inomhus med alla sina fasader kvar.

På sommaren ser man emellertid mycket ofta något som verkligen ger ett annat perspektiv på ”Bryggen” och alla de små hus som är kvar. Så här kan det se ut då:

I Stockholm har jag hört folk protestera när stora kryssningsfartyg stör deras utsikt från Fjällgatan. Här stänger samma sorts fartyg med sina 10-11 däck ovan vattenlinjen fullkomligt sikten för Bryggens hus på tre, högst 4, våningar. Men att Stavanger lockar till sig sådana giganter blir bara en källa till stolthet samtidigt som atmosfären, lugnet och humorn är kvar. De flesta som vill stiga av en buss, gör det när bussen stannat.

Den dag vi såg kryssningjättarna vid kaj, stod bland annat den här moderniteten parkerad på kajen:

Jag blir åter förtjust över språket. Straen, så uttalades ordet stranden på flera håll i Bohuslän när jag växte upp. Men till själva bilen. Jag skrev 1967 manus till ett program för Skol-TV. Det gällde en elektrisk bil som ännu inte fanns. Vi lockade den kände designern Carl-Arne Breger att rita bilen. 2011 är det just en sådan modell som står på kajen i Stavanger. Den är tjänstebil för ett sykepleiesenter och tillverkad av REVA i Indien.

Ordet sykepleiesenter är ett exempel på en svaghet i de norska skriftspråken. En gång i tiden, när när höjdarna inte kunde föreställa sig att allmogen skulle lära sig något annat än modersmålet, verkar småskollärarna ha varit överrepresenterade i Stortinget. De små barnen skulle lära sig stava bara som det lät. Alltså senter, stasjon, passasjer – och därmed tvång för dagens barn att lära om när de börjar med andra språk.

Sverige gjorde samma misstag vid samma tid men gav sig inte på latinska och franska ord i samma utsträckning utan slog till med andra galenskaper.

Området där Evelyn växte upp heter Paradis. Där såg jag i en gammal trädgård ett stort träd där en gren uppenbarligen ångrat sin utbrytning och sedan vänt åter till stammen. Kanske var det på den grenen ormen hängde när han lockade Eva att smaka kunskapens frukt.

Jag har aldrig förut sett en gren ångra sig på det sättet. Finns det något annat träd med en gren som uppfört sig så? Berätta gärna det för mig, till exempel genom att mejla eget@brevet.se

Om ull och landskap / Of wool and landscape

2011-07-04T12:57:00.000-07:00

In my English nutshell

The necessity of keeping the landskape open has made me adopt a sheep, Pollyanna.
This has led to an interest in wool as well.

Förut har jag skrivit om landskap som växer igen när människor inte längre låter sina husdjur beta. Ett exempel på problemet blir tydligt i Sollentuna nästa år. När hundraårsminnet av Olympiska Spelen 1912 firas, kommer maratonloppet att genomföras sin gamla sträcka och vända vid Sollentuna kyrka. En grekisk pelare markerar vändpunkten. 1912 gav den platsen utsikt över sjön Norrviken. Idag syns inte sjön därifrån.

Igenväxningen av landskapet gjorde mig intresserad av fåra- och gethjordarna som börjat drivas på Hidra. Nu i sommar har vi haft tillfälle att se vad den verksamheten betyder i praktiken. Det började med en vandring upp i det ännu öppna landskapet till toppen av Langelandsfjellet, 298 meter över havet. Där sätter sig Roger Skerping Urstad och lockar på sina får. De djärvaste är snart framme.

Lägg märke till att fåret ser ut att bära en kappa. Det gör hon också. Detta är får av gammelnorsk ras som går ute året runt. De bygger upp en kraftig fäll som under sommaren faller av eller skrapas av. I det här fallet lyfte Roger av ett stycke och gav mig för att visa oss hur ullen är uppbyggd.

Här syns den största fårahjordens område med havet och halvön Lista med sin fyr. Åt andra hållet ligger en lummig dal med friskt och frodigt gräs. De gammelnorske fåren intresserar sig märkligt nog inte för den rikedomen. Deras favorit är ljung. Landskapet hålls öppet inte bara med hjälp av fåren – det ”svis” också, alltså svedjas på vårarna, roligt för barnen och ansvarsfyllt för brandväsendet och alla de frivilliga som kontrollerar.

I den lummiga dalen ligger gården Langeland. Den odlades upp av Karl Andersson Kjellström, en rallare från Småland. Gårdens ängar hålls nu öppna av hans tre barnbarn. Här samtalar Roger med ett av dem, Harald Jægtnes. utanför.

Dags för Evelyn, den textilkunniga, att stifta bekantskap med den gammalnorska ullfällen. För att utnyttjas väl måste ullen från den den spinnas på ett speciellt sätt, och i Norge klarar numera bara ett spinneri den uppgiften. Trots att fåren av denna ras fäller sin ull själva medges inget undantag från lagen i Norge som säger att alla får måste klippas.

Fällens fibrer är ytterst långa och starka men innerst späckade med lanolin. Detta gör att fårens kropp alltid är torr – under en förutsättning: att de är gammelnorske och inte korsade med senare framavlade raser. Roger arbetar hårt för att bevara denna tåliga ras som klarar att gå ute året runt.

Så här kan en bit av perukstorlek se ut uppifrån. Det skulle vara en varm mössa på vintern.

Samma bit underifrån. Den kompakta och feta ytan lockar knappast till att lägga an mot huvudet.

Sukkertoppen välkomnar till sin nätbutik som berättar mycket om verksamheten. Där säljs garn, fenalår, pinnekjøtt och villsauskinn från lamm. Alla produkterna är godkända som Debio, dvs ekologiska. I nätbutiken kan man teckna sig för att bli fadder åt en kystgeit (kustget, en tålig ras) på någon av småöarna eller en sau (ett får) på huvudön.

Sau uttalas söu och påminner om att får hetat sö på en del ställen i Sverige. Norska au uttalas för övrigt alltid öu på norska. Haug uttalas höug och betyder hög. Graut uttalas gröut och betyder gröt. Norska är inte så främmande som det kan se ut vid första ögonkastet.

Det finns listor över fåren och getterna och deras faddrar. Det visar sig att faddrarna ofta valt överraskande namn eller i vart fall med mycket överraskande motivering. Här några exempel på spännvidden:

Bres efter en kung i keltisk mytologi.
Dossi efter fadderns dotter.
Erna efter partilederen i Høyre.
Jane efter ”fadderens kjære mann, Jan”.
Krokan eftersom fåret har samma färg som fadderns favoritglass.
Marit efter fadderns ”kjære svigerinne”.
Kronprinsesse Märtha efter HKH Kronprinsesse Märtha av Norge.

Vi får hoppas att partiledaren kände sig hedrad av att ett får blivit uppkallat efter henne liksom att dottern och den kära svägerskan reagerat på samma sätt.

Mitt eget får heter Pollyanna efter flickbokshjältinnan. hon som med vara-glad-leken löste alla svåra problem. Hon hade då hjälp även av något annat som bara jag känner till, och det är ni välkomna att läsa om i antologin Sagotuna som gavs ut 2010 av Sollentuna Författarsällskap.

Nu, först nu, slår det mig att mitt intresse för får kan ha väckts redan i tidig barndom. Matriarken i min fars släkt, Mor Albertina på Bohus Malmön, höll får på Porsholmen när hon blivit gammal. Jag såg henne många gånger på väg dit eller hem medan hon stickade strumpor i farten.

Om får och kvinnor / Of Sheep and Women

2011-06-29T09:31:00.001-07:00

In my English nutshell

After weeks on Hidra, facing the middle of the North Sea, we drive home while hearing Aino Trosell reading her book En gränslös kärlekshistoria (A Borderless Love Story). We learn the fate of four generations of women in a poor borderland between Norway and Sweden. On Hidra we were pleased to see that sheep and goats are again employed to keep the landscape open. Now, listening in the car, we realize that a few sheep, even a single goat, could mean life rather than death to poor women only three generations ago.

Så har vi åter varit på Hidra, den stora ön vid Lista som är Norges sydvästra udde, och bott i hytten som vi byggde 1962. Den har utsikt rätt mot mitten av Nordsjön. Vi fick uppleva mycket, och jag tänker berätta närmare om en del här på bloggen. Nu får emellertid en annan upplevelse gå före.

Vi hade fäst oss vid att Roger Skjerping Urstad i samarbete med flera andra nu lyckas hålla får på Hidras huvudö och getter på de små öarna vid den. Landskapet får inte fortsätta att växa igen. Jag har mer att berätta om detta, men nu kommer i stället en annan historia om får och getter.

Vår upplevelse av tid försvinner under den långa körningen, minst 90 mil, om vi lyssnar till böcker. Denna gång lyssnade vi på Aino Trosell som själv läste sin bok En gränslös kärlekshistoria. Författaren har utgått från familjearkiv, släktforskat, lyssnat på många och med utgångspunkt från det materialet sedan lyckats levandegöra hur hennes mor, mormor och mormors mor levt och präglats, länge i yttersta fattigdom

Det gränslösa syftar på att händelserna äger rum i länge fattiga gränstrakter mellan Norge och Sverige men också på att kvinnorna fick uppoffra sig utan gräns för man och barn. Fattigdomen och flickans eller kvinnans situation kunde vara så svår att en fårakätte eller till och med en enda get kunde avgöra liv eller död. När vi nästa gång är på Hidra, kommer vi att betrakta fåren och getterna med nya ögon.

Så hör vi Aino Trosell avsluta boken med ett ordskifte mellan henne och hennes unga dotter. Flickan är inställd på att fara till Oslo för att arbeta där som servitris något år. Syftet med det är att tjäna pengar nog för att resa ut och ”se världen”. Kontrasten mellan hennes villkor och de villkor hennes förmödrar eller ens mor växt upp under kunde inte ha varit större.

En läsare kan möjligen gissa att Aino Trosell berättade det ordskiftet som ett litterärt grep för att ge läsaren en tankeställare. Så gissade inte vi. En av de sista dagarna på Hidra hade vi träffat ett annat gränslöst par, svenskar men med påbrå från Hidra i mannens fall. Deras unga dotter var med. Hon var glad, allmänbildad, målmedveten – och utforskande världen med hjälp av långa perioder som servitris i Oslo. Hon hade just det som de flesta kvinnor inte hade förr, och som de fattiga absolut inte hade: möjlighet att välja.

Påmind om min barndom / Reminded of my childhood

2011-05-16T10:43:00.001-07:00

In my English nutshell

A model of a tramcar releases memories from my childhood in Gothenburg.

Jag får syn på min barndoms spårvagn. Den bjuds ut av Eskader Webshop för 3 750 kronor. Jag är ingen samlare men måste gå till butiken för att se närmare på ”min” spårvagn. Det gav mig ett minnesrus.

Brevlådan. Den tömdes i centrum vid varje tur. Breven bars ut två gånger vardagar samt varje lördag och söndag. Den ordningen nu skulle, liksom värnplikten, minska arbetslösheten.

Trappstegen upp till konduktören. Jag hör min lillebror ropa ivrigt: mej fälv fösst föje! Den inställningen behöll han genom livet.

Konduktören. En sådan fanns alltid, alltså fanns inget klotter. Konduktören tolererade inte allt. En gång, när vagnen stannade vid en hållplats, slängde han plötsligt av en man och gav honom skjuts med en välriktad spark i baken. Skälet syntes på en av mannens tåhättor Där fanns en spegel monterad. Mannen hade gått intill kvinnliga passagerare och kikat upp under deras kjolar.

Bakre plattformen. Vad som tolererades på de båda plattformarna var spottning så länge loskorna träffade spottkoppen. Speciellt skickliga att träffa den var de som spottade brunt, dvs de som tuggade tobak. Det var vanligt innan rökandet av cigarretter blev till en epidemi.

Salongen. Jag hör min lillebror säga med sin klara barnastämma så att alla spetsar öronen: "Mamma, varför betalar aldrig vi hyran?” Än bättre lyssnade de väl när mamma försökte förklara för lille Ingemar att vi visst betalade hyran när vi skulle.

”Försök inte”, ropade han, ”det är så länge sedan jag var uppe hos farbror Bäckman!” Folket kunde ju inte veta att lille Ingemar och jag, som var halvannat år äldre, fick gå upp till hyresvärden varannan gång med pengarna och att han då alltid bjöd på en gotta.

Förarens plattform. Där stod jag nästan alltid bredvid föraren när jag åkte ensam. Det blev allt intressantare samtal allteftersom jag blev äldre. Jag fick höra att en förare sent på kvällen mycket väl kan fara från ena ändstationen till den andra, tvärs igenom centrum, och vid framkomsten inte ha det minst minne av färden. Det blev en hjälp för mig att förstå att människan ibland låter en autopilot sköta beslut och handlande.

Det allra intressantaste blev emellertid vad som hände en mycket mörk kväll på Kungsladugårdsgatan. En hare fastnade i spårvagnens ljuskägla. Haren höll bra undan för spårvagnen även när vi kommit upp i över 50 men det var tydligt att den inte klarade att hoppa åt sidan ut i mörkret.

Så kom vi till den väl upplysta korsningen vid Broströmska stiftelsen. Då såg haren ljus på sidan och kunde hoppa ut i det ljuset. Det var först efter upprepade erfarenheter från flera års studier av olika utredningar och forskningsrapporter som jag insåg att människan är programmerad precis som haren, dvs rör sig bara inom det område som hon ser.

Den begränsningen har blivit allt värre genom att framgång i forskning vinns genom allt hårdare specialisering. Många forskare blir så specialiserade att deras tänkande bara rör sig inom en allt snävare ljuskägla, nämligen den som visar det de lärt sig – men som inte visar allt de valt bort att lära sig något om. Några har till exempel blivit övertygade om att könet bara är en social konstruktion.

När jag flyttade till Stockholm 1949, lade jag märke till att det var tyst på spårvagnar och bussar där. Man pratade inte med okända som vi gjorde i Göteborg. Skillnaden försvann med den kakafoni som kom med mobiltelefonerna. Nu kan man höra förbluffande privata saker eller företagshemligheter. Sådant hörde jag aldrig på "min" spårvagn.

Fiskebåt>färja>tunnel / Fishing-bout>ferry>tunnel

2011-04-04T03:17:00.001-07:00

1967 fishing-boat
1972 ferry, then bigger ferries
2013 road 125 m below sea-level

Vi var de första som tog en privat bil till Hidra. Vi fick över bilen på någon fiskebåt. 1967 fångade vår son Hans ett sådant ögonblick med sin lilla halvformatkamera. Det fotot publicerades i bildtidskrifter över hela världen. Vi kände oss vara stolta pionjärer. Vi hade visat att andra bilar än en taxi kunde köra på ön.

Fler fick lust att köra bil på Hidra. Färjelägen började byggas. 1972 sattes första färjan in. Den var snart för liten. Det blev större färjor. Det blev bilar vid fler och fler hus.

Samtidigt växte landskapet på ön igen eftersom folk slutade att ha får. Vi slapp att titt som tätt gå ur bilen, öppna en grind och stänga den noggrant efter oss. Det var bekvämt men vi kände oss inte fullt lika stolta över att så tidigt ha deltagit i utvecklingen.

Så visade det sig att färja dög allt sämre för allt fler. Inte är det vettigt att behöva passa tider och sitta i kö! Alltså bildades en påtryckarförening, Hidra Landfast, för att få till stånd en tunnel. Stortinget sade ja. Staten betalar vad tunneln kostar. Arbetet är redan igång på den. Om allt går enligt plan öppnas trafiken i slutet av 2013.

Det låter otroligt. I det djupa Hidrasundet måste vägbanan ned 125 meter under havsytan. Av tunneln kommer 750 meter gå i sundets botten, alltså under vatten. För att få ned vägbanan till den delen av tunneln och då tillåta en stigning på högst 10 procent måste tunneln ges en längd på sammanlagt 3,2 kilometer.

Allt fler kommer att arbeta i Flekkefjord och bo på Hidra. Det blir trevligt för dem och vemodigt för den som lever kvar från den gamla tiden. Men alla kan se att någon nu gjort vår kära ö Hidra internationellt känd på brittiska Wikipedia. Ta en titt! Hälsa gärna på även hos eldsjälarna på Hidra som återinfört fårdrift.

Olika intressen / Different interests

2011-03-28T00:54:00.000-07:00

In my English nutshell
This 14 cm model proved irresistible when it stirred up all my memories of M/S Gripsholm.

“Auktioner på fartygsmodeller i skalan 1:1250 lockar män, mönster, stickningskurser och garnaffärer lockar kvinnor.”

Det skrev jag 2010 i min bok Kvinnan, mannen, tidsandan och den fria tanken som ett exempel på att kvinnor och män kan ha mycket olika intressen. När jag skrev detta, kände jag mig helt främmande för att själv delta i den manliga hobbyn att samla små vattenlinjemodeller. Dessutom är jag över huvud taget inte någon samlare.

I och med att jag nämnde dessa modeller i boken väckte jag emellertid minnet av hur mycket jag lekt med sådana modeller. Så roligt det var när min lillebror, våra kamrater och jag lekte sjöfart och hamnar. Bremen och Normandie var en dröm för mig, men de hade jag aldrig råd att köpa. De var så stora, och de stora båtarna kostade mycket.

Detta minne fick mig att gå till Eskader i Stockholm, nära T-station Karlaplan, och anteckna mig för gamla Gripsholm och Drottningholm om någon av de modellerna skulle komma in. Det var ett barnsligt infall, och jag glömde det snart. Men Eskader kom ihåg! Den 23 mars kom ett mejl från Eskaders Peter Langhorst med beskedet att modeller väntade, och dagen efter var jag i butiken.

Det blev en minnesvärd stund. In hade kommit gamla Drottningholm och Gripsholm liksom Stockholm och Andrea Doria som gått ned efter kollisionen med Stockholm. Det var gripande att se hur liten Stockholm var jämfört med Andrea Doria. Allt fanns att köpa men till priser som gjorde det till ren galenskap för mig att göra det. Jag är ju ingen samlare.

Men Gripsholm väckte minnen. Mamma hade fått följa med när Pappa tjänstgjorde under den första medelhavskryssningen. Det var 1927 och deras bröllopsresa. Nio månader senare föddes jag. Jag fortsatte se på modellen, alla dess 140 milimetrar.

Jag ser Pappa dirigera vid en av lastluckorna när han är “laststyrman”. Jag ser honom på backen när han dirigerar bogserbåtar. Jag ser honom på kommandobryggan när han skojar med passagerare. Jag tänker på befälets kontor intill. På den stora skrivmaskinen där blev han 1938 färdig med att skriva rent sina minnen från första världskriget. De är nu första tredjedelen av boken Från livbåt till flytande palats, tyvärr slutsåld.

På den maskinen gjorde jag samma år den märkliga upptäckten att bokstäver hamnade på papperet i rimligt rätt ordning när jag slog dem på tangenterna. Det gjorde de aldrig när jag skrev för hand. Jag trädde därmed maskinskrivande ut i livet – och upptäckte att det var kvinnogöra hos landkrabborna. Detta blev en av inspirationskällorna för min bok Kvinnan, mannen, tidsandan och den fria tanken.

Jag ser det smala däcket omedelbart under kommandobryggan. När jag med hustru och snart treårig son for till New York på Gripsholm 1953, fick vi uppleva orkan. Jag går ut där under kommandobryggan och fotograferar brottsjöarna när de täcker hela förskeppet. När jag kommer in, är min gabardinrock sönderfransad.

Jag tänker på hissarna med gallerdörrar och på vår lille Hans när han kommit på en spännande lek. När han såg att hissen var nedanför och på väg upp, stack han in armen mellan spjälorna för att se hur sent det går att rycka tillbaka den innan hissen kommer.

Jag ser millimeter för millimeter och minns. Plötsligt hör jag mig köpa modellen. Jag blir totalt överraskad och försöker pruta. Jag framför det humanitära skälet att hustru och döttrar kommer att tro att jag är galen. De tre bakom disken gapskrattar:

Alla våra modellköpare har samma problem! Det händer att köpare ber att få köpbeloppet uppdelat på två olika kvitton för att hemma kunna påstå att de betalat mindre än vad de gjort.

Jag stärks i anden av den upplysningen. Den bekräftar ju min tes att kvinnor och män kan odla mycket olika intressen. Upplysningen väcker också minnet av något som mina nyfikna barnaöron snappade upp i andra hem än mitt eget. Det var prat kvinnor emellan om ”hushållspengar” och hur de kunde smusslas undan till annat än hushållet.

Tydligen finns det bland både kvinnor och män individer som hellre smyger och luras än att öppet stå för vad de gör. Jag morskar upp mig och går hem och berättar att jag köpt Gripsholm för 1 950 kronor.

Kultur och natur idag / Culture and Nature today

2011-03-20T08:47:00.001-07:00

In my English nutshell
An excursion to Överby where artisans have their studios and arrange exhibitions in an old farmhouse. We met Johan Bloom and saw paintings he exhibited, inspired by different symbols from south, west, east or north, among them Our blue planet. Walking home we saw wild flowers for the first time this year.

Sol, flera plusgrader, lockande utställning på Överby gård vid Stäketleden. Det som lockat oss var att konstnären, Johan Bloom, vuxit upp i mina hemtrakter, fått världen som verksamhetsområde men som bas använder Skärhamn, denna märkliga plats som blivit ett centrum både för sjöfart och för kultur av olika slag.

På utställningar är det sällan att vi ser en tavla som vi skulle kunna tänka oss att hänga upp hemma om vi hade haft väggutrymme kvar att hänga något på. På Blooms utställning såg vi flera. Något som särskilt tilltalade mig var att element i tavlorna verkar inspirerade av urgamla symboler som jag själv fäst mig vid. Den här tavlan, Our blue planet, ger goda exempel på det. Tyvärr kan inte mitt foto ge rättvisa åt tavlans inspirerande blåa färg.

Åtskilligt stimulerade vandrade Evelyn och jag hem. Ännu svår halka på många sträckor. På en vägren mot söder ser vi emellertid blyga gula blommor, mycket mindre än tussilago och till form och storlek liknande blåsippor. Det är de första vilda blomster vi sett i år. Vi njuter trots att vi inte vet vad de heter. En utflykt med både kultur och natur!

Internationella Kvinnodagen / Women's International Day

2011-03-07T03:36:00.001-08:00

In my English nutshell
Women's International Day is celebrated in many ways in Sweden. Evelyn and I will go to The National Historical Museum. The program there is devoted to eastern Kongo where raping women is a means of warfare. Among the lecturers are two government members from the Liberal Party: the European Union minister Birgitta Ohlsson and the equality minister Nyamko Sabuni.

Internationella Kvinnodagen ger oss tillfälle att välja många olika slag av program. Evelyn och jag kommer att gå till Historiska Museet där programmet gäller världens värst utsatta kvinnor.

Två regeringsmedlemmar medverkar. Det råkar vara så att jag nämnt dem i min bok Kvinnan, mannen, tidsandan och den fria tanken. De står där därför att de båda arbetar intensivt för jämställdhet men har helt olika inställning till beteckningen feminist. Det är Birgitta Ohlsson och Nyamko Sabuni.

Vi har valt programmet på Historiska Museet eftersom det är ägnat de under senare år värst behandlade kvinnorna i världen: kvinnorna i östra Kongo där krigförande parter systematiskt använder våldtäkt som ett vapen i krigföringen. Detta ger många av kvinnorna fruktansvärda skador. Till det kommer den vidriga påföljden att en våldtagen kvinna stöts ut från sin familj enligt traktens sedvänjor.

Internationella Kvinnodagen påminner mig om att jag har hunnit göra iakttagelser i 78 år av brist på jämställdhet, arbete för jämställdhet, motståndet och avarter som tillkommit i arbetet. Det långa tidsperspektivet leder nu mina tankar till inspirationskällor för långsiktigt tänkande.

Aldous Huxley publicerade 1932 Brave New World och pekade där på de orimligheter som uppstår när människan berusas av moderniteten och gör allt som går att göra. Västvärlden och en stor del av den övriga världen, nu senast Kina, har inte avskräckts från att gå den vägen.

Ett ödesdigert exempel är hur det blivit en självklarhet att hela årskullen skall gå i skola under hela uppväxten – alltså bara tillsammans med jämnåriga – och då samundervisas i alla stadier. Den reformen är grundad varken på beprövad erfarenhet eller på utvärderade forskningsrön. Resultatet av den är att allt fler pojkar misslyckas och att allt fler skolor brinner.

Resultatet är också att kvinnor nu dominerar på alla universitetslinjer utom de rent tekniska och att gruppen utslagna män växer. Men nya reformkrav fortsätter med de gamlas syften som om dessa väldiga förändringar överhuvud taget inte sker.

1949 kom George Orwells framtidsroman Nineteen Eighty-Four, snart mera känd som 1984. Den skildrar en stat där de styrande påtvingar alla ett språk som styr deras tankebanor och känslor. I min bok har jag berättat om hur långt DDR kom på den vägen. Tyvärr tillämpar en del som arbetar för jämställdhet nyspråk för att förleda tanken. De kan till exempel använda ordet individualisering när de vill inskränka föräldrars frihet att fördela föräldraledigheten.

Mina studier i statistik och Darrell Huff's bok 1954 How to Lie with Statistics har fått mig att alltid spana efter missbruk av statistik. Att enbart peka på att kvinnan i genomsnitt har lägre lön än mannen innebär ett sådant missbruk. Det ensidiga utpekandet leder nämligen tanken att diskriminering är orsaken. Till allra största delen förklaras emellertid genomsnittsskillnaden av att fler kvinnor än män väljer anställning där lönerna är låga.

Många har övergivit den gamla definitionen av jämställdhet, alltså lika villkor och möjligheter. De har ersatt den med procent och sådana kräver kvotering. Den definitionen och den åtgärden kräver nästan ingen tankeverksamhet och ger lättbegripliga signaler. Ingen som kämpar för kvotering tycks tänka tanken ut: om vi lyckas kommer människor inte att tillåtas odla olika intressen och söka sig till olika yrken. De måste ju vara jämnt fördelade.

Faran i detta tycks inte ombudsmännen för kvotering vara medvetna om. Karin Boye insåg emellertid faran. I sin bok Kallocain, publicerad 1940, skrev hon följande:

" ... En av ungdomslägrets samlingslokaler stod prydd med långa dukar i de färger som är Statens, man uppförde sketcher, höll tal, marscherade genom salen till trumma och åt tillsammans. Anledningen var den, att en trupp flickor i ungdomslägret fått order om förflyttning, man visste inte riktigt vart, det gick vissa rykten om en annan av Kemistäderna, andra om en av Skostäderna, i varje fall någon plats, där man råkat på obalans både i fråga om arbetskraft och i fråga om procentförhållandet mellan könen. Från vår stad, och förmodligen från en del andra städer också, samlades alltså unga kvinnor ihop och skickades dit bort, för att de en gång fastställda siffrorna skulle kunna vidmakthållas. ..."

I vårt samhälle görs sedan länge stora insatser för att få flickor att välja teknikyrken och föreslås motsvarande insatser för att få pojkar välja vårdyrken. Det uppfattas alltså som ett misslyckade om kvinnor och män söker sig till olika yrken.

Ett område har dock hittills varit befriat från kravet på rätt procent. Ännu har ingen föreslagit en spärr så att mindre kvalificerade män går förbi mer kvalificerade kvinnor bland alla som söker sig till genusforskningen och genusinstitutionerna.

Låt oss hoppas att programmen på Internationella Kvinnodagen 2011 leder till större frihet i tänkandet, inte hämmar den ytterligare.

Människor eller roller? / Human beings or roles?

2011-02-24T12:39:00.000-08:00

In my English nutshell
The discussion arranged today by The Fredrika-Bremer-Association and Men for Equality on Dads, boys and the man's role attracted 140 participants. At first they heard four men giving short speaches. As girls succeed better than boys at school and then enter previous male fields three of the four men advocated changes in the tuition making the boys study better and feel free to enter female fields. The fourth man, I myself, advocated a radical change of the school. Keeping all boys and girls at school every year of their childhood and youth with co-education during all stages frustates more boys than girls. Their frustration results in bad marks and bad behavior. Changing the situation works better than preaching.

Diskussionen som Fredrika-Bremer-Förbundet och Män för Jämställdhet anordnade idag på Historiska Museet blev vad mat, organisation och ledning en fullträff. Mötesledaren, Mats Dafgård, hade gjort ett "körschema" och lyckades få de medverkande hålla det så väl att anförandena blev klara helt enligt programmet.

Förutom av mötesledaren drogs diskussionen drogs igång av fyra män, bland dem jag själv. Var och en presenterade sin bakgrund, sitt perspektiv på ämnet Pappor, pojkar och mansrollen och sina förslag. De tre övriga talade dagens genusspråk och använde uttryck som "den manliga normens primat" och att pojkarna borde "problematiseras" så som länge skett med flickorna och sedan de kvinnliga lärarna.

Jag såg inte från talarstolen att en tecknare i publiken arbetade. När mötet var slut, dök emellertid en man upp med en karikatyr som jag tyckte visade både mig och fem av mina yttranden. Alltså köpte jag karikatyren av honom, och här ovan syns den. Han själv finns på hemsidan Tecknarservice.

Jag hade i programmet presenterats som nestor på jämställdhetsområdet, aktiv bloggare, tidigare utredare och vd i organisationer inom näringslivet. Det blev därmed naturligt att först berätta vad detta innebar och vilken betydelse det haft för mitt engagemang.

Berättade att jag som ung utredare gått igenom ett stort antal stora utredningar och funnit att de alla i någon utsträckning grundat sina slutsatser på aldrig angivet antagande. I efterhand kan man se att det antagandet gjorts och blivit tilll en självklarhet därför att det gav hopp om att en viss slutsats skulle lösa problemen.

Framhöll att man lär mycket för varje illusion som brister och att de senaste brast för mig under arbetet på min bok Kvinnan, mannen, tidsandan och den fria tanken och i samband med att den lades fram.

Pekade på att moderörelser är viktiga även i fråga om modeller för att tolka, tänka, konstruera reformer – och att reformer därför ibland grundas bara på signalord i stället för gedigna begrepp.

Pekade också på detta: ju högre syften, desto större risk för önsketänkande. Den moderna skolan är ett exempel. Att låta hela årskullen oavbrutet tillbringa hela uppväxten i skolan med samundervisning i alla stadier kom till stånd genom beslut som varken var grundade på beprövad erfarenhet eller på utvärderad forskning.

Så fick vi en skola som frustrerar fler pojkar än flickor så att de får sämre resultat och uppför sig sämre. En skola blir inte jämställd bara därför att pojkar och flickor möter exakt samma villkor.

Framhöll att ändrad situationen eller ändrade villkor styr människors handlande mycket effektivare och humanare än att ändra på människorna själva. Nämnde som exempel alla barnvagnar för två barn i olika ålder.

Sådana vagnar har inte köpts på grund av att människor undervisats till att sätta barn till världen tätare eller på grund av att barnvagnsfabrikanter som mer reklam för sådana vagnar än för andra. De har köpts därför att bestämmelserna om bidrag har ändrats så att det lönar sig för föräldrar att få barn tätare.

Märkte inga invändningar mot det jag sade från talarstolen eller podiet men det stod klart att flera i publiken satt fast i föreställningarna att könsskillnader i allt väsentligt är inlärda. Forskning som visar att pojkar och flickor utvecklas i mycket olika takt avfärdades till exempel som ”tro".

Det var då intressant att märka att mina medpodianer inte reagerade mot detta utan svarare verkade att hålla med. Hoppet om att själva människan kan ändras och viljan att göra det blommar ännu. För människor som bär det hoppet och har den viljan är det inte underligt att de vill förklara könsskillnader bara med inlärda roller.

Pappor, pojkar och mansrollen / Dads, boys and man's role

2011-02-20T11:35:00.000-08:00

In my English nutshell
On Februari 24 The Fredrika-Bremer-Association and Men for Equality will arrange a discussion on Dads, boys and the man's role. I am one of six men who will get the discussion going. More than a hundred people have already announced that they will participate.

Fredrika-Bremer-Förbundet har alltid haft både kvinnor och män som medlemmar. Männen kallas då Fredrikar. Jag är en av dem. Tillsammans med Män för Jämställdhet anordnar förbundet en diskussion i mogon den 24 februari kl 17-19.30 på Historiska Museet .

Diskussionen dras igång av fem män, bland dem jag själv. Vi har mycket olika bakgrund. I programmet presenteras jag som nestor på jämställdhetsområdet, aktiv bloggare, tidigare utredare och vd i organisationer inom näringslivet.

Mötet skall diskutera mansrollen med "styrka och svagheter" och frågorna varför män vill ha makt, hur en pojke fostras "av sin mamma", vilka pappor som tar lång föräldraledighet, vem tar ansvar för pojkarnas "antigpluggkultur" och hur vi skall förstå fördelarna med den självklara jämställdheten.

Vi fem får fem minuter var för att dra igång diskussionen. Därefter svarar vi på frågor och deltar i diskussionen. Med över hundra deltagare vill det till att mötesledaren verkligen kan auktoritär befälsföring. Alltå har Mats Dafnäs utsetts för uppgiften. Han är inte bara med i Fredrikornas styrelse utan också ledare på Friskis&Svettis.

Vad är det då jag kan ha att bidra med i en diskussion om mansrollen och jämställdhet? Jag kommer att utgå från presentationen av mig i programmet.

Nestor Ja, när jag började spionera på de vuxna 1933, upptäckte jag att inte alla hem var som mitt där Mamma var husets herre. Sedan har mitt intresse för jämställdhet fortsatt, och jag ger glimtar från hur det yttrat sig, t ex genom att jag 1963 fick bort tidningarnas könssegregerande rubriker över platsannonserna:

Manliga lediga platser Kvinnliga lediga platser.

Manliga platssökande Kvinnliga platssökande

Bloggare Vinjetten på min blogg röjer vad jag kämpar för i alla frågor. Vad just jämställdhet beträffar betyder det att jag märker att en del pådrivare i sin entusiasm använder nyspråk, t ex genom att kalla en inskränkning av föräldrars frihet för individualisering.

Utredare Det var som en sådan jag upptäckte för fem årtionden sedan att utredningar gällande reformer ofta grundas på ett omedvetet antagande som blir till ett självklart faktum eftersom det passar en redan påtänkt slutsats.

Ett sorgligt exempel är dagens skola, uppbyggd i höga syften. Där måste till slut hela årskullen gå hela sin uppväxt och då samundervisad i alla stadier. Besluten om denna märkliga uppväxt fattades utan grund i beprövad verksamhet eller väl utvärderad forskning. Forskningen har sedan fortsatt och allt tydligare visat att flickor och pojkar i genomsnitt utvecklas i radikalt olika takt.

Den uppgift jag tagit på mig inför mötet är att slå larm om skolans konstruktion. Det är den som gör att allt fler pojkar misslyckas och skapar sig en "antipluggkultur". Det räcker inte på långt när att bekämpa detta genom att effektivare undervisa mot "traditionella könsroller". Pojkarna lyckas allt sämre och stör flickorna alltmer. 500 skolor om året brinner. I de fall man vet vilka som tänt på, vet man att det är elever eller före detta elever av manligt kön.

Det blir intressant att se om jag får tillfälle att peka på detta och om det då gör något intryck på Historiska Museet.

Kosmiska dimensioner / Cosmic dimensions

2011-02-06T07:28:00.000-08:00

In my English nutshell
Edsvik Konsthall (Edsvik Art Hall) in Sollentuna is showing a marvellous colletion of computer art sending the visitors into cosmos and making them experience trompe d'æil.

EDSVIK KONSTHALL – Evelyn och jag lockas ofta dit. Vi kan då lyftas men ibland också sänkas. Vi sänks till exempel av verk som man kan förstå bara genom att noga läsa bruksanvisningen vid varje tavla. Sällan ser vi något som ger oss lust att hänga på väggen hemma om vi hade haft någon väggyta kvar. Ofta infinner sig känslan av att vi skulle ha kunnat göra något bättre själva.

Så går vi idag på öppnandet av utställningen From Particles to Space, lockade av en inbjudan varifrån vi klippt ovanstående bild. Vi lyfts och vi får absolut inte känslan att vi kan göra något sådant själva.

Utställningen visar tavlor gjorda genom "computer art", alltså på dator. Konstnären är Margareta Ternström. Enligt programmet är hon utbildad i Stockholm, London och New York och har haft utställninger i Hong Kong, London, Paris, Tunis, Monte Carlo, New York och flera platser i Sverige.

Sådant brukar inte imponera på oss. Det är hur vi upplever tavlorna som är det viktiga. Något stimuleras emellertid intresset av att Margareta Ternström är född 1933 och ändå utvecklar computer art. Underbart att se exempel på att en gammal människa kan ta åldrandet som en utmaning att utvecklas!

Vi går runt och upplever tavlorna. Åtskilliga av dem ger en känsla av inblick i kosmos. Det passar bra här i Sollentuna där vi vårdar Harry Martinsons minne och till och med håller oss med ett torg som heter Aniaraplatsen. Det märkliga är att flera tavlor också leder tankarna till Lennart Nilssons bilder av foster under utveckling.

Andra tavlor är ett bevis på att det även på dator går att åstadkomma en perfekt trompe d'æil som lurar ögat. Se till exempel den här tavlan:

De finns flera sådana tavlor, och det dröjde en bara stund innan vi insåg att ramen inte satts på tavlan utan är en del av den. Utställningen pågår till och med 6 mars, och vi kommer nog att se om den. Som en bonus kan besökarna ta ett exemplar av en ordlista med förklaring av olika begrepp som inspirerat konstnären.

Bulb betyder till exempel utbuktning av kosmos, Higgs' boson en partikel som ännu inte påträffats men som frenetiskt jagas i partikelacceleratorn LHC, Large Hadron Collider. Och varför nöja sig med ett universum när det finns skäl tro att det finns flera? De har till och med fått ett namn: multiversum om vi använder den svenska formen av det latinska ordet.

Edsvik Konsthall har sannerligen utvecklats under de år vi bott i Sollentuna. Nu rymmer godsets gamla ekonomibyggnader målarskola, utställningshallar i västra och östra husen och har dessutom sällskap med MC Collection, en förnämlig samling motorcyklar, alltid presenterade med ett tema. Dessutom är restaurerade Duvslaget med Stallbackens Vänner närmaste granne. Vi lämnar området upplyfta.

Back to basic – vilken? / Back to basic – which one?

2011-01-24T02:44:00.001-08:00

In my English nutshell
The Sollentuna association of the Swedish Liberal Party i running a blog. Today one of the members is advocating extended use of advanced IT technology in order to improve the school. I agree but point at the necessity of stimulating physical excercise.

I dag har jag på den blogg som Sollentuna folkpartister håller läst ett särskilt intressant inlägg där framtidens skola diskuteras i tekniskt perspektiv. Inlägget har rubriken:

Back to basic i 2010-talet

Inlägget har fått mig att skriva en längre kommentar. Jag ställer teknikmöjligheterna mot tydliga och växande hälsoproblem som orsakas av stillasittande och som bland annat yttrar sig i en växande klasskillnad.

Välkomna till Folkpartiet i Sollentuna, närmare bestämt vår blogg!

Skolans misslyckande: den verkliga orsaken / School failure: the real cause

2011-01-11T01:28:00.000-08:00

In my English nutshell
The school system in Sweden has been promoting gender equality for more than 40 years. During that time a growing number of boys have become frustrated and got their marks lowered while the girls have gone on to the universities in such numbers that they dominate there.
Now a governmental committe has proposed a remedy: More efficient work against the tradititional gender roles. My proposal: Periods of work outside the school. Co-education only in certain age stages.

DEJA, Regeringens delegation för jämställdhet i skolan, har lagt fram sitt slutbetänkande. Ordföranden, Ann Ekström, berättade på Svenska Dagbladets Brännpunkt den 10 januari om delegationens slutsatser. Delegationen konstaterar ”att flickor och pojkar i den svenska skolan inte får lika förutsättningar” trots att Skollagen sedan 1960-talet har ”innehållit bestämmelser om att skolan ska motverka traditionella könsroller”.

Det konstaterande borde ha lett till frågan om det just är genom att ”motverka traditionella könsroller” som missförhållandena skall angripas. Det verkar emellertid inte av artikeln som om den frågan har ställts. Där saknas också uppgift om DEJA har intresserat sig för frågan hur det kommer sig att omkring 500 skolor per år brinner i Sverige och att det i allmänhet är elever eller före detta elever av manligt kön som antänder dem.

DEJA har beskrivit tydligt hur olika det går för flickor och pojkar i skolan. Pojkar presterar i genomsnitt sämre medan flickorna ”mår” sämre. Att självmord är den vanligaste dödsorsaken bland pojkar och unga män nämns däremot inte i artikeln.

I dagens skola dominerar pojkarna på ”de yrkesförberedande programmen”. På högskolenivån idag dominerar kvinnorna ”på samtliga program utom de tekniska¨. DEJAs slutsats: lärare och skolledare behöver arbeta mot de traditionella könsrollerna med bättre ”arbetssätt och metoder”. Ett arbete som misslyckats ända sedan 1960-talet skall alltså fortsätta och intensifieras.

Ett förslag framförs dock som kan röja insikt om att missförhållandena kräver något annat för att kunna avhjälpas. Förslaget gäller ”ett fristående organ för utvärdering av metoder och arbetssätt som bygger på vetenskap och beprövad erfarenhet”.

Låt oss innerligt hoppas att detta förslag eller något likvärdigt genomförs. Det som kännetecknat de stora skolreformerna är nämligen att de inte byggt på beprövad erfarenhet och inte på vetenskap eller ens pilotprojekt som utvärderats vetenskapligt.

Jag började i skolan 1934 och fick erfara hur skolan då hanterade två olika slags avvikelser från majoriteten. Jag representerade den ena genom att inte få någon ordning på bokstäver och siffror. Vid den tiden erkände lärarna att denna avvikelse fanns och att skolan inte klarade att hantera den. ”Pojken måste gnuggas hemma!” Ännu visste ingen någon annan metod.

Min lillebror svarade för den andra avvikelsen. Han var en ”vild pojke” som man sade då. Alltså började han förvärvsarbeta i årskurs 7. Så gjorde majoriteten barn. De fick på det sättet från 14 års ålder förebilder bland vuxna i olika åldrar och i olika verksamhet.

Under de följande årtiondena såg jag hur välvilliga idéer gripna ur luften kunde spridas i skolorna som mentala epidemier. Snälla lärare fick för sig att barn med min avvikelse inte fick ”pekas ut”. Skolan släppte under ett par årtionden upp och ut funktionella analfabeter. Detta stoppades först när hjärnforskarna fick apparater som visade att det sprakar annorlunda i våra hjärnor än i majoritetshjärnan.

För barn av min lillebrors sort gick det ännu värre i och med att de inte kunde sluta skolan. Deras kamraterna som fick sin studiero störd drabbades också.

Jag har fortsatt iaktta skolan som skolaktiv far, respektive morfar, för barn och barnbarn, nu i åldrarna 60-16 år. Jag har också följt skolan som gästföreläsare på gymnasierna under flera årtionden.

Mönstret i skolan har hela tiden varit detsamma: först beslut i höga syften om reformer som grundas på skrivbordskonstruktioner, sedan datum för start av reformen minst ett år tidigare än vad förberedelserna verkligen krävt, slutligen starkt motstånd att justera reformerna. Den som vill reformera något som har höga syften blir lätt beskylld för att strunta i dem.

Så småningom har jag upptäckt något ännu värre, något som DEJA borde ha upptäckt. Till grund för besluten att skapa ett skolsystem som innebär att hela årskullen tillbringar hela uppväxten i skolan, och dessutom med samundervisning i alla stadier, låg varken beprövad erfarenhet eller väl belagda forskningsrön.

Den fortsatta forskningen visar allt tydligare att pojkar och flickor i genomsnitt utvecklas i radikalt olika takt. Flickorna ligger flera år före i utvecklingen av den språkliga förmågan. Pojkarna har andra förmågor där de bäst gör sig gällande men dessa utvecklas först långt senare.

Skolreformatörerna hade kunnat studera olika modeller för människors liv och utveckling. Det flesta i min årskull och däromkring lämnade skolan vid 14 års ålder. Åtskilliga av dem gick vidare till yrkesutbildning. I båda de grupperna växlade många mellan ”förkovran” och arbete. Bara ett par procent av årskullen hade privilegiet att göra som jag, ta studenten och sedan fortsätta studera.

Av oss fanns det två grupper. En del, bland dem jag, arbetade under studierna och fick på det sättet i olika miljöer bredare erfarenheter av människor. De ekonomiskt mest privilegierade kunde studera oavbrutet. De följde den välsituerade borgerlige mannens livsmodell: först oavbrutna studier sedan välbetalt arbete.

Aningslöst beslöts att ställa upp den privilegierade borgerlige mannens livsmodell som mål för hela årskullen. Inte ens vilka för- och nackdelar just den modellen hade studerades. Var det bra för de privilegierades utveckling att gå i skola hela tiden och bara träffa jämnåriga?

Det flesta av dem klarade sig eftersom de kom från hem som motiverade dem till studier. Sådana hem hade inte alla elever när modellen utsträcktes till hela årskullen. De privilegierade gick i skolor som kunde relegera ”de vilda” som inte skötte sig. Hur skulle det gå för sådana pojkar om den nödutgången stängdes?

Ovanpå detta gavs den nya skolan en konstruktion som fler flickor än pojkar reder sig i och som inte passar en ökande minoritet av pojkar. De blir bättre än flickorna bara i idrott. Det är enda ämnet där ”vilda pojkar” kan göra sig gällande och där de kan disciplineras.

Mot den bakgrunden bör vi inse att en intensifierad kamp mot ”traditionella könsroller” blir ett slag i luften. Skolans själva grundkonstruktion måste ändras så att individen under uppväxten och för livet stimuleras till en växling mellan studier och arbete.

Inte ens detta räcker. Själva definitionerna som används i arbetet för jämställdhet måste ses över. Jag fick som vd i Studieförbundet Näringsliv och samhälle insyn i utredningen ”Kvinnans liv och arbete/Kvinnens liv og arbeid” som 1962 lanserade begreppet könsroller, och jag har sedan sett vad som hänt med det.

Begreppet var en välsignelse när det kom. Det slog en bräsch i den solida försvarsmuren mot jämställdhet: kvinnans natur. Allteftersom årtiondena gått har begreppet emellertid ”rest” som forskare säger. För många, och de är inflytelserika, har det i praktiken kommit att betyda ”kvinnan har ingen annan natur än mannen”.

Parallellt med det har själva begreppet jämställdhet ”rest”. En gång betydde det lika villkor och möjligheter. Så småningom har det mer och mer utvecklats till att betyda lika val och definieras i procent. Detta har skett utan tanke på det ursprungliga argumentet att kvinnor måste fram för att de har något särskilt att tillföra och utan hänsyn till att kvinnor och män i stor utsträckning är intresserade av olika saker.

Föreställningarna att kvinnan är lika mannen och att jämställdhet innebär likhet har utvecklats till en dogm. I likhet med andra dogmer har den lett till utpekande av kättare och förföljelse av dem. Skolans reformer måste börja med en kritisk granskning av allt som reformatörer hittills trott vara självklarheter.

Anfall mot genusforskningen / Assault on gender research

2011-01-05T06:30:00.000-08:00

In my English nutshell.
A university professor of political science accuses gender research in Sweden of navel-gazing, thereby effectively deserting the cause of gender equality.

Bo Rothstein, professor i statskunskap vid Göteborgs Universitet, har i Expressen gått till angrepp mot genusforskningen i Sverige. Han menar att genusforskarna isolerar sig och gjort sig beroende av staten och att detta bidragit till att frågan om jämställdhet blivit ”politiskt närmast stendöd”.

För egen del tänker jag på andra skäl till att det blivit så. Bo Rothstein har emellertid i andra sammanhang visat sig vara en ombudsman för vetenskaplighet. Alltså läser jag uppmärksamt vad han skriver.

Rothstein pekar till att börja med på att det idag finns minst ett par hundra forskartjänster i genusvetenskap, dessutom forskarskolor och ”en särskild myndighet för att främja denna forskning benämnd Nationella sekretariatet för genusforskning”. Rothstein säger att denna forskning på de flesta håll isolerats från övriga ämnen, ”till skada för både genusforskningen och de övriga ämnenas vitalitet och kreativitet”. Dessutom har det bidragit till ”könssegregering”.

Det senare är odiskutabelt. Genusforskningen är mycket långt från jämställdhet definierad i procent. Alla som utgår från den definitionen och som är anhängare av kvotering borde besinna vad den skulle innebära för genusforskningen. Den skulle innebära att män under lång tid framöver måste kvoteras in och därmed gå förbi mer meriterade kvinnor. 

Rothstein påtalar också bristen på ”teoretisk pluralism” orsakad av ”ett statligt fastställt paradigm” som går under beteckningen "könsmaktsordningen". Nu lyckades Nyamko Sabuni som jämställdhetsminister att ta bort den ”ordningen” som ”utgångspunkt” för statens jämställdhetspolitik och ersätta den med något som ger individen mer ansvar. Det hindrar tyvärr inte att "könsmaktsordningen" kan leva vidare som en grundföreställning hos genusforskarna.

Detta kan i så fall, som Bo Rothstein skriver, leda till intellektuell stagnation. De ”specifika mekanismer som skapar och återskapar ojämställdheten” blir lämnade därhän. Dessutom hämmas den ”frihet som forskningen behöver för att kunna bidra med något nytt”.

Rothsteins påstående om brist på ”teoretisk pluralism” förvånar mig först. Sedan flera år har jag tagit del av genus@genus.se, den elektroniska anslagstavla som Nationella sekretariatet för genusforskning håller. Den innehåller kallelser till möten och kurser, utlysningar av tjänster och stipendier, inbjudan att delta i forskningsprojekt och efterlysningar av litteratur.

Strömmen av meddelanden på denna anslagstavla visar att det finns en mängd olika linjer i genusforskningen, till exempel poststrukturalism, maskulinitetsforskning och queerforskning, och att dessa håller sig med en stor mängd begrepp, till exempel intersektionalitet, performativitet och genus som diskursivt konstruerat.

Nu slår det mig emellertid att jag nyligen såg en efterlysning med ett tillägg som jag här citerar ur minnet: ”även icke-feministiska rapporter välkomna”. Det kan tyda på att icke-feministiska rapporter normalt inte är välkomna. Kan det alltså vara att den ”pluralism” jag observerat i stort sett håller sig inom det ”paradigm” som Bo Rothstein påtalar?

Vid närmare eftertanke inser jag att den risken finns. Alla moderna forskare är medvetna om att de vinner resultat och anseende för resultat om de specialiserar sig. Det är inte alls ovanligt att forskare blir så specialiserade att de varken ser eller tänker något utanför den tunnel de byggt upp i sitt medvetande. Detta har alltid gällt män. Kan det även gälla kvinnliga forskare?

Nu finns det hopp om att få genusforskarna prövade. Jag har sänt information om min bok Kvinnan, mannen, tidsandan och den fria tanken (Seveus 2010) till alla genusinstitutioner i Sverige och samtidigt erbjudit mig själv att gästföreläsa för studenterna i egenskap av vittne. Boken innehåller nämligen mina personliga iakttagelser om arbetet för jämställdhet, motståndet och framsteg men även avarter i arbetet. Boken är unik genom sitt långa tidsperspektiv, 77 år.

Det råkar vara så att jag alltid varit ytterligt nyfiken och spionerade medvetet på de vuxna redan från fem års ålder, alltså 1933. Då upptäckte jag snart att mitt hem var annorlunda än många kamraters.

Hemma var Mamma husets herre med ansvar för ekonomin. Pappas hela lön gick från rederiet direkt till henne. Hemma fångade mina uppspända öron upp nyckelordet fickpengar för det Pappa hämtade hos Mamma. Hos kamrater hörde jag kvinnor i stället tala om hushållspengar och hur mer sådana kunde lirkas fram.

Jag blev tidigt intresserad av jämställdhet. Det intresset har följt mig genom livet. Det gjorde till exempel att jag som nyvald ordförande i Folkpartiets Ungdomsförbund 1959 valde jämställdhet som mitt profilkrav. Intresset har hållits levande medan barn och barnbarn, bland dem döttrar och dotterdöttrar, vuxit upp.

Min bok berättar om de iakttagelser jag gjort, tankarna som väcktes när jag gjorde dem och mina slutsatser i dag. Den är alltså ett vittnesmål och bör som sådant vara av intresse för genusforskare. De bör ju inte bara studera varandras rapporter.

Om genusforskare tackar ja till mitt erbjudande och tar del av boken och/eller vill lyssna på mig, har Bo Rothstein fel. Om de inte är intresserade, är det ett tecken på att han har rätt.

I så fall riktar jag mina förhoppningar mot genushistorikerna. De bör inte rygga tillbaka för iakttagelser som börjar på 1930-talet och slutar 2010. En av de tidigaste iakttagelserna var till exempel den att min mor var den enda kvinnan som vågade hänga sina tvättade sanitetsbindor fullt synliga på klädlinan.

Inte fåren Lukas nämnde / Not the sheep Luke mentioned

2010-12-26T13:24:00.000-08:00

In my English nutshell
 In 1962 we were the first people to bring a private car to Hidra, an island in southwest Norway. Others followed. Sheep were replaced by cars. The open landscape disappeared. Now is is beeing restored by a herd of sturdy sheep, outdoor the year round, and I am the proud godfather of one in the herd: Pollyanna.

Gå gärna tillbaka i bloggen, till den 3 augusti i år. Där berättade jag närmare om hur vi var de första på Hidra, vår sommarö nära Lista, Norges sydvästspets, som tog en privatbil till ön och att vi länge var stolta över det.

Fler på ön fick emellertid aptit på att ta bil till ön. Hidra fick färja. Samtidigt slutade öborna hålla får. Skönt, tyckte vi länge. Grindarna togs bort som vi varit tvungna att öppna och stänga de första åren. Utvecklingen fortsätter. Om några år går det tunnel under det djupa sundet mellan Hidra och fastlandet. Men landskapet växer igen.

Det är inte längre det öppna landskap som vi trivdes i och lätt hittade i. Den nya situationen har jag skildrat i novellen Tankar ur molnen som står i antologin Möten – ordsatta bilder (Vudya Kitaban förlag 2006). Min bloggbetraktelse den 3 augusti slutade i samma stämning med orden:

Vad är det vi gör idag som vi är stolta över
 men som är galenskap om femtio år?

Några som gör något idag och kan vara säkra på att det är sunt även om femtio år, det är Roger Skjerping Urstad på Hidra som med vänner satt igång med att låta en hjord av tåliga utegångsfår beta. Han söker faddrar för fåren och jag har blivit en av dem.

Fåret som jag blivit fadder till har jag gett namnet Pollyanna, den flickbokshjältinna i början av 1900-talet som utvecklade vara-glad-leken, grunden för positivt tänkande och positiv psykologi. Henne har jag berättat om i en saga, Pollyanna i höjden, som står i antologin Sagotuna (Vudya Kitaban Förlag 2010).

Jag är själv en Pollyanna. Därmed blev det naturligt för mig att välja just det namnet för fåret. Denna flickbokshjältinna uppfattas idag mycket olika av olika kvinnor. De självgående tycker om henne – de som tror på könsmaktordningen och uppfattar kvinnan som ett offer hatar henne. Det har jag berättat närmare om i min bok Kvinnan, mannen, tidsandan och den fria tanken (Seveus Förlag 2010).

Hur klarar sig Pollyanna och de andra fåren nu? Det har jag fått en rapport om. Jag återger den och lämnar först upplysningar om språket.

Får hette förr sö på många håll i Sverige. I Norge uttalas ordet söu men det stavas sau precis som hög uttalas höug och stavas haug. ”For sauene sin del …” är ett exempel på att den ursprungliga genitivformen ”sin” har överlevt på norska och ofta används i stället för det påhängda ”s" som är enda genitivformen i svenskan. Uttrycket betyder alltså ”För fårens del…”. Här kommer rapporten:

For sauene sin del gjør det ikke noe med lav temperatur, de har to lag med tjukk ull. Så lenge det er lite snø eller vind slik at snøen blåser vekk fra fjelltoppene, kan sauene vandre fritt og beite.

Verklighetens Pollyanna bör klara sig
precis som flickbokshjältinnan alltid gjort.

Extra tänkvärt blir det att kungöra detta eftersom jag gör det när Evelyn och jag just kommit hem från firandet av vår förstfödde. Hans-Göran Gullestad Claesson fyller 60 år idag!

Vi måste alltså ha blivit mogna. Dagen vår Hasse föddes har visat sig vara en tidsmarkering. Vi kämpade hårt för att jag skulle få vara med vid förlossningen. Absolut Nej! Jag framhöll min merit att ha förlöst djur, t ex en sugga som fick tolv kultingar, men det hjälpte inte. Men efter några år vände tidsandan, och alla fäder förväntades vara med. Vad kvinnan ville blev det då inte tal om.

En midvintersyn / A midwinter apparition

2010-12-22T01:02:00.000-08:00

In my English nutshell
This photo is not manipulated. A few moments between 10 and 11 o'clock during the days around the winter solstice the camera and our own eyes see these rods of light in the forest when looking north.
My thoughts go to people who wear gender glasses all the year round.

Det här fotot är inte manipulerat. Denna syn möter både oss och kameran på vår balkong när vi riktar blicken rakt mot norr. Detta händer en stund mellan 10 och 11 under midvinterns kortaste dagar.

Den synen får mig att tänka på en uppmaning jag läste i början av året. Den fanns i inlägg, publicerade i tidningen Nu, och var riktad till personer som inte anser det vara liberalt att inskränka föräldrars frihet för att uppnå jämställdhet. Uppmaningen:

Sätt på genusglasögon så syns könsmaktordningen tydligt!

Vi uppmanades alltså bära sådana glasögon hela tiden. Jag blev nyfiken och började leta efter könsmaktordningens innebörd och ursprung. Det jag fann var att ordet är en signal om vilja att förändra men försvagar individens vilja att ta ansvar. Individen är ju ett offer för könsmaktordningen. Inte underligt att S-regeringen utsåg just denna ordning till "utgångspunkt" för sin jämställdhetspolitik.

Det gladde mig därför när jag förstod att Nyamko Sabuni som jämställdhetsminister strök den utgångspunkten. Nyckelmeningen i alliansregeringens grund för jämställdhetspolitiken ger åter individen ansvar och lyder:

Varje individ, kvinna som man, ska ha möjlighet
att utveckla sin begåvning inom just de områden där man har
de bästa förutsättningarna oavsett kön.

Må alla som frestas att bära genusglasögon – eller andra glasögon som styr deras verklighetssyn – nöja sig med att göra det bara en timme under vintersolståndet!

God Jul och ett Lyckosamt 2011!

När pojkar inte passar /When boys do not fit in

2010-12-15T12:02:00.001-08:00

In my English nutshell
"Now it is time for choice of school. Choose school Jan 11 to February 7". A photo on an advertisement from the municipal schools of Sollentuna happens to point to the fact that more girls than boys succeed at school. Frustrated boys form a growing minority.

Mitt i Sollentuna den 14 december visade denna bild på fyra förväntansfulla flickor. Bilden finns i övre halvan av en helsidesannons. Barn- och utbildningskontoret uppmanar till val av skola och listar på undre halvan alla kommunala skolor. Kontoret har genom sitt val av motiv pekat på ett dilemma med den moderna skolan: pojkar och flickor är inte jämställda.

De är jämställda enligt den destruktiva definitionen lika procenttal. Men de är inte jämställda enligt den gamla definitionen, den som numera kallas den kvalitativa och som innebär lika villkor efter vars och ens förutsättningar.

Arbetet på min bok Kvinnan, mannen, tidsandan och den fria tanken (Seveus 2010) kom flera gånger att väcka sorg hos mig. Jag insåg att viktiga reformer genomförts utan att grundas på beprövad erfarenhet eller på nya vetenskapliga rön. Den enda grunden var innerligt goda syften plus förhoppningar.

Den största reformen har gällt skolan. När jag tog studenten 1946, hade jag sällskap av bara ett par procent av min årskull. Andra hade gått yrkesskolor och liknande. Den stora majoriteten hade emellertid lämnat skolan efter årskurs 7 och sedan gått ut i livet där var och en mötte vuxna föredömen i olika åldrar.

När den stora skolreformen började planeras, fanns flera olika modeller för livsloppet att studera. De som ville skapa en bättre uppväxt kunde ha studerat om det var bra för de privilegierade studenterna att gå i en följd gå igenom folkskola, realskola, gymnasium och högskola, alltså utan att växla mellan arbete och studier. De kunde ha studerat hur bra modellen folkskola, arbete, yrkesskola, arbete och kompletterande studier var.

De kunde ha ställt frågan vad det var som gjorde att det gamla utbildningssystemet med dess 7-gradiga betygsskala åstadkom så god motivation för de flesta, en motivation som drev så många att "förkovra sig" och som förde Sverige till världsrekord i tillväxt.

Nej, aningslöst valdes bara en modell för livsloppet: den privilegierade borgerlige mannens, modellen som innebar studier oavlåtligt under hela uppväxten och först därefter arbete.

Därmed blev resultatet att alla i en årskull under hela sin uppväxt går i skolan, alltså bara umgås med jämnåriga. De går då miste om den kontakt med alla åldrar som större delen av årskullen fick förr. Denna reform var grundad varken på beprövad erfarenhet eller på nya forskningsrön.

Dessutom infördes samundervisning i alla stadier. Det stämde inte med beprövad erfarenhet då, det stämmer inte alls med forskningens rön nu. Forskningen har sedan länge allt tydligare visat att flickor och pojkar i genomsnitt utvecklas i mycket olika takt.

Flickor är överlag tidigare och flera år tidigare i fråga om den viktiga utvecklingen av språklig kompetens. Färdigheter där pojkar gör sig bäst gällande utvecklas långt senare hos dem. Resultatet har blivit allt tydligare för varje årtionde som gått. Den skola som byggts upp i så goda syften har inte blivit en skola "för alla".

Allt fler pojkar får allt sämre resultat. Allt fler misslyckas med att genomföra sina studier. De uppträder störande. Numera brinner 500 skolor om året i Sverige, i allmänhet genom anlagd brand. I praktiskt taget alla fall där det gått att få någon kunskap om förövarna har det visat sig att de är elever eller före detta elever av manligt kön.

Den skola vi har skapat i så goda syften kräver elever av en sort som är vanligare bland flickor än bland pojkar. Den är direkt olämplig för elever av den sort som i min barndom kallades "vilda pojkar". Sådana "tämjdes" inte i skolan utan genom att tidigt lämna skolan och möta förebilder i alla åldrar.

Detta fungerade ännu så sent som i min generation. Min vilde lillebror, en gängpojke, började arbeta 1936 då han gick i årskurs 7 och gjorde så småningom en bättre karriär än de flesta akademiker. Idag tvingas sådana pojkar stanna kvar i skolan. De blir fall för psykologer, terapeuter och läkemedelsproducenter.

Flickorna klarar sig i genomsnitt bättre i skolan och sedan i högskolan. Därmed blir de år från år allt bättre på de kvalificerade kvalificerade befattningarnas arbetsmarknad. I New York och London har det visat sig att unga kvinnor är bättre utbildade än unga män och har genomsnittligt högre lön. Detta kommer att bli fallet även här.

Barn- och ungdomskontorets val av foto, fyra förväntansfulla flickor, illustrerar framtiden alldeles utmärkt!

Partierna gör nu valanalyser med mandatperioden som tidsperspektiv. Jag hoppas att åtminstone mitt eget, Folkpartiet, dessutom skall satsa på en genomgripande framtidsanalys med livstiden som tidsperspektiv och livsloppet som bedömningsgrund. Då finns det en möjlighet att göra skolan jämställd.

Lathund för jämställdhet / Vade mecum for equality

2010-12-08T09:57:00.000-08:00

In my English nutshell
Vade mecum on Equality 2010 is published by Statistics Sweden, presenting women and men as they appear in official statistics. The overall picture: they choose different occupations and different lines of education.

I min bok Kvinnan, mannen, tidsandan och den fria tanken berättade jag om Lathunden som SCB ger ut vartannat år. Jag jämförde då upplagan 2008 med den tidigare och fann förändringar som avspeglade alliansregeringens tillträde med Nyamko Sabuni som jämställdhetsminister.

Könsmaktordningen som utgångspunkt för S-regeringens jämställdhetspolitik hade till exempel bytts ut mot att man måste ta tillvara hela befolkningens kunskaper och kompetens. Kärnmeningen som sedan följde var denna: Varje individ, kvinna som man, ska ha möjlighet att utveckla sin begåvning inom just de områden där man har de bästa förutsättningarna oavsett kön.

Jag berättade också att jag föreslagit förbättringar. Ett exempel gällde arbetsskador. De var inte med. Därmed doldes en typ av skillnader mellan kvinnor och män. Mina idéer togs väl emot. Nu har jag därför börjat studera 2010-versionen och för att se vilka förbättringar som gjorts.

Grafiken har förbättrats. Det har blivit ännu lättare att med blotta ögat se det som tabellerna berättar om. De unga kvinnorna och männen som avgått från gymnasium har till exempel fördelat sig på ämnesområden så här:

Efter årtionden av hårt arbete för att få flickor att våga välja "manligt" och pojkar att välja "kvinnligt" söker sig alltså gymnasisterna tydligt till gamla "kvinnliga" och "manliga" områden. Jämställdhetsparadoxen, att friare yrkesval inte leder till jämn fördelning, har jag berättat om i boken. Här syns den tydligt på gymnasienivå.

Men högre upp? Det här visar hur de som avlagt examen på högskola fördelar sig. Det är tydligt att kvinnor även på den nivån dras till "kvinnliga" yrken och män till "manliga". Diagrammet visar emellertid något mer, nämligen att fler kvinnor än män utexamineras.

I år har publicerats statistik som visar att unga kvinnor i New York i genomsnitt har mer kvalificerade uppgifter än männen och högre genomsnittslön. Att döma av ovanstående diagram blir det framtiden även i Sverige.

Kan bilden vara en annan i fråga om de som examinerats från kvalificerad yrkesutbildning? Nedanstående diagram ger svaret.

Vi ser samma uppdelning av kvinnorna och männen på "kvinnliga" och "manliga" områden och samma övervikt för kvinnor bland dem som verkligen tar examen. Vi ser med andra ord samma uppdelning av majoriteten kvinnors och mäns intressen som vi ser i samhället i övrigt och en tydlig fortsättning av detta som observerats redan i grundskolan: att fler pojkar än flickor misslyckas med studier.

Att framställa den genomsnittliga löneskillnaden mellan kvinnor och män som orsakad huvudsakligen av diskriminering är ohederligt. Diskriminering förekommer, sorgligt nog, men praktiskt taget hela löneskillnaden orsakas av att människor som arbetar i "kvinnliga" yrken har lägre betalt än människor som arbetar i "manliga" och att halvtidsarbete är mycket vanligare i de "kvinnliga" yrkena.

Nu kommer jag att studera lathunden vidare och rekommenderar andra att göra detsamma. Man kan få den som pdf-fil genom att klicka sig fram till den på SCB. Man kan beställa pappersversionen på jamstalldhet@scb.se eller ringa 019 17 65 27.

Det jag själv kommer att spana efter är om SCB sökt få fram statistik som avslöjar att könsskillnader döljs. Både hos myndigheter och i massmedia har det till exempel blivit en svår ovana att dölja en påtaglig könsskillnad i beteende: man skriver ungdomar när det handlar om pojkar eller unga män. De som tänder på bilar och kastar sten på brandbilar kallas ungdomar trots att flickor ytterst sällan deltar aktivt.

Under min första läsning av Kvinnor och män – Lathund om jämställdhet 2010 kommer jag att tänka på alla dem som intalat sig övertygelsen att könsskillnader helt eller nästan helt orsakas av att individerna könas, dvs inlärs att spela könsroller. Jag ser nämligen ingenting som tyder på något annat än att kvinnor och män formas av ett samspel mellan arv och miljö, för att nu återfalla till språket i min ungdom.

Det blir spännande att leta i Lathunden efter begravda hundar.

Spex i sagoslott / Burlesque in fairypalace

2010-11-20T11:20:00.000-08:00

In my English nutshell
Many university students in Sweden write contrafactive history and then perform each new finding in a burlesque. Now our grandchild No 3 has done it again!

Vårt barnbarn nummer 3, Sanna Tehler, är mogen vorden och firar det med att studera på KTH och på olika sätt medverka i tanke- och skrattväckande spex. Förra året förklarades på denna spexväg alla intrikata relationer mellan Tesla, Edison och Marconi för att inte tala om vad Teddy Roosevelt och Mark Twain betydde för att trikata in dem.

I år var det dags för Naturvetarspexet att uppföra

Ludvig II
Eller mycket sagoväsen för ingenting

Sanna bidrog med att utforma affischen och programbladet vars första sida får liva upp oss här i vintermörkret. Jag upplevde föreställningen den 14 november och blev djupt imponerad. Äntligen får vi en rimlig förklaring till att en kung i Bayern kunde vara framsynt nog att bygga ett verkligt slott som underlag för Walt Disneys standard för sagoslott.

Intrigerna vid hovet skildras, och då kommer den intressanta förklaringen: både Richard Wagner och Sigmund Freud tillkallas. Den ene ser till att storvulenheten blåses upp, den andre att nyckelpersonerna blir galna nog för att genomföra den.

Universitetsstudier kan sannerligen vara tankeställande och utvecklande!

Nu bäst att jag återgår till mitt vanliga liv med alla fötter på marken. Detta liv har bl a yttrat sig i en liberal valanalys som går att ta del av här.

Genus: information, reaktion / Gender: information, reaction

2010-11-19T01:14:00.000-08:00

In my English nutshell
A second time a mother in Sweden has declared the sex of her child a secret. She is convinced that a child is made into a boy or a girl by the way it is treated. I describe this as a logical trap and point at other measures inspired by the same trap.

Denna mamma vill hålla alla dörrar öppna för sitt barn, som heter Vide, genom att hålla barnets kön hemligt. Hon säger därför inte "hon" eller "han" om det. Hennes motivering är "att det inte finns något relevant skäl att uppfostra Vide till man eller kvinna".

Denna unga kvinna är övertygad om att människan blir man eller kvinna genom att uppfostras till det. Hon arbetar på att få igång "en förskola där man aldrig pratar om pojkar och flickor". Detta enligt Sydsvenska Dagbladet. Läs reportaget här.

Läs också min bok Kvinnan, mannan, tidsandan och den fria tanken. Den börjar med en händelse 1934:

« Ingemar, min lillebror, fick någon febersjukdom när han var fem år och togs in på Barnsjukhuset. Till slut fick han ta emot besök. Mamma och jag for dit, Mamma med en vacker flickdocka som hon hoppades skulle glädja honom. Det var inte konstigt för mig. Jag hade hört henne säga till våra släktingar och sina väninnor att hon ville göra sina pojkar ”mer som flickor”. Då hade jag sett att några skakade på huvudet och förstått att de vuxna tydligen kan tänka mycket olika.

Så kom vi fram till salen där Ingemar skulle ligga. Inte låg han, inte! Han gick i sin säng och undersökte galler och gavlar. Mamma kramade honom och gav honom den fina dockan. Han grep tveksamt tag i den. Då kände han att dockans huvud var tungt. Han dunkade det mot sängkanten. Huvudet var hårt också! Då sken han upp glädjestrålande, tog dockan i benen, svängde henne i en vid båge – och slog huvudet i sänggaveln så att det flög av och dunsade genom salen. »

På 1930-talet fann min mor inga likatänkande. Sådana dök emellertid upp efter sex årtionden. De blev många när Kajsa Wahlström videofilmat förskolepersonal och visat att flickor och pojkar bemöttes olika.

Denna tydliga demonstration fick många som önskade öka jämställdheten att gå in i tankefälla. De blev övertygade om att det var just det olika bemötandet som orsakade olikheterna mellan könen. Lika bemötande av små barn alltså lika med genväg till jämställdhet.

Genvägen var oemotståndlig. Många förskolor och skolor strävar nu efter att bemöta flickor och pojkar lika. Andra orsaker till könsolikheter blir då ointressanta. Det har till och med blivit "reaktionärt" att ens nämna sådana faktorer trots att forskningen kunnat visa dem allt tydligare tack vare ökad insyn i hjärnans processer.

Hur kunde jag nu veta något om artikeln i Sydsvenskan? Normalt läser jag inte den tidningen, inte ens på nätet, och följer mycket dåligt med andra tidningar också. Jag fick veta om artikeln i en av mina tre huvudkällor för information i fråga om arbetet för jämställdhet. När jag håller föredrag, brukar jag ge webbadresserna till dem.

Nu är det dags att ge adresserna här till de två tätast utkommande informationskällorna och till en tredje som får mig att skratta över den ringa visdom varmed världen styres.

Nationella Sekretariatet för Genusforskning håller en anslagstavla i form av en "lista". Man tar del av innehållet där genom att "abonnera" och får då hela tiden senast uppsatta meddelande. Webbadressen är här. Själva "listan" heter genus@genus.se.

Under arbetet på min bok har jag haft stor nytta av denna anslagstavla. Där anslås kurser och föredrag, utlysning av stipendier, vädjanden om "papers" för att delta i forskningsseminarier, inbjudningar till evenemang av vitt skilda slag, till exempel queertango och sexdagar, reklam för nya böcker och efterlysningar.

Att döma av denna anslagstavla har genusforskning och genusverksamhet nu en väldig omfattning. Någon "Nils Dacke" tycks ha satt stämpeln det genusindustriella komplexet på detta, och det är helt förståeligt.

Vad som är svårare att förstå är detta: en stor del av dem som sätter upp meddelanden på denna anslagstavla tycks definiera jämställdhet i procenttalet för underrepresenterat kön – men med den definitionen är genusområdet inte alls jämställt. De som verkar för kvotering bör kräva att män kvoteras in, dvs att kvinnor som söker sig dit spärras ute.

Meddelandeströmmen på "genuslistan" visar att många deltagare tycks ha gått i andra tankefällor än den att bemötandet av små barn skapar könsskillnader. Det är påfallande att praktiskt taget allt handlar om "roller" och "strukturer" och praktiskt taget inget om andra orsaker till könsskillnader än sådana.

Inte minst därför är en annan informationskälla värdefull. Den heter GenusNytt och är till formen en blogg som drivs av Per Ström, integritetsombudsman hos tankesmedjan Den Nya Välfärden. Webbadressen är här.

Informationen på den bloggen kommer i hög grad genom tips från läsarna. Någon hade till exempel berättat om artikeln i Sydsvenska Dagbladet. Genus-Nytt berättade vidare så här och gav därmed en länk till tidningen.

Till sist det roliga, en slags komet på tvärs av planetsystemet. Den som svarar för det är en ung universitetslektor i matematik, Tanja Bergkvist. Hon har retat sig på ovetenskaplighet, för att inte säga vetenskapsfientlighet, hos många som ser könsskillnader bara som inlärda.

Hon har presenterat sig och sitt engagemang i ett blogginlägg. Bloggens stående adress är denna. Hon angriper ovetenskap på genusområdet med vild humor, ofta uttryckt i matematiska och andra vetenskapliga termer.

Den som följer genus@genus.se, GenusNytt och Tanja Bergkvists blogg får en god överblick, minskar risken för att själv gå i tankefällor och lockas dessutom att skratta åt många problem.

Osannolik historia avslutas / Improblable story ends

2010-10-29T10:03:00.000-07:00

In my English nutshell

The stone is washed, each sign of the inscription is filled with paint. Hans Gullestad's daughter Evelyn and grandson Hans Gullestad Claesson have done the job. Then they are seen at the shore where the body was found in 1941. We all continued home via Dublin where we met new improbabilities.

Den 25 oktober kom vår delegation till Cullenstown och hittade graven tack vare Pauline Byrne, dotter till en av de två då tolvåriga pojkar som fann Hans Gullestad på stranden 1941. Första kvällen skurades stenen grundligt av hans dotter Evelyn, ivrigt hjälpt av vår svärdotter Tuulikki.

På kvällen, hemma hos Pauline med man Michael, dotter Allison, mor Mary och syster Caroline, fick vi höra mycket om fyndet och om vad som hänt sedan. Det är tydligt att bygden blivit mycket välmående, en skarp kontrast mot fattigdomen vi såg 1959 när vi fotograferade det enkla träkorset.

Den 26 var det dags att skrapa rent inskriptionens vartenda tecken och fylla i det med svart färg. Den som bäst klarade den påfrestande arbetsställningen på marken och var stadigast på handen visade sig vara vår son Hans Gullestad Claesson. När arbetet var klart, kunde stenen med dess nu fullt läsliga inskription fotograferas.

Därefter ned till stranden där en gång tolvåringarna fann Hans Gullestads kropp. Den hade då flutit en lång omväg. Strömmar går sällan kortaste vägen. Vädret och vågorna passade minnet av fyndet:

Dags att börja resan hem genom att köra till Dublin. Resan gick först genom Wexford. Detta county hade just blivit aktuellt genom en bok om J F Kennedys besök på Irland. Den förfader till Kennedy som utvandrat till USA kom från Wexford, och det hade motiverat en kontakt med släktingar där.

Dublin har ungefär så många invånare som Stockholm men stenstaden är inte uppdelad på öar och alltså kompakt. Bebyggelsen har i stort sett fått växa naturligt, alltså svåröverskådlig för den som skall köra in och där trots alla enkelriktningar hitta rätt hotell i centrum. Men överblick fick vi sedan längst fram i andra våningen på en sightseeingbuss.

På egna ben därefter stöter vi på en osannolik syn, osannolik i betraktande av att Dublin ligger i ett område med mycket svaga nivåskillnader – en idealisk cykelstad med andra ord. Mitt i denna stad öppnar sig emellertid den här synen för den som riktar ögonen åt rätt håll:

Snart dök emellertid något ännu mer osannolikt upp: en öppen bil fullastad med människor i falska vikingahjälmar, alltså hjälmar med horn på. Det visade sig vara en amfibiebil, och vad den har för sig kan man få veta på Viking Splash . Vikingaromantiken blommar ännu mer i Dublin än hos oss. Att det blivit så beror på att det var nordbor som i början av 800-talet bosatte sig här och började bygga staden som blev Dublin. Men okunniga turister måste utrustas med horn:

En osannolik historia / An improbable story

2010-10-24T02:12:00.000-07:00

In my English nutshell
In 1941 the body of a sea captain was found on an Irish beach. After eighteen years this became known in Norway. In 1960 the captain was honoured by a stone on his grave. Tomorrow his daughter will travel to Cullenstown in order to wash the stone and make the insciption readable.

I morgon reser min hustru, Evelyn Gullestad, jag själv och vår son Hans Gullestad Claesson samt hans hustru till Cullenstown på Irlands sydkust. Hans har nämligen upptäckt nya uppgifter på nätet om M/S Hidlefjord som sänktes av bombflyg 1941. Uppgifterna finns på

http://www.warsailors.com/singleships/hidlefjord.html
http://www.wrecksite.eu/wreck.aspx?146197

Nu har vi för första gången fått veta vad som verkligen hände Hidlefjord. Både fartyget och dess livbåtar flammade upp i ett inferno av eld. Vi får också se detta foto av den gravsten som norska staten hedrade Kapten Hans Gullestad med 1960.

Så får gravstenen inte se ut! Det säger Evelyn. Tanke är hos henne ofta lika med beslut och handling. Alltså beställde hon flygbiljetter, skaffade såpa, borste, färg att fylla i inskriptionen med och pensel för den samt satte igång oss andra.

Nu kommer jag till det osannolika, en kombination av flera mindre sannolika händelser.

Den första: Rapporten från Cullenstown till Röda Korset om fyndet av Hans Gullestad på stranden nådde aldrig de norska myndigheterna eller familjen. Evelyns mor dog utan att få veta detta. Ingen visste något.

Den andra: Patrick French, en av de två tolvåringar som 1941 funnit kroppen på stranden, besökte ofta sin hemby. Han blev alltmer fundersam inför Hans Gullestads grav. 1959 skrev han To The Major of Stavanger:

Ingen från Norge bryr sig om hans grav.
Rapporten om att han finns här måste ha kommit bort.

Snart blev detta känt för Hans Gullestads barn, Henning i Stavanger och Evelyn i Stockholm, och dessutom för rederiet, Kornelis Olsen. Rederiet hedrade sin trotjänare med att bekosta en resa för syskonen till Cullenstown. Detta "tuna" visade sig vara en mycket fattig bygd.

Det var därför desto mer gripande att få se i vilken skick graven var:

Fattiga människor hade kostat på den ett kors och vårdat den väl. Det glömmer vi aldrig.

Vi glömde inte heller att ta kontakt med den norska sjöfartsmyndigheten och lämna upplysningen var Hans Gullestad var begraven. Där fick vi följande förklaring till att de efterlevande aldrig fått veta detta:

Den norska exilregeringens kansli i London var överbelastat. Allt hanns inte med. När alla lårar med handlingar kom till Oslo 1945, gällde det att beta av ärendena snabbt. De handlingar som Hans Gullestad hade på sig när han flöt i land sändes till hans änka – utan upplysning om varifrån de kommit.

Martha Gullestad fick efter kriget många handlingar efter sin man, inte minst från olika konsulat. Hon hade inte kunnat förstå att några handlingar hade en annan karaktär. Ovissheten hade fortsatt.

Myndigheten hade också en fråga att ställa:

Ønsker dere en støtte?

Det visade sig att varje norsk sjöman som omkommit under kriget och som begravts i ett främmande land var berättigad till en gravsten på statens bekostnad. Hans Gullestads barn tackade ja.

Nästa sommar, nytt brev från Patrick French: Vår lilla begravningsplats har fått sin ståtligaste gravsten. Men vad betyder det som står på stenen? Inskriptionen var bara på norska. Nu skall Evelyn och vi andra se till att den åter kan läsas och berätta vad den betyder.

Det här har väckt många minnen och fått oss att se i fotoalbum och brevpärmar efter Hans Gullestad. Han tillhörde de verkliga långfararna och längebortavararna. Evelyn är född i New Orleans eftersom han vid den tiden hade den staden som sin hemmahamn. Senare, när han blev befälhavare på Hidlefjord, var han hemma vart tredje år men familjen fick efter halvannat år hälsa på honom i Hamburg och Rotterdam.

Det märkliga är nu att det gått med Evelyn som det gått med mig, vilket jag har skildrat i min bok Kvinnan, mannen, tidsandan och den fria tanken. Ingen av oss upplevde sin far som något främmande. På olika sätt fick vi känna att bandet till den oftast frånvarande var mycket starkt. Ingen av oss tvivlade på vad vi betydde för mannen långt borta.

Kanske en av orsakerna till den inställningen var att vi fick vara mycket ombord när tillfälle gavs. Vi fick då vara precis som vi var i den ålder vi råkade ha och leka med vad vi ville, vare sig det var något vi hade med oss eller något som fanns ombord. Här är ett av bevisen för det:

Äntligen Bokmässan / At last the Book Fair

2010-09-30T08:02:00.000-07:00

In my English nutshell:
At the Bookfair in Göteborg, on September 26,
I presented my new book
The women, the man, the time-spirit and the free thought
(a literal translation of the Swedish title)
I did so at the Sea Culture exhibition
as the new book had calved from the one
I presented there last year:
From lifeboats to floating palaces.

Min nya bok Kvinnan, mannen, tidsandan och den fria tanken är en bok om jämställdhet, och jag presenterar den i sammanslutningar och i sammanhang där det borde finnas intresse för det ämnet.

Alltså till Bok- och Biblioteksmässan! Där hade jag 2009, i Sjöfartsmontern, presenterat min då nyutkomna bok Från livbåt till flytande palats med DVD som min son Hasse gjort. Den boken blev omfattande men trots det hade jag inte fått plats med avsnitten om sjömannens samspel med sin familj.

Jag klarade att amputera de delarna av manuskriptet när jag insåg att just denne sjömans samspel med sin familj var min uppväxt i ett matriarkat, en uppväxt som fått mig att alltid arbeta för jämställdhet. Jag kom igång med den nya boken 2006 tack vare att vårt yngsta barnbarn då ställde frågan:

”Vad har förändrats mest se’n du var barn?”

Därmed blev det en bok med mina personliga iakttagelser och de tankar som dessa iakttagelser väckte då och som de föranleder idag. Varje kapitel börjar med en händelse. Nu citerar jag en sådan inledning, en händelse när jag var tio år. Bakgrunden till händelsen var att jag dittills i skolan varit underkänd i alla ämnen där betygen sattes genom skriftliga prov. Citatet:

"Skrivmaskinen i Gripsholms befälskontor lockar mig. Jag sätter papper i valsen och försöker skriva. Då gör jag en fantastisk upptäckt: bokstäverna, som alltför ofta kommer i fel ordning när jag skriver dem för hand, de kommer i rätt ordning när jag slår dem på tangenterna. Därmed tar jag mig vid tio års ålder in i bokstävernas värld på allvar. Jag blir en skrivande och läsande gosse."

Därmed gick jag ut i livet maskinskrivande – och upptäckte att det Pappa och hans kolleger, alla män, gjorde på befälskontoret, det var ”kvinnogöra” bland landkrabborna! Det förstärkte mitt intresse de olika attityder som fanns beträffande kvinnor och män.

I Sjöfartsmontern samarbetar en rad sammanslutningar och fonder på sjöfartens område. Den som håller montern är Sjöfartens Kultursällskap. En av dess verksamhetsgrenar är att anordna novelltävlingar och ge ut antologier med de bästa novellerna. Temat för årets antologi var Kärlek till sjöss och det var också bokens titel.

Spännvidden är mycket vid i sjöfartskulturen. Sjöhistoriska Samfundet ger ut gedigna forskningsrapporter och en tidskrift med sådana. Stiftelsen Sveriges Sjömanshus delar ut arbetsbelöningar och ett årligt litteraturpris. Bokanjärerna är en sammanslutning av sjöfolk och andra som skriver med motiv från sjölivet.

Sjömanshusstiftelsens litteraturpris 2010, 20 000 kronor, delades ut vid Årets Bokmässa och gick till en medlem av Bokanjärerna, nämligen

Björn Larsson, seglare, författare och professor i franska

Han är mer känd, och belönad, i Italien, Tyskland, Frankrike och Storbritannien än i Sverige. Även här har dock hans böcker med sjömotiv börjat få större läsarskaror. Jag citerar ur stiftelsens motivering:

"... i Björns internationella författarskap löper en längtan av frihet som återfinns i de många karaktärer han skildrar i sina romaner och essäer som skildrar människan och havet där han på ett intressant sätt väver samman de stora existentiella frågorna med vardagslivet ombord."

Min nya bok har ingen möjlighet att nå skönlitterära höjder. Men kanske den händelse som får inleda varje kapitel kan göra läsaren nyfiken nog att fortsätta läsa. Jag avslutar det här blogginlägget med att citera de första styckena i kapitlet 11 Kvinnosyn offshore. Kvinnans möjligheter på vatten.

"Vi sitter i vår stuga på 120 meters höjd med utsikt över Nordsjön. 1960-talets slut närmar sig. Långt därute har utvinning av olja och gas just satts igång. Trots utsikten fångar Stavanger Aftenblad vår uppmärksamhet. Ett foto där visar en grupp lyckligt leende kvinnor. De är blickfånget i reportaget om en kurs. Den har anordnats för att utbilda kvinnor till föreståndare för bensinstationer.

Detta presenteras som ett stort framsteg för kvinnan på arbetsmarknaden. De intervjuade kvinnorna är mycket glada över sin nya chans.

Varken de eller journalisten ställde denna glädje mot en upplysning som reportaget lämnade i förbigående: kvinnor utbildas till föreståndare för bensinstationer därför att många män som hittills skött det arbetet tar bättre betalda arbeten offshore. Kvinnorna får tillfälle att ta mer ansvarsfyllda och bättre betalda jobb därför män övergår till ännu bättre betalda jobb.

Det var självklart att hälsa detta som ett framsteg trots att de väl avlönade anställningarna på plattformarna uteslutande besattes av män. Ännu ett exempel hade uppstått som visar att manligt tomrum skall till för att öka kvinnligt svängrum – och att människor inte märker sammanhanget.

Dessvärre var det också ett exempel på att norska kvinnor och journalister inte blivit ett dugg vaknare än vad de svenska var när de på 1960-talet hyllade flygvärdinnan som en symbol för kvinnans framsteg."

Lurade bärplockare, arbetslösa ungdomar / Cheated berrry pickers, workless young people

2010-09-17T05:04:00.000-07:00

In my English nutshell.

Visible scandal: Berry pickers, flown in from Tailand, Vietnam
and other countries do not get the promised pay.
Scandals not noticed: Neither political parties nor media
confront the long distance import of pickers with
the extremely high unempoyment of young people is in Sweden.

Jag har just sänt följande inlägg till Svenska Dagbladets BRÄNNPUNKT med kopia till ledarredaktionen och NÄRINGSLIV. Återger texten något förkortad och med länkar till nämnda artiklar.

Svenska Dagbladet 16 september 2010:
''Vi blev lurade''

Första sidan väcker intresse för hur bärplockare blev lurade och hänvisar läsaren till NÄRINGSLIV sid 4-5:

''Bärhärva styrdes helt från Sverige''

En utomordentligt klargörande artikel. [Kan också läsas på SvD.se.] Som läsare känner jag mig upplyst och upplyftad. Går vidare till sid 6:

''Detta vill riksdagspartierna göra inför nästa års säsong
för att samma sak inte händer igen.''

En lika strålande artikel. [Kan också läsas i nätupplagan. ] Artikeln är till den grad klargörande att fjäll plötsligt faller från mina ögon. Jag ser plötsligt att jag inte varit medveten om två andra skandaler som länge funnits framför mina ögon.

Den politiska skandalen:

Inget parti har kopplat samman bärskandalen
med den rekordhöga ungdomsarbetslösheten i Sverige.

Mediaskandalen:

Inget medium pekat på denna politiska skandal.

Varför har inte fjällen fallit tidigare från mina ögon?

Ända sedan jag blev ordförande i Folkpartiets Ungdomsförbund 1959 med jämställdhet som mitt profilkrav har jag varit det partiet troget. Jag har sörjt under årtiondena när ledningen vandrade i snällismens vackra dimslöjor.

Jag blev uppmuntrad när invandrare fick partiledningen att återgå till de gamla ''frisinnades'' realistiska inställning att rikta förväntningar mot människor och ge dem ansvar. Trots detta har jag varken sett den politiska skandalen eller mediaskandalen som pågått i flera år.

Svenska Dagbladet har alltså varit i gott sällskap, bland annat mitt. Nu vet tidningen emellertid vad jag plötsligt har blivit medveten om. Nu finns det ingen ursäkt längre för att INTE fråga de politiska partierna:

Varför ställer ni inte den återkommande bärskandalen
mot den höga svenska ungdomsarbetslösheten?

Själv vågar jag en gissning om orsaken. Skolsystemet, byggt på föreställningen att hela årskullen skall oavbrutet gå i skola hela uppväxten, har i praktiken kommit att bidra till – och allt mer befästa föreställningen att praktiskt arbete egentligen är mindervärdigt.

Göran C-O Claesson

Nu blir det intressant att se hur tidningen reagerar. Kommer den att publicera inlägget eller åtminstone ställa frågan till partierna. Eller har det blivit självklart att inte ens arbetslösa svenskar kan plocka bär?

Låt oss aldrig glömma Lysenko-politiken!

2010-09-07T04:48:00.000-07:00

Blev verkligen glad över att det kommit igång en vädjan om att rädda Vavilovinstitutet som märkligt nog överlevde Lysenko-terrorn – vilket Nikolaj Vavilov förvisso inte gjorde. Jag instämmer i denna vädjan.

Vi liberaler har emellertid intresse av att dra fler slutsatser av Lysenko-politiken. Den har bäring på mer än växtförädling. Den gäller tankefriheten och vetenskapens frihet.

Lysenko-politiken genomfördes och drevs med full kraft under min uppväxt, och jag kom att präglas av den för livet. Den visar nämligen vad som händer när staten utspärrar forskning.

Trofim Lysenko påstod att han genom att ändra uppväxtmiljö och tidpunkt för sådd fick arvsanlagen för varje växt att ändras redan första generationen. En veteplanta skulle med andra ord få sina arvsanlag ändrade enbart med hjälp av uppväxtmiljön.

Så långt allt väl. Den vetenskapliga friheten måste innebära att även idéer som går emot dagens kunskap, i det fallet Mendels lagar, får prövas så att resultaten kan utvärderas. Lysenkos teori råkade emellertid passa drömmen i Sovjet om att kunna frambringa den perfekta människan för den överlägsna kommunistiska staten.

Därmed gav Stalin order om att all jordbruksforskning och allt jordbruk i Sovjet skulle styras av Lysenko och hans teori. Forskare som vågade protestera avsattes. Resultatet blev en katastrof för Sovjets jordbruk och biologiska forskning.

Stalin och Lysenko skapade en övertygelse hos mig att staten aldrig – oavsett hur gott syftet är – får anvisa bara en linje för forskning och utspärra alla andra. Det är illa nog att många forskare – ibland de flesta – gärna går i flock, avläser vad flocken tänker och stämmer in i deras kör. Forskarna skall inte dessutom vara utspärrade från andra linjer i sitt tänkande och i sitt arbete.

Utspärrning händer även hos oss. Det tydligaste exemplet är lagen som förbjöd forskning om kärnkraft och som alliansregeringen som väl är lyckats upphäva.

I min bok Kvinnan, mannen, tidsandan och den fria tanken har jag pekat ut ett annat exempel, nämligen hur extrema likhetsfeminister under S-regeringens tid kom att få avgörande makt. Därmed fick de möjlighet att förfölja medsystrar som menar att individen måste ses som frukten av ett samspel mellan genetiska faktorer och inlärning av de roller omgivningen förväntar sig.

Redan upplevelsen av en självklarhet kan styra flocktänkandet och politiken. En vemodig upptäckt jag gjorde under arbetet på boken är denna:

Den genomgripande reformen att låta hela årskullen gå i skola hela uppväxten och med samundervisning i alla stadier är grundad varken på beprövad erfarenhet eller på forskning.

Forskningen därefter visar dessutom allt tydligare att vissa förmågor har lättast att utvecklas hos flickor respektive pojkar. Än viktigare: forskningen visar att dessa förmågor utvecklas i mycket olika takt hos flickor och pojkar. Det är alltså ingen tillfällighet att pojkar klarar sig allt sämre i vår skola "för alla".

Jag försöker nu göra alla medvetna om att tre saker bör upplevas som varningssignaler:

Att en massa forskare blir eniga om en viss tolkning av verkligheten.
Att staten föreskriver en viss inriktning av all forskning.
Att stora reformer tillåts rulla på utan kontroll av den sakliga grunden för dem.

Låt oss aldrig glömma Lysenko-politiken!

Generationer och jämställdhet / Generations and equality

2010-08-09T02:39:00.000-07:00

In my English nutshell
Here I report from a seminar arranged by
The Fredrika Bremer Association.

Båstad på sommaren: alltid något evenemang. Tennisbanan används för annat än tennis, t ex för att avgöra mästerskap i innebandy. Den sportens utövare är fördomsfria nog att kunna spela på en tennisplan med himlen till tak.

Apelryd är sätet för Apelrydsskolan som drivs av Fredrika-Bremer-Förbundet och som stimulerar sina elever även med vacker utsikt mot havet. Den 6 och 7 augusti var det andra som blev stimulerade, Evelyn, jag och övriga deltagare i förbundets sommarseminarium:

Generationer och jämställdhet

Här diskuterar tre generationer Kvinnornas rösträttskamp och rösträtten. Det är från vänster till höger Bonnie Bernström, Liberala Ungdomsförbundets ordförande i ett stormigt skede, Barbro Hedvall, länge ledarskribent i DN och nu i arbete med en bok som belyser ämnet, Kerstin Alnebratt, som efter att ha varit kommunalråd (S) i Göteborg genusdoktorerade och nu förestår Nationella sekretariatet för genusforskning, Karin Pilsäter (FP), tidigare ordförande i Riksdagens näringsutskott samt Linda Norberg (M), medlem av Nackas kommunstyrelse och ordförande i utbildningsnämnden. En fjärde generation bidrog med frågor, nämligen en 30-talist och jag själv från 1920-talet.

Vid nio olika programpunkter medverkade tjugoen experter som belyste seminariets ämne från mycket olika utgångspunkter. Jag hade ju nyss givit ut Kvinnan, mannen, tidsandan och den fria tanken och måste därför ställa mig den kusliga frågan:

Behövs boken eller har redan dessa experter givit svar på allt?

Allteftersom seminariet pågick, blev det tydligare för mig att min bok behövs. Den består visserligen i allt väsentligt av personliga intryck och tankar, ett vittnesmål alltså och föga av forskning, men den behandlar en rad frågor ur en annan synvinkel eller djupare.

Det hindrar inte att både Evelyn och jag blev imponerad av allt vi fick höra och lära – och av seminariets komposition. Det var en stimulerande växling mellan olika slags programpunkter. Alla som inte kunde vara med har mycket att hämta på Fredrika-Bremer-Förbundets hemsida.

Ett exempel på variationen är att Sophi Tolstoy Regen från Ledarstudion övertygade deltagarna om vikten att ha med hela kroppen och uppmärksamheten när något skall framföras. Här är en av övningarna i att ge en tydlig signal, så tydlig att den kan gå vidare.

Apelrydsskolans rektor, Maria Kristensson, berättade om hur skolan arbetar och önskade oss välkomna till skolans hemsida. För Evelyn och mig var det särskilt roligt att notera skolans engagemang för textil och samarbete med experter i Borås. Hon har nämligen i hög grad varit verksam på det området, och jag har skrivit om det.

I min bok har jag berättat om vår bestörtning under de årtionden då åtskilliga kvinnor som kallade sig "moderna" eller "progressiva" omedvetet tog "mannen/det manliga" som norm. De gjorde det till den grad att de yttrade sig nedlåtande om kvinnors traditionella hantverk.

Jag hängde en "broderad protest" vid min skrivmaskin i form av ett broderi jag ärvt från min mormor, gjort på 1860-talet. Skrivmaskinen har bytts mot dator men broderiet hänger kvar.

Stolt 1962 – men nu? / Proud in 1962 – but now?

2010-08-03T13:02:00.000-07:00

In my English nutshell
In 1962 we were proud when we brought our car to Hidra, an island in Southwest Norway. Proud because we were the first private people to do so. Then others followed and an expanding ferry traffic. Now a deep tunnel under the sound is planned. We do not feel proud now.

Den är bilden togs 1962 av vår son Hasse med en halvformatskamera. Bilden publicerades i fototidskrifter över hela världen. Ett norskt förlag använde den som blickfångare i sin reklam under rubriken Norsk landevei.

Vi var pionjärer, och det var vi stolta över. Vår bedrift var att som de första privatpersonerna på Hidra, vår sommarö nära Lista, Norges sydvästspets, ta en privatbil till ön. Givetvis körde vi de 92 milen dit. Det var billigare än att åka tåg. Utsikten från stugan har jag visat på bloggen den 1 juli. Flickorna på bilden är nu 55 och 49 år gamla.

Fler på ön fick aptit på bilkörning. Hidra fick färja, och bilar fanns snart vid varje hus. Fler moderniteter infördes på ön. Öborna slutade hålla får och tog bort grindarna som vi varit tvungna att att öppna och stänga de första åren. Öborna körde bil i stället – och hamnade i köer vid färjelägena.

Köer kan inte tolereras! Krafter satte igång för att få tunnel borrad, trots att den måste gå mycket djupt. Djup känner emellertid norska tunnelbyggare ingen rädsla för. Huvudvägen från Stavanger norrut har sin vägbana 223 meter under havets nivå. Alla förberedelser för tunnelarbetet under Hidrasund är nu klara. Det fattas bara ett beslut i Stortinget.

Under alla dessa årtionden var det alltid varit billigare för två personer eller fler att ta bilen i stället för tåget! Men andra förändringar har kommit. Bussarna har relativt sett blivit billigare och billigare – och det har numera även flyget! Idag kan flyg från Stockholm till Stavanger ge en billigare resa än alla andra alternativ. Det beror på tidpunkten man väljer att resa.

Vi lever i ett dårhus. Det gäller att ha trevligt på avdelningen. Men visst bör vi börja fundera:

Vad är det vi gör idag som vi är stolta över
men som är galenskap om femtio år?

Min hustrus man / The husband of my wife

2010-07-22T03:44:00.001-07:00

In my English nutshell
In Norway and Sweden citchen towels were not visible on their hooks. Hanging before them was an embroidered curtain called a finary or parade towel. Like other such curtains this one, embroidered by a bride in 1929, was used as a signal to her husband and to visitors.

Denna tänkvärda rubrik och teckning broderade Solfrid Andreasen i Stavanger inför sitt giftermål 1929 med Karsten Johansen. Den gav sedan en signal i hemmet och ärvdes så småningom av parets dotter Kari Egeland som bor i stockholmstrakten.

Nu är den fotograferad, och därmed har vi en påminnelse om en kulturyttring som inte märks lika mycket numera. Förr fick kökshanddukar inte synas på sina krokar! Framför dem måste hänga en paradhandduk, eller pyntehåndkle som det hette på norska.

Denna form av ridå var ofta broderad med någon tänkvärdhet i ord och bild. Någon borde ha sammanställt och studerat sådana paradhanddukar. Om ingen gjort det, är det dags att det blir gjort.

Just den här tänkvärdheten väcker mitt minne av en av min barndoms självklarheter. Den bestod inte alls i att kvinnan värderades lågt. Det gjorde hon inte, och inte heller värderade kvinnor männen lågt eller märkvärdigt högt. Nej, självklarheten bestod i att de levde i skilda världar med skilda uppgifter. Återkommande skämt gällde män som gjorde bort sig med husligt och kvinnor som gjorde bort sig på något manligt yrkesområde.

Det är därför troligt att den här broderade teckningen inte uttryckte en dröm om vad mannen skulle göra utan tvärtom var en varning till honom att ge sig in på ett område där han inte kunde vad som skulle göras.

I döda profeters och filosofers sällskap / Dead Profets and Philosofers Society

2010-07-13T09:52:00.000-07:00

In my English nutshell
Every July Almedalen in the old Hansa town of Visby at Gotland is the scene of a remarkable gathering. During one week practically all important Swedish politicians and lobbyists are there, trying to catch the interest of the media.It is a place for enjoying the company of people who are important or hope to become important.
This July I preferred the company of old profets and philosofers, reading two excellent books. Svante Nycander has described and analyzed the development of the idea of liberalism and Per-Martin Meyerson the relation between God & Mammon, in particular to what extent religions have managed to accept the principle that entrepreneurs are allowed to be rewarded.

Visst är det stimulerande med marknader och marknadsstånd! Marknaderna må gälla mopeddelar eller elektronik, växter eller heminredning, böcker och DVD av de mest skilda slag – så varför inte Almedalens marknad för politiska idéer?

Själva mängden av människor har sin tjusning, mängden där man känner igen några men kan bli bekant med fler. Själv kommer jag att åter delta i Bok- och Biblioteksmässan, den här gången med ett anförande om min nya bok Kvinnan, mannen, tidsandan och den fria tanken. Däremot har jag under almedalsveckan valt ett annat sällskap än det som Almedalen kunnat bjuda på: gamla profeter och inte fullt så gamla filosofer.

Jag är just läst ut Svante Nycanders omfattande bok Liberalismens Idéhistoria – frihet och modernitet, utgiven i år och nästan avslutat läsningen av Per Martin Meyersons förra året utgivna bok GUD & MAMMON – Om religion, kapitalism och liberalism i ett judiskt perspektiv.

Nycander hjälper läsaren förstå att liberalismen inte bara utvecklar upplysningstidens frihets- och rättighetstankar utan också i hög grad springer ur erfarenheterna från religiösa rörelser och andra folkrörelser. Själv blev jag under läsningen förvånad över hur tidigt de liberala pionjärerna insåg och varnade för populism. De framförde redan från början varningar för den sortens populism som många spelade fram i Almedalen.

Meyerson beskriver kampen i olika trossamfund mellan asketism och det han kallar för Mammon, alltså individernas möjligheter och vilja att förbättra sin tillvaro och att få njuta frukterna av detta. Under läsningen av hans bok blir en sak allt tydligare för läsaren:

Å ena sidan betydde de första generationerna av liberala filosofer och ekonomer mycket för att frigöra ekonomin och skapa näringsfrihet, å andra sidan var dessa avancerade och specialiserade tänkare och teoribyggare länge blinda för vilken den viktigaste drivkraften var. Meyerson visar att den länge rådande föreställningen om balans i ekonomin måste bytas mot insikten att ekonomi utvecklas endast genom nya initiativ kan tas och förverkligas och att företag som inte är lönsamma får gå under.

Mitt sällskap under almedalsveckan var alltså gamla liberala filosofer och ekonomer tillsammans med med ännu äldre företrädare för kristendomen och judendomen i fråga om Gud och Mammon. Då saknade jag inte Almedalen.

Upphöjda tankar / Elevated thoughts

2010-07-01T11:39:00.000-07:00

In my English nutshell:
Literally translated to English the title of my recently published book is
The Woman, the Man, the Time-spirit and the Free Thought.
This view from our cottage in Norway is the opening scene of a chapter
on women offshore and at sea and the attitudes they have met.

Kvinnan, mannen, tidsandan och den fria tanken,

alltså min nyss utkomna bok, öppnar kapitlet Kvinnosyn offshore. Kvinnans möjligheter på vatten. med denna utsikt från vår hytte i Norge.

Utsikt över havet från 120 meters höjd lyfter tanken till nya höjder. Hur hög vår utsiktspunkt är framgår av att den bortre holmen till höger är 67 meter hög.

Rakt fram ligger Ekofisk, den första norska borrfältet. Att det inte syns på bilden beror på att Jorden är rund men vi visste att Norge började få en ny industri just därute.

Inne läste vi en aningslös artikel i Stavanger Aftenblad om kvinnors framsteg i land när männen tog bättre betalda jobb därute. Detta förde in mina tankar på ett nytt spår. Resultatet av det blev att jag 1974 arbetade som roustabout på borrplattformen Alpha i Ekofisk. Det gav underlag för kapitlet om kvinnor offshore och till sjöss.

I mars i år fick vi under ett nytt Norge-besök nya kunskaper om kvinnors möjligheter och attityderna kvinnor möter. Det var i NRKs serie Hjernevask. Programleder Harald Eia vände sig till forskare och folk i allmänhet med frågan:
Er vi født sånn eller blitt sånn – hvorfor oppfører vi oss slik vi gjør?

Programserien har mötts av stort intresse. Det går att läsa mer om den bland annat på blogg.nrk.no/hjernevask

Det var alldeles tydligt att intervjuade kjønnsforskere ställde sig likgiltiga eller rentav fientliga till forskningsrön som pekar på att människan formas även av genetiska faktorer. Ett referat av denna kollision använde jag för finalen i kapitlet.

Nu har vi har vi just kommit hem från ännu en tid i vår hytte, och åter har vi fått en tankeställare. Denna gång berättar Aftenposten att kjønnsforskeren Jørgen Lorentzen, en av de intervjuade i Hjernevask, rest sak mot NRK hos Pressens Faglige Utvalg men "tapte så det suste". Klicka PFU-sak054 för att ta del av hela uttalandet.

Aftenposten citerade från Vårt land att de forskare som inte tål att få ett "kritisk søkelys" på sig får finna sig något annat att göra. Ja, nog borde det vara självklart att alla forskare skall kunna tala om hur mycket av deras slutsatser som är grundade på belagda fakta och därmed visa hur mycket av slutsatserna som är grundade på förhoppningsfulla antaganden.

Åter har en tid i Norge har gett oss tankar att gå vidare med.